du kysste mig

by Conny Palmkvist

(inläst av Magnus Schmitz)

———————————

jag minns inte vilken veckodag det var eller vem du ropade efter när du stod på stranden,

men jag vet att det var valborg, att solen gått ner,

allt var över sedan flera timmar tillbaka,

du hade håret som du alltid hade håret, med strimmor av blont och brunt, ditt leende var trött och du var full och du kysste mig, utan att säga något, framför månen och havet och fåglarna som landat omkring oss, inte ett ljud hördes, du kysste mig,

och kvällen var svart och tom och underbar, det som syntes var månsken i vattnet och en eld på motsatt sida stranden,
och din tunga i min mun,

du kysste mig, jag var sjutton år och du kysste mig som om jag stått framför dig hela livet och bara väntat på det, och sedan hördes en gitarr, en sång om de ensamma, och fler fåglar steg ur viken och jag klädde av mig allt jag hade på mig och steg ner i vattnet,

jag lade mig raklång i kylan, simmade bort från bryggan,
rakt ut i Skäldervikens kolsvarta armar och jag var ensam, eller nej, du var med mig,
du kysste mig,

mellan Jonstorp och Ängelholm, med saltvatten i munnen, och jag simmade bara vidare rakt ut i ingenting, som om jag letade mig fram mot ett tecken jag aldrig sett tidigare, och snart syntes inte ens bryggan bakom mig,

jag drev genom tusen sjömil, eller fler, innan du drog upp mig ur vattnet,

och du kysste mig, klädde på mig,
och det var allt, du minns aldrig att du kysste mig, att du lade din hand bakom min nacke, jag tänkte på det i flera år och jag tänker på det nu, när eldarna slocknat och Skälderviken torkat ut och vi talar om allt som försvunnit ner i jorden,

när jag ligger vaken och drömmer mig ut i vattnet, med din saliv på mina läppar, månljuset i ögonen, du kysste mig och sedan kysste du mig aldrig mer och jag har sagt det sedan solen gick upp,

för niotusen niohundra dagar sedan, jag vet att det finns ett fotsteg i sanden precis där, och jag hör inte din röst, men jag hör dina andetag och du kysste mig och jag stannade kvar i allt vad du lämnade och kunde inte ta ett steg till och nu är jag vad jag är,

du kysste mig, jag minns precis hur hur du smakade, hur du skrattade,

hur du vände dig om och försvann, och alla dagar delades upp i innan och efter, i då och nu,

och sedan stod det i en tidning att du kysste mig, du kysste mig, och att det är vad jag vet om livet och döden, om att vara vuxen, och om att vara ett barn,
vad jag vet om att böja sig för vinden och känna smaken av havet, du kysste mig, höll mig tätt intill dig under tre komma fyra sekunder, tre komma två, sedan ingenting,

allt var stilla och förstenat och jag visste det, i de förtvivlade hundradelarna efteråt,

ingenting skulle bli som det varit,

för du kysste mig och jag steg ur barndomen, tände lamporna på stigen, där jag kunde gå vilse och skriva ner det som var sant, vid parkeringen på stranden,
men nu slocknar Orions bälte,
nu lägger vinden sig, nu vet vi,
det är tisdag i staden,
det är allt som hänt sedan du kysste mig,

du kysste mig

du kysste mig