Litteraturkritik

Blodsbunden av Augustin Erba

(Publicerad i Sydsvenskan & Helsingborgs Dagblad 13 oktober 2015)

Den dokumentära romanen fick en nytändning efter Karl Ove Knausgårds svit ”Min Kamp”. Innan dess betraktades genren rätt surmulet av kritiker, men det bör vi förstås helt ignorera: en roman är okränkbar och måste få stå fri från förklaringar om sant eller falskt. Författaren har inget ansvar att klargöra vad som är vad för oss. 

Detsamma gäller Augustin Erba. I ”Blodsbunden”, som är hans andra verk, balanserar han på en lina spänd mellan sitt eget liv och fiktionens dunkla rum. Här har vi en karaktär (Amadeus Innocentius Augustinus Osiris Mina) som heter nästan exakt som upphovsmannen (Augustin Petrus Amadeus Osiris Mina Erba-Odescalchi) och har en liknande historia, men trots detta står det roman på omslaget. Vilket ger oss anledning att inte tro alltför blint på det som påstås. Eller?

Amadeus växer upp i Fisksätra tillsammans med två syskon, en blåblodig mamma och en hårdhänt pappa. Moderns familj är av det habsburgska släktet, vilka flydde Ungern under kriget. I Sverige mötte hon senare sin man, den kortväxte gästforskaren från Egypten. Den här konstellationen har sedan inordnat sig som i en egen värld, ett mikrokosmos där de försöker hålla fast vid sin adliga höghet bland förortens alla svårmodiga filurer. Och nej - modern mår inte bra. Hon påtalar ständigt sin migrän och använder den som maktmedel, vacklar psykiskt. Det mesta av barndomen ägnar Amadeus åt att tänka på att hon kan dö ifrån honom när som helst. Skräcken är oresonlig. Samtidigt låter fadern handen slinta när han blir förbannad. Scenen när han och pojken under en promenad repeterar multiplikationstabellen är isande kall, på kornet sedd ur den vettskrämde sonens vinkel. Det gäller ju att inte svara fel, då svingas näven. Varför? Pojken måste ju bli bäst, han måste anstränga sig.

Men eländet slutar inte där. När Amadeus flyttas upp en klass på Franska skolan, möter han gänget som kommer att misshandla honom under flera år. Det är drabbande läsning om hur en liten pojke försöker hitta luftfickor mellan sina föräldrars galenskap och kamraternas brutalitet. Här andas stämningen lite av Guillous ”Ondskan”. 

Det är annars mycket konstruktionens förtjänst att berättelsen rör om så mycket i oss. Redan tidigt möter vi den vuxne Amadeus parallellt med barndomshistorien, och han har då en ny familj att förhålla sig till. En flickvän. Egna barn. Av alltihop blir det en mycket fint lagd mosaik, med relevanta frågeställningar: Kan någon som vandrat genom så mycket smärta någonsin älska, och vad bär man med sig in i kärleken när man tvivlat på världen så länge? Hur frigör man sig från sin historia?

Och min inledande fråga om huruvida det här är sanning eller fiktion förblir ointressant. Mig får författaren gärna förvilla, så länge text och komposition har den här typen av spänst. Det är stilistiskt oklanderligt. Visst, berättandet är ibland väl utbroderat, och jag kommer då på mig själv med att undra om en del av materialet behållits mer för författaren än för läsarens skull, men sedan bär jag ändå med mig karaktärerna ut i världen. 

Tydligast blir den vuxne Amadeus. Hans snubblande steg när han får chansen att skaka av sig mörkret genom att blotta sina sår. Det är julafton. Han knackar på barndomens dörr i Fisksätra, håller sin fru i handen. Världar ska kollidera och läsaren dra efter andan. 

Vi är alla bara människor, tycks Erba säga. Vi gör så gott vi kan. Tillsammans kan vi resa oss ur askan.

Kvicksand av Henning Mankell

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 09 oktober 2014)

Vi har våra författare. En del av dem skriver deckare, en del hemfaller åt minnen från en svunnen tid, medan andra bryter loss bitar ur samtiden för att sätta nuet på pränt.

