Blodsbunden av Augustin Erba

(Publicerad i Sydsvenskan & Helsingborgs Dagblad 13 oktober 2015)

Den dokumentära romanen fick en nytändning efter Karl Ove Knausgårds svit ”Min Kamp”. Innan dess betraktades genren rätt surmulet av kritiker, men det bör vi förstås helt ignorera: en roman är okränkbar och måste få stå fri från förklaringar om sant eller falskt. Författaren har inget ansvar att klargöra vad som är vad för oss. 

Detsamma gäller Augustin Erba. I ”Blodsbunden”, som är hans andra verk, balanserar han på en lina spänd mellan sitt eget liv och fiktionens dunkla rum. Här har vi en karaktär (Amadeus Innocentius Augustinus Osiris Mina) som heter nästan exakt som upphovsmannen (Augustin Petrus Amadeus Osiris Mina Erba-Odescalchi) och har en liknande historia, men trots detta står det roman på omslaget. Vilket ger oss anledning att inte tro alltför blint på det som påstås. Eller?

Amadeus växer upp i Fisksätra tillsammans med två syskon, en blåblodig mamma och en hårdhänt pappa. Moderns familj är av det habsburgska släktet, vilka flydde Ungern under kriget. I Sverige mötte hon senare sin man, den kortväxte gästforskaren från Egypten. Den här konstellationen har sedan inordnat sig som i en egen värld, ett mikrokosmos där de försöker hålla fast vid sin adliga höghet bland förortens alla svårmodiga filurer. Och nej - modern mår inte bra. Hon påtalar ständigt sin migrän och använder den som maktmedel, vacklar psykiskt. Det mesta av barndomen ägnar Amadeus åt att tänka på att hon kan dö ifrån honom när som helst. Skräcken är oresonlig. Samtidigt låter fadern handen slinta när han blir förbannad. Scenen när han och pojken under en promenad repeterar multiplikationstabellen är isande kall, på kornet sedd ur den vettskrämde sonens vinkel. Det gäller ju att inte svara fel, då svingas näven. Varför? Pojken måste ju bli bäst, han måste anstränga sig.

Men eländet slutar inte där. När Amadeus flyttas upp en klass på Franska skolan, möter han gänget som kommer att misshandla honom under flera år. Det är drabbande läsning om hur en liten pojke försöker hitta luftfickor mellan sina föräldrars galenskap och kamraternas brutalitet. Här andas stämningen lite av Guillous ”Ondskan”. 

Det är annars mycket konstruktionens förtjänst att berättelsen rör om så mycket i oss. Redan tidigt möter vi den vuxne Amadeus parallellt med barndomshistorien, och han har då en ny familj att förhålla sig till. En flickvän. Egna barn. Av alltihop blir det en mycket fint lagd mosaik, med relevanta frågeställningar: Kan någon som vandrat genom så mycket smärta någonsin älska, och vad bär man med sig in i kärleken när man tvivlat på världen så länge? Hur frigör man sig från sin historia?

Och min inledande fråga om huruvida det här är sanning eller fiktion förblir ointressant. Mig får författaren gärna förvilla, så länge text och komposition har den här typen av spänst. Det är stilistiskt oklanderligt. Visst, berättandet är ibland väl utbroderat, och jag kommer då på mig själv med att undra om en del av materialet behållits mer för författaren än för läsarens skull, men sedan bär jag ändå med mig karaktärerna ut i världen. 

Tydligast blir den vuxne Amadeus. Hans snubblande steg när han får chansen att skaka av sig mörkret genom att blotta sina sår. Det är julafton. Han knackar på barndomens dörr i Fisksätra, håller sin fru i handen. Världar ska kollidera och läsaren dra efter andan. 

Vi är alla bara människor, tycks Erba säga. Vi gör så gott vi kan. Tillsammans kan vi resa oss ur askan.

Tro, hopp och hälsa

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 5/ 9 2015)

Medicinhistoriska museets nya basutställning ”Tro, hopp och hälsa” kunde knappast ha installerats på en bättre plats än just i det gamla Barnsjukhuset på Bergaliden. Historien sitter i väggarna, vilket tillför utställningen ännu en dimension – det här handlar nämligen om nu och då, och om vad som skett längs vägen. Medicinhistorien är full av märkligheter, och i den här ambitiösa sammanställningen börjar man från början.

