Min far och bryggan

by Conny Palmkvist

(inläst av Magnus Schmitz)

———————————

en gång stod jag på en brygga
i gryningens torra ljus

det var bara jag och min far,
och koltrastens eko,
grodornas flykt från grusvägen
där vi kört

jag var sju år,
jag var sju år

och vi hade parkerat bilen vid
en övergiven strand

och nu när jag tänker på det, så minns
jag också det orörliga, klarblå
insjövattnet

och jag minns vita näckrosor,
en blygsam vind

ja, och så min far, som pekade på
det där vattnet
mot mörkret, när han sa:

"bråddjupet, där har du det, jag
tror det är oändligt"

du vet, jag såg honom kliva ner
på stegen,
den var kromad och rostig

hans rygg mot den öppna sjön
och jag skulle kanske till att säga
något just då

men han såg mig i ögonen,
och jag hade aldrig sett min far
i ögonen på just det sättet

jag menar, han tycktes så lugn
och evig,
innan stegen gav vika, skruvarna
lossnade
och slet med sig min far och allt
som funnits där

jag såg tranorna lyfta på andra
sidan sjön
och jag såg vattnet över min far
stillna igen,

som om han aldrig varit där,
som om vi inte funnits
någon av oss

hör nu,

jag var sju år,
jag var sju år

och jag stirrade på reflektionen
av mitt ansikte

en krusning i den
tidlösa

tjärnens yta