Hur som helst är det ett monstruöst arbete att skriva en roman. Med det sagt, så undrar jag om det inte är ännu svårare att närma sig det egna mörkret, och placera akten om sig själv i ett sammanhang, som ger läsaren något av värde.

Modet som krävs för att skriva en personlig bok är ju en komplicerad historia – ofta hämmas författaren av en sorts misstro mot publiken, då man inte riktigt litar på att de ska förstå. Vilket oftast är fel – om något skapar den råbarkade ärligheten ett sällsynt förtroende för avsändaren.

Henning Mankell debuterade 1973, och skrev en mängd böcker innan den första boken om Wallander kom. Han har låtit tala om sig lika mycket för sin skönlitterära gärning, och sin roll som dramatiker och konstnärlig ledare på Teatro Avenida i Maputo, som för sitt starka rättspatos. Sextiosex år gammal får han efter en bilolycka reda på att han har cancer – en elakartad tumör har framträtt som en skugga i den röntgade lungan. Har den spritt sig?

Det är alltså ingen roman vi ställs inför, snarare en bok skapad med biografisk vidvinkel. Hellre än att bara säga att jag har gjort de här sakerna, berättar Mankell om det som ligger honom närmst om hjärtat och om hur det har påverkat honom.

Summan av delarna blir mannen, så att säga. Han väver med andra ord ihop sig själv med världshistorien, och växlar mellan närgångna bilder av en kropp med cellgifter i blodet och urtidens konstnärer, som fångade sina tankar på en grottvägg. Finns något av dessa urdjur kvar i oss och vad lämnar vi åt våra barn att gräva omkring i när kärnbränslet inte kan hanteras på 100 000 år?

Miljön har sin självklara plats, precis som konstens roll i våra liv, och kanske använder han ibland det här fågelperspektivet för att hålla distans till berättelsen om sig själv. Vilket är bra. Pauserna skapar öar i oron, en stunds respit innan tyngden från hans känslosamma penna åter kommer över oss.

I minnesbilderna finns nämligen ingenting tillrättalagt. Ingenting.

Snarare är de bokens starkaste och mest direkta partier, då de bränner huden på läsaren och ibland får mig att lyfta blicken, bara för att kontrollera att min dotter vilar tryggt där hon är. Det som berättas från författarens liv är både obarmhärtigt och på kornet, och säger lika mycket om världens snedfördelning, som om Henning.

Som liten vaknar han en natt av ett ljud. Han hör en tunn röst och hittar sin far blödande på golvet. Barnets panik följer honom genom åren. Långt senare möter han servitören i Salamanca, vars liv kanske förändras just den kvällen författaren besöker restaurangen, och under ett helt annat år sitter han hos den 17-åriga flickan som ligger döende i aids utanför Maputo, med hennes familj i rummet utanför. Ett par dagar senare gråter han.

På en annan plats, i en annan tid möter vi de två tiggarpojkarna som en dag bara är borta. En annan gång tvingas han ner på knä under ett rån med pistolen hårt tryckt mot tinningen; han ser döden i ögonvrån redan då, men var kommer det märkliga lugnet ifrån?

Här ryms mycket, och berättelsen är både långsam och eftertänksam. En av frågorna som dyker upp med jämna mellanrum är om också historien förändras av ett cancerbesked? Finns det händelser som är så omvälvande att det som redan lagts till handlingarna virvlar upp i luften och omkullkastas?

Mankells bok placerar honom som en prick på jordens yta, i århundradenas passager, men de personliga berättelserna ställer honom också tätt intill oss. Som en vän, en artfrände, en författare på jakt.

Och han reser sig igen när han skymtar hoppet, och får ett svårtolkat, men positivt besked. Läkaren kallar det ett andrum inför sjukdomen. Själv drömmer Mankell sig bort, omgiven av levande och döda som passerat honom genom åren och nu återvänder för att diskutera sitt sammanhang.