Det är lätt att ta sig för pannan när man ser tidiga behandlingsmetoder, men det står snart klart att vi alla är barn av vår tid. Vad sägs om en villarpakanon, som laddades med diverse örter och som sedan avfyrades från sin plats mellan benen på patienten? Åderlåtning? Pulveriserad skalbagge? Från sådana tossigheter kan vi följa utvecklingen fram till 1850, då det började hända saker. Man lärde sig söva och smärtlindra, och efterhand också sterilisera instrumenten. Resan fortsätter sedan in i vår tid. 

Här finns även en filosofisk aspekt, inte minst kring vårdens arkitektur, som den kommer till uttryck i byggnadens kupolformade sal. Vi får exempel från både Ramlösa brunn och Sankta Maria, men rummet i sig berättar sin egen historia. Redan när huset byggdes 1888 tänkte man på saker som god luftväxling och jämnt ljusflöde – allt för att lindra patienternas plågor. Man står mitt i historien när man placerar sig i rummet, och inte minst blir den tunna linjen mellan kropp och själ tydlig. Vad påverkar läkeprocessen? 

I en annan del av utställningen syns också chefssjuksköterskans rum, där citat visar hur starkt sammanlänkade yrkesmänniskan och privatpersonen var förr i tiden. Den uppbyggda neonatalavdelningen runt hörnet väcker andra tankar. De svåra villkoren och de personliga vittnesmålen är djupt gripande. Kuriosa: De första kuvöserna var ombyggda äggkläckningsmaskiner. 

Missa inte heller utställningens yttre del. Stanna upp vid presentationen av Elisabeth Ohlson Wallins fotografier, sammanställda av Leif Axelsson – en sorts samtidsporträtt av människor som lever med proteser. ”Vi tar oss vidare”, tycks bilderna utropa, ”vi är sådana som övervinner allt”. Det är både inspirerande och tankeväckande. 

Det är sammantaget en mycket fin utställning som lyckas förmedla att vi alla är, och har varit, fångade av vår tid och dess omständigheter. Sjukvården gör så gott den kan, och det som var sjukt för några år sedan, är nu friskt. Där bryter utställningen igenom på riktigt, när vi inser hur kort tid som gått sedan allt var annorlunda. Följande presenteras bakom en av de stängda dörrarna i korridoren: ”Homosexualitet ströks som psykisk sjukdom 1979, och fram till 1944 var det en brottslig handling”. Förra veckan hade vi ett Pride-tåg här i Helsingborg. Saker förändras – och det ska vi vara tacksamma för.

Sjukdomar kommer och går, nya tillkommer. Frågan vi tar med oss hem: Vad är hälsa nu för tiden? Och uppskattar vi den?

Sol, vind och trauman

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 19/5-2015)

Det är knappast en slump att framgångsrika människor alltid har en anekdot i beredskap, och att den plockas fram i precis rätt ögonblick. Ofta rör det sig om något som finjusteras efterhand för att uppnå en särskild effekt. Ni vet, en sak läggs till, en annan tas bort. Tårar kan fällas, men det får inte bli för sorgligt. Inte heller får skrattet bli för långt, eller för tongivande. Dramaturgin är avgörande för hur alltihop landar och det kräver sin man och kvinna att nå fram till de som lyssnar, att få det att fastna i publikens goda minne. Med det sagt, så har berättaren naturligtvis ett tacksamt uppdrag. Svenskar vill, i likhet med alla andra människor, bli berörda, vi vill känna något. Och vi gillar goda storytellers. 

När Tage Danielsson la fram idén till "Sommar i P1" för mer än 55 år sedan ville han skapa något med lättsam musik och meningsfullt prat. Goda historier, med små pauser. Och visst bar idén. Få saker har varit så tongivande för juni, juli och augusti som den här stunden mitt på dagen, och som med alla fenomen har programmet knutit en mängd attribut till sig. Den klassiska melodin av Sten Carlberg går till exempel inte alls att särskilja från konceptet längre. Melodin glittrar som en underskön sommardag vid havet, men trots det får den helt olika klanger beroende på vilka sommarprat vi som individer minns när vi hör den spelas. 

