Berga, Helsingborg
”Jag har varit brandman i 33 år, och nu för tiden är jag brandmästare här på stationen. Det betyder att jag är ansvarig arbetsledare. Jag skulle nog säga att en bra brandman behöver vara kreativ och duktig på problemlösning – ja, och sedan behöver man hålla sig i god form också. Du måste ha styrkan att kunna hjälpa din kamrat, om det behövs. Brandyrket kan vara mycket tufft fysiskt, särskilt rökdykning. Men lika ofta som det är en brand vi kommer till, så ställs vi inför bilolyckor. Då ska de skadade klippas ur, och bilen monteras bort omkring dem. Bit för bit. Det blir allt svårare, eftersom bilarna blir allt säkrare och kraftigare i stommen. Vi brukar ha en timma på oss. Den gyllene timman, kallas det. Det är den kritiska perioden från att vi anländer, till dess att personen behöver befinna sig på sjukhuset. Men oftast går det fortare. Vi måste ju vara bra på det vi gör, vilket så klart också innebär en del press på oss som människor. Vi är inte så macho som många vill tro, det behövs en mjuk sida också. Det gäller att man kan slappna av mellan passen och hitta annat att tänka på. Själv har jag varit fotograf sedan barnsben, men gått mer inför det de senaste tio åren. Jag gillar gatufotografering, eftersom det hela tiden skapar ögonblick som aldrig kommer tillbaka. En av höjdpunkterna var när jag vann Årets bild i Helsingborgs fotoklubb, för en bild jag tog på Pinotheket i Munchen. Jag satt och väntade på min fru när en tjej gick förbi, och hon var så häftigt klädd att jag helt enkelt var tvungen att fråga henne om jag fick ta en bild. Och jag hade en sån tur att hon ställde sig framför två tavlor som hade exakt samma färgpalett som hennes kläder. Resultat blev oväntat. Det var en typisk ögonblicksbild. Den är jag stolt över. Men jag skulle aldrig någonsin blanda ihop fotografering med mitt yrke som brandman. Nej. Jag är snarare personen som ställer sig i vägen för allmänheten som ska fotografera när det skett en olycka, för att skyla eller förhindra deras bilder. Man ska inte träda över gränsen. Det handlar om värdighet. Och om respekt. Människan och situationen är alltid viktigast. Det verkar en del glömma ibland.”
Kabul – Sverige
”En natt kom okända män till vårt hem i Afghanistan. De bröt upp dörren och tog min pappa med sig. Några dagar senare ringde jag till min pappas bästa vän. Han sa: Leta inte efter honom, han finns inte längre. Han är borta. Så jag fick fly. Allt gick så fort. En natt satt jag i en gummibåt som började sjunka mellan Turkiet och Grekland, alla grät och skrek. Det var natt och man kunde inte se stranden på andra sidan. Det regnade och blåste. I vår båt satt en liten pojke, som blivit av med sin familj. Vi väntade på stranden, men två av båtarna kom aldrig fram. Pojkens familj fanns i någon av dem. Jag vet inte vad som hände med honom sedan. Sedan gick veckorna. Jag misshandlades svårt på en polisstation, och fick krypa tillbaka till kyrkan. Jag kunde inte gå, de hade krossat knäet på mig. Så småningom gömdes jag under golvet i en folkvagnsbuss. Man skruvade loss sätena och lade mig där, och skruvade sedan fast dem igen. Jag låg där i sju timmar åt gången. Bulgarien. Serbien. Ungern. Österrike. Tåg till Danmark. Sedan Sverige. Jag orkade till inte längre, men på något sätt kom jag hit. Jag började läsa svenska direkt. Jag gick i skolan. Jag vägrade låta någon annan försörja mig. Nu jobbar jag på Pedagogiskt Centrum, som Brobyggare. Jag hjälper andra som kommer hit. Jag har en fru, och en nio månader gammal dotter. Och jag vill säga detta: Jag älskar detta land. Jag älskar Sverige. Detta land har gett mig möjligheter jag inte skulle fått någon annanstans. Ja, jag älskar Sverige.”
Helsingborg - Helsingör
”Min pappa var polis i Danmark under andra världskriget. Han var en del av något som kallades för Syklubben. De räddade folk undan tyskarna genom att smuggla dem över Öresund med fiskebåtar. Det var en protestaktion, mot de människor som hade börjat ta betalt för att föra folk i säkerhet, och därför tog Syklubben aldrig någonsin betalt. De utgick först från Snekkersten och senare från Marienlyst badhotell. På den svenska sidan fanns poliserna Friberg, Palm, Olson och Feldt, som tog hand om det från det här hållet. Jag vet inte var man lade till i Helsingborg, men de räddade massor av människor. Man körde turer varje natt, och ibland om dagarna. Men en sen kväll hände något. Det var den 4 januari 1944. När de höll på att lasta ombord människor fick tyskarna syn på dem och började skjuta vilt. Min pappa blev träffad i ryggen och skickades över med samma båt, och hamnade på Lunds lasarett. Han var halt hela livet sen, till viss del invalidiserad. Han gjorde något otroligt starkt när han räddade alla de där människorna, men han blev aldrig en hel människa igen. Han var sönder och det var svårt att leva med honom. Ja, det var mycket svårt. Varje år samlades alla de som varit med i Syklubben hemma hos oss, för en återträff. Erling Kjær, Ove Bruhn, Børge Rønne. Alla de andra. Då fick man sitta tyst som barn. Man förstod allvaret. Ett par av dem hade fångats in och skickats till koncentrationsläger, men sedan lyckats återvända till Danmark efter kriget. Men inte H.C. Thomsen. Han avled i ett läger. Hur som helst. När pappa dog flera år senare begravdes han svept i den danska flaggan. Han blev åttio år gammal.”
Helsingborg
”Man är inte bara missbrukare eller brukare, även om man lätt blir förringad till det ibland när folk pratar med en. Eller om en. Du vet, det är många som pratar om en när man är i den här situationen. Men jag har haft ett liv och jag har gjort saker. Jag har haft en familj. Och jag har varit med om märkliga händelser. Till exempel, en gång såg jag döden i vitögat under en fisketur utanför Simrishamn. Jag var bara en unge, och vågorna gick så höga den dagen. Det blåste fyrtio sekundmeter. Vi pratar alltså om vågor som var så stora att de såg ut som höga träd omkring oss, en mur av träd. Och så den här lilla, enkla fiskebåten som vi satt i … Bara ett par veckor tidigare hade ett par barn drunknat i en annan fiskeolycka, i samma område. Det var runt 1977, har jag för mig. Det konstiga är att jag skulle varit med på båten som gick under också, men det blev inte så. Sånt där får en att börja fundera.”