Som läsare har vi att förhålla oss till hans filosofi, som ibland blir ogripbar, eller om man vill kalla den slingrig, men vi påminns också om att vår tid är utmätt. Vi är här i dag. Var vi är i morgon kan vi inte veta.

Så vad kan jag säga?

Den här bokens glöd, dess spirande kärlek till människan, till alla människor, till vår historia och framtid, gör mig för en stund mer hoppfull angående världen.

Den sätter tankarna i rullning och tvingar oss att ta ställning, åtminstone inför oss själva. Den vågar ju vara mänsklig.

Och ja. Mod är vackert. Inte minst eftersom så många av oss saknar det.

Conny Palmkvist

Innan vi faller av Håkan Bravinger

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 18/9 2014)

Tänk dig tre människor som står på en avsats. De tar ett kliv rakt ut i tomheten. Under dem skymtar klipporna. Jag tänker att det hade varit något alldeles särskilt om man kunde få dem att sväva i den scenen; om man kunde frysa bilden där och få studera den uppgivna blicken i deras ögon. Vi skulle ställas inför dem i ett ögonblick av onåd, strax innan katastrofen. resa genom livets mörker.

Mariett är gift med Bengt Sund, en psykiatriker som hatar sitt namn, men som gillar att vara otrogen. Bokens inledning är ett så kraftigt avstamp att jag glömmer andas och plötsligt ser luftballongen i Ian McEwans mästerverk "Kärlekens raseri" i backspegeln en lång stund efteråt. Hantverket och anspänningen i de inledande sidorna här är av samma paritet. Oron som planteras i oss när modern står och stirrar mot karusellen som håller på att välta är precis så förtvivlat stark.

Från en sådan punkt går man inte enkelt vidare och ruskar om läsaren. Ändå är det precis vad som sker. Vi återkommer till den lilla familjen flera år senare, strax innan Bengt ska med ett plan till Sydafrika. Där ska han hålla en föreläsning, men också i hemlighet träffa sin tidigare patient Anna. När han stiger på planet har han förväxlat sin platsreservation och börjar diskutera med mannen som redan sitter i sätet, Christian. Det slutar med att de byter med varandra. I den stunden sker också något som sätter starka krafter i rörelse.

Vid ett tillfälle plockar Christian upp ett tappat fotografi på golvet, och när han stoppar det i fickan är det som om han likt en kameleont adapterar allt som är Bengts. Han vill ha vad Bengt har. Är Bengts hustru Mariett inte hänförande? Och pojken, deras son, är han inte en gud av något slag? Christian känner törsten efter något han aldrig tidigare insett att han saknar. Han vill vara en del av något; återupprätta sig själv.

När de två männen skiljs åt kontaktar Christian omedelbart Bengts familj, som naturligtvis aldrig träffat honom tidigare. Han ursäktar sig med att han är Bengts okända kollega och nu behöver ett USB-minne, som ska finnas på deras hemmakontor.

Ett klassiskt skräckscenario, förvisso, där en okänd människa nästlar sig in i ont anande människors liv med hjälp av obehindrade lögner och falskspel.

Vad Bravinger gör är att sätta fyr på vardagen och belysa människor som missbrukat varandra eller som missbrukats av livet, på ett eller annat sätt, och sedan låter dem återupptäcka varandra när de misslyckas eller förlorat sin flyktväg. Men kanske säger författaren också att de som väntar för länge också kan förlora allt i ett enda slag. Ja, och dessutom: skuld är en tung börda, oavsett i vilken form den kommer.

Bokens tidsrymd är knapp, bara ett par dagar, och texten har samma intensiva efterklang som en väl utförd novell. Som jag sa inledningsvis: tänk dig tre människor som står på en avsats, som kliver rakt ut i ingenting. Mardrömmen sveper över läsaren som en tät dimma, så verklig att den lämnar tydliga spår omkring oss. Vi får ett radband av scener som inte alltid verkar ha med saken att göra, men som till slut blåser ytterligare fart på glöden.

Håkan Bravinger har komponerat en bok som är så stilistiskt oantastlig att jag vill sluta skriva, och han vägrar dessutom förse oss med publikfriande passager och enkla lösningar. Livet springer ifrån människorna; kärleken också. Luften är kvav, det blir svårare att andas. Vart flyr man? Hur banal är inte människan?