Eftersom programmet gått sedan 1959, och Sten Carlbergs klassiker spelats vid alla säsonger utom den första, så finns här en del att välja på. Nyligen råkade jag höra ett samtal mellan två unga killar på Helsingborgs stadsbibliotek. De höll på med en uppsats, och lyssnade nu på Kristian Gidlunds sommarprat från 2014 genom ett par delade hörlurar. Jag hörde inte Kristians röst när han berättade om sin sjukdom, men jag såg hur killarna blev allt tystare. De lär aldrig mer höra Carlbergs signaturmelodi utan att svälja undan en stor klump i halsen, och kanske är det i de ögonblicken som vi tydligt ser skillnaden på det som bara är historier och det som är äkta - vittnesmål så starka att vi inte kan värja oss mot dem. 

Känslan efter att ha lyssnat på programmet under så många år blir för min del annars att det är rätt spridda skurar. Även om det är välproducerat räddar en producent inte en historia helt utan substans. Förvånansvärt ofta haglar floskler och självförhärligande passager, utan någon som helst självinsikt. 

Visst, jag kan uppskatta en framgångshistoria, men när sommarvärden vägrar gå på djupet och det mest personliga vi får höra är hur de en gång snodde en femöring ur sin farmors portmonnä, så orkar man inte engagera sig. Fast det där är inte sommarpratarnas fel – snarare är det ett resultat av att man utgår från kändisskapet när platserna ska fyllas. Väl på plats ska deras rövarhistorier pressas in i ett program som kräver både starkt drama och beröringspunkter utöver det vanliga samtalet. Vad händer när de inte har något att säga, mer än att de är duktiga på vad de gör? 

Andra sommarpratare tar chansen att fördjupa bilden av sig själv och nå igenom bruset. Det är dem vi borde lyssna på. Varenda människa minns ju hur Anja Pärson hyllades för sitt mod när hon kom ut 2012, och plötsligt blev hon också en förebild för en helt ny grupp människor. Och Henrik Larsson tog oss 2011 på en svidande fin vandring genom sorgen när han delade med sig av sådant som man inte behöver dela med sig av. Det kräver hjärta att ställa sig så öppen, men det låter också många relatera till personen i fråga.

Sedan ryms förstås inte allt i formatet. Exakt hur snävt det kan blir stod klart när poeten Athena Farrokhzads anmäldes till Granskningsnämnden efter sitt sommarprat om rasism, klassfrågor och politiskt våld. Sedan anmälde förstås Farrokhzad själv ett helt annat program, av rent motsatta anledningar. Den svenska sandlådan är ibland rätt liten. Ja, och sedan har vi det där med att folk helt enkelt inte vill ta till sig andra människors åsikter. Om det vittnade Marie-Louise Ekman redan 1987, långt innan de ljusskygga trollen på internet. Hon läste upp en rad av de hatbrev hon fått efter sin första gång i programmet. Herregud, vilken sorglig läsning. Ja, och så klart, sedan har vi Jan Guillous anklagelseakt mot Per Albin Hansson, och hur den ledde till att Guillou hotades under flera år efteråt. Programmet fälldes, precis som i fallet Bodil Malmsten 1980. 

Nå, det man ändå kan slå fast är att "Sommar i P1" numera drar flera olika branschers blickar till sig, rubriker som "Årets bästa finansprat" syns. Folk väljer ut ett par program och håller sig till dessa. Vilket motverkar syftet, antar jag, eftersom vi då trevar vidare på säker mark. Själv hade jag kunnat tänka mig att blanda in fler berättelser från "vanligt folk". Det är programmet "Verkligheten" i P3 ett bra exempel på, och inte minst deras inslag "Veckans Trapphus" där programledaren ringer upp ett antal personer i samma byggnad för att höra vad som händer i deras liv. Det är fint och öppenhjärtigt, trots personernas ovana kring situationen – de hinner inte förbereda sig och spiller därför över lite ibland. Men det är just det som är charmen, eftersom det blir så naturligt, till skillnad från vissa av sommarpraten. En exakt formel skapar inte automatiskt ett bra innehåll och den mest effektiva dramaturgin blir ibland bara sökt. Tänk dig en actionfilm eller komedi som är uppbyggd på rätt sätt, men bara innehåller fluff. Vad hjälper då kunskapen om spänningskurvor och andningspauser? En sann historia bär ofta på en alldeles egen, särskild kraft, eftersom den låter oss relatera till skörheten som berättaren delar med sig av. Äktheten i det som sägs är för mig viktigare än hur orden läggs fram.

De tre program jag själv kommer att tänka på när jag hör Carlbergs signaturmelodi är Kristian Gidlund, Morgan Alling och Nour El-Refai. 

