Kultur Helsingborgs Dagblad

Tro, hopp och hälsa

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 5/ 9 2015)

Medicinhistoriska museets nya basutställning ”Tro, hopp och hälsa” kunde knappast ha installerats på en bättre plats än just i det gamla Barnsjukhuset på Bergaliden. Historien sitter i väggarna, vilket tillför utställningen ännu en dimension – det här handlar nämligen om nu och då, och om vad som skett längs vägen. Medicinhistorien är full av märkligheter, och i den här ambitiösa sammanställningen börjar man från början.

Det är lätt att ta sig för pannan när man ser tidiga behandlingsmetoder, men det står snart klart att vi alla är barn av vår tid. Vad sägs om en villarpakanon, som laddades med diverse örter och som sedan avfyrades från sin plats mellan benen på patienten? Åderlåtning? Pulveriserad skalbagge? Från sådana tossigheter kan vi följa utvecklingen fram till 1850, då det började hända saker. Man lärde sig söva och smärtlindra, och efterhand också sterilisera instrumenten. Resan fortsätter sedan in i vår tid. 

Här finns även en filosofisk aspekt, inte minst kring vårdens arkitektur, som den kommer till uttryck i byggnadens kupolformade sal. Vi får exempel från både Ramlösa brunn och Sankta Maria, men rummet i sig berättar sin egen historia. Redan när huset byggdes 1888 tänkte man på saker som god luftväxling och jämnt ljusflöde – allt för att lindra patienternas plågor. Man står mitt i historien när man placerar sig i rummet, och inte minst blir den tunna linjen mellan kropp och själ tydlig. Vad påverkar läkeprocessen? 

I en annan del av utställningen syns också chefssjuksköterskans rum, där citat visar hur starkt sammanlänkade yrkesmänniskan och privatpersonen var förr i tiden. Den uppbyggda neonatalavdelningen runt hörnet väcker andra tankar. De svåra villkoren och de personliga vittnesmålen är djupt gripande. Kuriosa: De första kuvöserna var ombyggda äggkläckningsmaskiner. 

Missa inte heller utställningens yttre del. Stanna upp vid presentationen av Elisabeth Ohlson Wallins fotografier, sammanställda av Leif Axelsson – en sorts samtidsporträtt av människor som lever med proteser. ”Vi tar oss vidare”, tycks bilderna utropa, ”vi är sådana som övervinner allt”. Det är både inspirerande och tankeväckande. 

Det är sammantaget en mycket fin utställning som lyckas förmedla att vi alla är, och har varit, fångade av vår tid och dess omständigheter. Sjukvården gör så gott den kan, och det som var sjukt för några år sedan, är nu friskt. Där bryter utställningen igenom på riktigt, när vi inser hur kort tid som gått sedan allt var annorlunda. Följande presenteras bakom en av de stängda dörrarna i korridoren: ”Homosexualitet ströks som psykisk sjukdom 1979, och fram till 1944 var det en brottslig handling”. Förra veckan hade vi ett Pride-tåg här i Helsingborg. Saker förändras – och det ska vi vara tacksamma för.

Sjukdomar kommer och går, nya tillkommer. Frågan vi tar med oss hem: Vad är hälsa nu för tiden? Och uppskattar vi den?

Sol, vind och trauman

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 19/5-2015)

Det är knappast en slump att framgångsrika människor alltid har en anekdot i beredskap, och att den plockas fram i precis rätt ögonblick. Ofta rör det sig om något som finjusteras efterhand för att uppnå en särskild effekt. Ni vet, en sak läggs till, en annan tas bort. Tårar kan fällas, men det får inte bli för sorgligt. Inte heller får skrattet bli för långt, eller för tongivande. Dramaturgin är avgörande för hur alltihop landar och det kräver sin man och kvinna att nå fram till de som lyssnar, att få det att fastna i publikens goda minne. Med det sagt, så har berättaren naturligtvis ett tacksamt uppdrag. Svenskar vill, i likhet med alla andra människor, bli berörda, vi vill känna något. Och vi gillar goda storytellers. 

När Tage Danielsson la fram idén till "Sommar i P1" för mer än 55 år sedan ville han skapa något med lättsam musik och meningsfullt prat. Goda historier, med små pauser. Och visst bar idén. Få saker har varit så tongivande för juni, juli och augusti som den här stunden mitt på dagen, och som med alla fenomen har programmet knutit en mängd attribut till sig. Den klassiska melodin av Sten Carlberg går till exempel inte alls att särskilja från konceptet längre. Melodin glittrar som en underskön sommardag vid havet, men trots det får den helt olika klanger beroende på vilka sommarprat vi som individer minns när vi hör den spelas. 