Kvar står till sist litteraturen som vinnare, när karaktärerna och läsaren smälter samman, när allt som fanns inuti börjar klia här utanför. Vi faller tillsammans genom ett blodrött drama vi inte väntade oss.

Jag är tagen och skakad av årets bästa bok.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se

Systerland av Curtis Sittenfeld

(Publicerad i  Helsingborgs Dagblad 14/08 2014)

I recensioner i amerikanska och brittiska tidningar haglar lovorden överCurtis Sittenfeld. Hon har rönt framgångar med sina tidigare böcker och när det gäller hennes nya roman Systerland återfinns begrepp som mästerligt och genialt på flera av de utländska kultursidorna. Nåja.

Här har författaren satt två vuxna tvillingsystrar i blickfånget, Kate och Vi, och vi följer dem under drygt 500 sidor. Temat är syskonskap och deras gemensamma synskhet, något de burit med sig sedan barnsben.

De har dock valt helt olika vägar. Kate, som är berättaren i boken, vill helst vara osynlig och smälta in, medan hennes syster Vi bryskt trampar rakt in i vilken folksamling som helst utan att ägna ett ögonblick åt att fundera kring vad andra tycker och tänker

Nu är inte samspelet mellan dem bokens katalysator, även om de också i vuxen ålder valt helt olika banor. (Kate är gift och har två barn, medan Vi är singel och nyutkommen som lesbisk.) I stället bygger mycket av dramaturgin på att Vi i vuxen ålder får en sorts varseblivning. Så vad gör hon? Hon går oduschad ut i direktsänd tv och berättar att en jordbävning kommer att ske – hon vill varna folk i god tid. På det följer en mediecirkus som drar fram systrarna i offentligheten, och medan Vi älskar det våndas Kate dygnet runt. Kamerorna blixtrar, världen väntar. Stämmer spådomen eller inte?

Växelvis med allt det där spelas deras barndom upp i vartannat kapitel, i ett försök att ge oss bakgrunden till sorgen som är tydlig hos dem båda.

Tyvärr går spänningen förlorad i blöjbyten, pubertala syskonbråk, märkliga äkta män, otroheter och en utdragen, inre monolog som spinner runt, runt hos den lätt neurotiska huvudpersonen. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan använda så många ord för att beskriva sakers tillstånd. Visserligen är meningarna perfekta, men ibland undrar jag om inte författarens talang motarbetar berättelsens syfte. Händelser vänds och vrids på med så mycket detaljrikedom att jag tröttnar halvvägs. Resultatet blir inte fördjupade personporträtt, bara oändliga rader text utan tydlig poäng.

Med det sagt, jag är väl på mitt sämsta humör. Sittenfeld kan nog sitt hantverk, för som story betraktat är det habilt konstruerat, på samma sätt som ett hyfsat tv-drama har sina tillbakablickar och vändningar. Det stora problemet för mig blir istället de irriterande människorna som befolkar boken. Kanske är det inte deras personligheter som skaver; det är hur de så uppenbart anpassas efter handlingen, och vad den kräver. Marionettrådarna som styr karaktärerna rasslar högt.

När boken är som bäst glider de unga systrarna fram genom natten tillsammans, unga och förundrade, med hela världen framför sig. De är sårbara, tystlåtna. Ensamma. Stjärnorna blinkar ovanför dem, allt och inget är möjligt. Då sparar Sittenfeld också på orden, och låter oss tänka själva.

För att återvända till de där internationella tidningarna, så kan jag bara konstatera att om det här är mästerligt i deras ögon, så bör de nog vända blicken mot resten av världens litteraturskatt. Visst, boken har sina goda stunder, men det är enerverande för läsaren att hela tiden vänta på en fördjupning av den amerikanska kultur som tränger in systrarna i olika hörn. Någon sådan fördjupning kommer aldrig.

Boken hamnar således mitt emellan; den fungerar inte särskilt bra som fantasyroman och realismen är för glättig för att gripa tag.