Deras rapporter ur livet behöver man höra minst en gång om året för att känna sig som en människa.

Kvicksand av Henning Mankell

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 09 oktober 2014)

Vi har våra författare. En del av dem skriver deckare, en del hemfaller åt minnen från en svunnen tid, medan andra bryter loss bitar ur samtiden för att sätta nuet på pränt.

Hur som helst är det ett monstruöst arbete att skriva en roman. Med det sagt, så undrar jag om det inte är ännu svårare att närma sig det egna mörkret, och placera akten om sig själv i ett sammanhang, som ger läsaren något av värde.

Modet som krävs för att skriva en personlig bok är ju en komplicerad historia – ofta hämmas författaren av en sorts misstro mot publiken, då man inte riktigt litar på att de ska förstå. Vilket oftast är fel – om något skapar den råbarkade ärligheten ett sällsynt förtroende för avsändaren.

Henning Mankell debuterade 1973, och skrev en mängd böcker innan den första boken om Wallander kom. Han har låtit tala om sig lika mycket för sin skönlitterära gärning, och sin roll som dramatiker och konstnärlig ledare på Teatro Avenida i Maputo, som för sitt starka rättspatos. Sextiosex år gammal får han efter en bilolycka reda på att han har cancer – en elakartad tumör har framträtt som en skugga i den röntgade lungan. Har den spritt sig?

Det är alltså ingen roman vi ställs inför, snarare en bok skapad med biografisk vidvinkel. Hellre än att bara säga att jag har gjort de här sakerna, berättar Mankell om det som ligger honom närmst om hjärtat och om hur det har påverkat honom.

Summan av delarna blir mannen, så att säga. Han väver med andra ord ihop sig själv med världshistorien, och växlar mellan närgångna bilder av en kropp med cellgifter i blodet och urtidens konstnärer, som fångade sina tankar på en grottvägg. Finns något av dessa urdjur kvar i oss och vad lämnar vi åt våra barn att gräva omkring i när kärnbränslet inte kan hanteras på 100 000 år?

Miljön har sin självklara plats, precis som konstens roll i våra liv, och kanske använder han ibland det här fågelperspektivet för att hålla distans till berättelsen om sig själv. Vilket är bra. Pauserna skapar öar i oron, en stunds respit innan tyngden från hans känslosamma penna åter kommer över oss.

I minnesbilderna finns nämligen ingenting tillrättalagt. Ingenting.

Snarare är de bokens starkaste och mest direkta partier, då de bränner huden på läsaren och ibland får mig att lyfta blicken, bara för att kontrollera att min dotter vilar tryggt där hon är. Det som berättas från författarens liv är både obarmhärtigt och på kornet, och säger lika mycket om världens snedfördelning, som om Henning.

Som liten vaknar han en natt av ett ljud. Han hör en tunn röst och hittar sin far blödande på golvet. Barnets panik följer honom genom åren. Långt senare möter han servitören i Salamanca, vars liv kanske förändras just den kvällen författaren besöker restaurangen, och under ett helt annat år sitter han hos den 17-åriga flickan som ligger döende i aids utanför Maputo, med hennes familj i rummet utanför. Ett par dagar senare gråter han.

På en annan plats, i en annan tid möter vi de två tiggarpojkarna som en dag bara är borta. En annan gång tvingas han ner på knä under ett rån med pistolen hårt tryckt mot tinningen; han ser döden i ögonvrån redan då, men var kommer det märkliga lugnet ifrån?

Här ryms mycket, och berättelsen är både långsam och eftertänksam. En av frågorna som dyker upp med jämna mellanrum är om också historien förändras av ett cancerbesked? Finns det händelser som är så omvälvande att det som redan lagts till handlingarna virvlar upp i luften och omkullkastas?

Mankells bok placerar honom som en prick på jordens yta, i århundradenas passager, men de personliga berättelserna ställer honom också tätt intill oss. Som en vän, en artfrände, en författare på jakt.

Och han reser sig igen när han skymtar hoppet, och får ett svårtolkat, men positivt besked. Läkaren kallar det ett andrum inför sjukdomen. Själv drömmer Mankell sig bort, omgiven av levande och döda som passerat honom genom åren och nu återvänder för att diskutera sitt sammanhang.

Som läsare har vi att förhålla oss till hans filosofi, som ibland blir ogripbar, eller om man vill kalla den slingrig, men vi påminns också om att vår tid är utmätt. Vi är här i dag. Var vi är i morgon kan vi inte veta.