Eftersom programmet gått sedan 1959, och Sten Carlbergs klassiker spelats vid alla säsonger utom den första, så finns här en del att välja på. Nyligen råkade jag höra ett samtal mellan två unga killar på Helsingborgs stadsbibliotek. De höll på med en uppsats, och lyssnade nu på Kristian Gidlunds sommarprat från 2014 genom ett par delade hörlurar. Jag hörde inte Kristians röst när han berättade om sin sjukdom, men jag såg hur killarna blev allt tystare. De lär aldrig mer höra Carlbergs signaturmelodi utan att svälja undan en stor klump i halsen, och kanske är det i de ögonblicken som vi tydligt ser skillnaden på det som bara är historier och det som är äkta - vittnesmål så starka att vi inte kan värja oss mot dem. 

Känslan efter att ha lyssnat på programmet under så många år blir för min del annars att det är rätt spridda skurar. Även om det är välproducerat räddar en producent inte en historia helt utan substans. Förvånansvärt ofta haglar floskler och självförhärligande passager, utan någon som helst självinsikt. 

Visst, jag kan uppskatta en framgångshistoria, men när sommarvärden vägrar gå på djupet och det mest personliga vi får höra är hur de en gång snodde en femöring ur sin farmors portmonnä, så orkar man inte engagera sig. Fast det där är inte sommarpratarnas fel – snarare är det ett resultat av att man utgår från kändisskapet när platserna ska fyllas. Väl på plats ska deras rövarhistorier pressas in i ett program som kräver både starkt drama och beröringspunkter utöver det vanliga samtalet. Vad händer när de inte har något att säga, mer än att de är duktiga på vad de gör? 

Andra sommarpratare tar chansen att fördjupa bilden av sig själv och nå igenom bruset. Det är dem vi borde lyssna på. Varenda människa minns ju hur Anja Pärson hyllades för sitt mod när hon kom ut 2012, och plötsligt blev hon också en förebild för en helt ny grupp människor. Och Henrik Larsson tog oss 2011 på en svidande fin vandring genom sorgen när han delade med sig av sådant som man inte behöver dela med sig av. Det kräver hjärta att ställa sig så öppen, men det låter också många relatera till personen i fråga.

Sedan ryms förstås inte allt i formatet. Exakt hur snävt det kan blir stod klart när poeten Athena Farrokhzads anmäldes till Granskningsnämnden efter sitt sommarprat om rasism, klassfrågor och politiskt våld. Sedan anmälde förstås Farrokhzad själv ett helt annat program, av rent motsatta anledningar. Den svenska sandlådan är ibland rätt liten. Ja, och sedan har vi det där med att folk helt enkelt inte vill ta till sig andra människors åsikter. Om det vittnade Marie-Louise Ekman redan 1987, långt innan de ljusskygga trollen på internet. Hon läste upp en rad av de hatbrev hon fått efter sin första gång i programmet. Herregud, vilken sorglig läsning. Ja, och så klart, sedan har vi Jan Guillous anklagelseakt mot Per Albin Hansson, och hur den ledde till att Guillou hotades under flera år efteråt. Programmet fälldes, precis som i fallet Bodil Malmsten 1980. 

Nå, det man ändå kan slå fast är att "Sommar i P1" numera drar flera olika branschers blickar till sig, rubriker som "Årets bästa finansprat" syns. Folk väljer ut ett par program och håller sig till dessa. Vilket motverkar syftet, antar jag, eftersom vi då trevar vidare på säker mark. Själv hade jag kunnat tänka mig att blanda in fler berättelser från "vanligt folk". Det är programmet "Verkligheten" i P3 ett bra exempel på, och inte minst deras inslag "Veckans Trapphus" där programledaren ringer upp ett antal personer i samma byggnad för att höra vad som händer i deras liv. Det är fint och öppenhjärtigt, trots personernas ovana kring situationen – de hinner inte förbereda sig och spiller därför över lite ibland. Men det är just det som är charmen, eftersom det blir så naturligt, till skillnad från vissa av sommarpraten. En exakt formel skapar inte automatiskt ett bra innehåll och den mest effektiva dramaturgin blir ibland bara sökt. Tänk dig en actionfilm eller komedi som är uppbyggd på rätt sätt, men bara innehåller fluff. Vad hjälper då kunskapen om spänningskurvor och andningspauser? En sann historia bär ofta på en alldeles egen, särskild kraft, eftersom den låter oss relatera till skörheten som berättaren delar med sig av. Äktheten i det som sägs är för mig viktigare än hur orden läggs fram.

De tre program jag själv kommer att tänka på när jag hör Carlbergs signaturmelodi är Kristian Gidlund, Morgan Alling och Nour El-Refai. 

Deras rapporter ur livet behöver man höra minst en gång om året för att känna sig som en människa.