Men nej, det var alltså ingenting jag förutspådde.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se

Tusen tranor av Ann Lagerhammar

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 18/03-2014)

Som författare flätar Ann Lagerhammar samman människoöden, gärna oväntade sådana.

Hon gjorde det i "Olyckan", så också i nya Tusen tranor. Alltihop börjar med att Eva är på väg hem till sin far någonstans i södra Sverige. Det är mörkt och plötsligt kör hon på någon som verkar ha stigit rakt ut i gatan. Hon lyckas få in den skadade mannen i baksätet och kör i panik vidare till en lägenhet där han kan få vila och läka skadorna. Hon har druckit ett par glas whisky, och vill inte blanda in polisen.

Under de kommande dagarna dyker hon sedan sporadiskt upp för att betrakta den sovande mannen på avstånd. Vem är han? Och varför ger han sig inte av? Pratar han ens svenska?

Hon förblir ambivalent och skrämd över hur mötet påverkar henne. Som person är hon hård och nervös och bär de tydliga märkena efter en frånvarande pappa. Vi möter också hennes dotter som ser på Eva på precis samma sätt. Ensamheten tycks ha förskjutits genom generationerna och de når inte fram till varandra. Roller och sociala normer befäster avståndet.

Men när Amos väl piggnar till i lägenheten och hon ska köra iväg honom blir det inte som hon har tänkt sig. Istället förtrollas hon av hans berättelse, som han broderar ut för att hon ska låta honom stanna ännu en natt.

Sakta överlämnas vi till Amos livsöde och då stiger boken uppåt i ett smärtsamt vackert, blått ljus.

Han talar om sig själv och flykten, i en klarsynt redogörelse för de olika förutsättningar människan får beroende på var hon föds. Han ville studera när han var ung, men pengarna saknades. I hemlighet sålde hans syster sin ena njure för att hålla honom kvar i skolan.

Hjälpte hennes uppoffring? Nej. Den unge mannen kämpade på, men tappade fotfästet och insåg till slut att han festat upp det mesta av pengarna. Han hade så att säga slarvat bort en del av sin systers kropp, och utbildningen gick förlorad. Efter det vågar han inte återvända hem, och flykten tar sin början.

Alltihop är välbalanserat, hudnära och briljant återgivet. Amos flackar omkring mellan de afrikanska länderna och varje detalj blir tydlig, varje tanke tycks autentisk. Samtidigt planterar Lagerhammar små frön och låter läsaren dra sina egna slutsatser kring moralen i händelserna. Här finns inga enkla svar. Vem ska döma vem?

Invändningen skulle kunna vara att Eva blir aningen tunn i jämförelse med Amos, då hennes sorger mest består av I-landsproblem. Hennes livsfrågor tycks fjäderlätta när man ställer dem mot Amos dödsvandring genom öknen.

Sammanfattningsvis är "Tusen tranor" ett poetiskt aktstycke som alltså får extra kraft när Amos historia lyfter och svävar som en osalig ande över oss innan den landar hos Eva i Sverige. Vad vågar man som människa göra när ingen runt omkring oss skulle förstå? Vad kan man ge av sig själv när konventionerna sliter i en från alla håll?

Inte årets storsäljare, kanske. Det är den helt enkelt för bra för. Men nog kan det vara årets pärla, så beslöjad av verkligheten att man får ont i hjärtat.

Lagerhammar är en fin stilist och hon har hittat rätt historia. Det är omtumlande och trovärdigt när hon ställer upp sina motpoler till karaktärer och spelar ut dem mot varandra. Och jag kommer aldrig mer att kunna läsa om flyende, namnlösa människor utan att tänka på Amos färd genom livet och den mänsklighet han avspeglar i sina val och handlingar.

Och om jag ska hårdra? Då behöver kanske svenska läsare Amos mer än han behöver oss, särskilt i kylans år 2014.

Han vet ju att det inte finns något vi och dem. Det finns ingen skiljelinje. Det finns bara människor från olika platser och ibland möts dem.

Tänk om det vore så enkelt.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se