Så vad kan jag säga?

Den här bokens glöd, dess spirande kärlek till människan, till alla människor, till vår historia och framtid, gör mig för en stund mer hoppfull angående världen.

Den sätter tankarna i rullning och tvingar oss att ta ställning, åtminstone inför oss själva. Den vågar ju vara mänsklig.

Och ja. Mod är vackert. Inte minst eftersom så många av oss saknar det.

Conny Palmkvist

Innan vi faller av Håkan Bravinger

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 18/9 2014)

Tänk dig tre människor som står på en avsats. De tar ett kliv rakt ut i tomheten. Under dem skymtar klipporna. Jag tänker att det hade varit något alldeles särskilt om man kunde få dem att sväva i den scenen; om man kunde frysa bilden där och få studera den uppgivna blicken i deras ögon. Vi skulle ställas inför dem i ett ögonblick av onåd, strax innan katastrofen. resa genom livets mörker.

Mariett är gift med Bengt Sund, en psykiatriker som hatar sitt namn, men som gillar att vara otrogen. Bokens inledning är ett så kraftigt avstamp att jag glömmer andas och plötsligt ser luftballongen i Ian McEwans mästerverk "Kärlekens raseri" i backspegeln en lång stund efteråt. Hantverket och anspänningen i de inledande sidorna här är av samma paritet. Oron som planteras i oss när modern står och stirrar mot karusellen som håller på att välta är precis så förtvivlat stark.

Från en sådan punkt går man inte enkelt vidare och ruskar om läsaren. Ändå är det precis vad som sker. Vi återkommer till den lilla familjen flera år senare, strax innan Bengt ska med ett plan till Sydafrika. Där ska han hålla en föreläsning, men också i hemlighet träffa sin tidigare patient Anna. När han stiger på planet har han förväxlat sin platsreservation och börjar diskutera med mannen som redan sitter i sätet, Christian. Det slutar med att de byter med varandra. I den stunden sker också något som sätter starka krafter i rörelse.

Vid ett tillfälle plockar Christian upp ett tappat fotografi på golvet, och när han stoppar det i fickan är det som om han likt en kameleont adapterar allt som är Bengts. Han vill ha vad Bengt har. Är Bengts hustru Mariett inte hänförande? Och pojken, deras son, är han inte en gud av något slag? Christian känner törsten efter något han aldrig tidigare insett att han saknar. Han vill vara en del av något; återupprätta sig själv.

När de två männen skiljs åt kontaktar Christian omedelbart Bengts familj, som naturligtvis aldrig träffat honom tidigare. Han ursäktar sig med att han är Bengts okända kollega och nu behöver ett USB-minne, som ska finnas på deras hemmakontor.

Ett klassiskt skräckscenario, förvisso, där en okänd människa nästlar sig in i ont anande människors liv med hjälp av obehindrade lögner och falskspel.

Vad Bravinger gör är att sätta fyr på vardagen och belysa människor som missbrukat varandra eller som missbrukats av livet, på ett eller annat sätt, och sedan låter dem återupptäcka varandra när de misslyckas eller förlorat sin flyktväg. Men kanske säger författaren också att de som väntar för länge också kan förlora allt i ett enda slag. Ja, och dessutom: skuld är en tung börda, oavsett i vilken form den kommer.

Bokens tidsrymd är knapp, bara ett par dagar, och texten har samma intensiva efterklang som en väl utförd novell. Som jag sa inledningsvis: tänk dig tre människor som står på en avsats, som kliver rakt ut i ingenting. Mardrömmen sveper över läsaren som en tät dimma, så verklig att den lämnar tydliga spår omkring oss. Vi får ett radband av scener som inte alltid verkar ha med saken att göra, men som till slut blåser ytterligare fart på glöden.

Håkan Bravinger har komponerat en bok som är så stilistiskt oantastlig att jag vill sluta skriva, och han vägrar dessutom förse oss med publikfriande passager och enkla lösningar. Livet springer ifrån människorna; kärleken också. Luften är kvav, det blir svårare att andas. Vart flyr man? Hur banal är inte människan?

Kvar står till sist litteraturen som vinnare, när karaktärerna och läsaren smälter samman, när allt som fanns inuti börjar klia här utanför. Vi faller tillsammans genom ett blodrött drama vi inte väntade oss.

Jag är tagen och skakad av årets bästa bok.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se