Bild

Ett möte i Helsingborg

53828719_391462111403217_4936431716903419904_o.jpg

Helsingborg

"Jag har jobbat som städare i många år. Och under en tid arbetade jag med att städa på Knutpunkten här i Helsingborg. Tömma papperskorgar och så vidare. Tre gånger i veckan kom jag dit, och gjorde vad jag skulle. Det tog ett par timmar. Efterhand började jag märka att det var samma människor som jag mötte där varje vecka. Hemlösa, utslagna personer, som inte hade någon annanstans att gå, och som verkade ha skapat sig en samlingsplats där.

När jag varit där ett par veckor började jag hälsa på en man, som såg så ledsen ut varje gång jag kom. Eller ja, ensam och bufflig, är kanske bättre beskrivet. Och först nickade han knappt åt mig. Svarade inte med mer än ett mumlat hej. Inte ovänligt, men inte vänligt heller.
När ytterligare en tid gått så märkte jag att han satt precis där jag skulle börja städa varje gång. Han var där på pricken när mitt pass började, utan att göra mycket väsen av sig. Det fanns inget tvunget alls över våra samtal. Men långsamt blev vi bekanta med varandra, och varje gång jag dök upp så stod han där. Han ville bara prata en stund, få lite sällskap. Jag vet faktiskt inte vad han tyckte var så roligt med mig.

Han berättade fantastiska historier och man kunde aldrig veta vad som var sant och inte. Och jag tyckte han var så speciell. Någonstans mitt i det möttes vi och blev kompisar, trots att jag gick hem till mitt efter passet och han sov på gatan.

Några månader senare verkade han må lite bättre, och då frågade jag om han inte ville ha en lägenhet igen. Prova om det kunde fungera nu? Han funderade lite på det, och sa att nja, jag vet inte …. Men sedan så pratade vi tillsammans med hans gode man, och då tyckte han att det kanske var dags att prova igen. Fast den gode mannen hade lite svårt att gå, så det blev att jag följde med på lägenhetsvisningarna och hjälpte till och så. Ställde frågor, kollade så att allt var okej. Det var bara roligt, kul att man kunde hjälpa till lite.

Men vet du, nu har han fått en lägenhet för en tid sedan. 

Där bor han, och försöker leva sitt liv igen. Ta tag i saker. Steg för steg. Och jag har ju ett eget litet företag, så den gode mannen tog in mig för att hjälpa till med städandet i den nya lägenheten en gång i veckan. När jag ändå är där pratar vi en stund och jag peppar min vän lite, stöttar. Hjälper till så gott jag kan. Det är väl klart.

Jag förstår inte varför du ska skriva om det här, egentligen, det är väl inget att hänga upp sig på. Det är väl sånt som man gör, menar jag. Jag såg en ensam människa, som alla undvek, och jag hälsade på honom, kom under ytan. Det var inte mer än så.

Men gud, så glad jag är för att han har tagit det här steget nu. Det var inte lätt för honom, och min hjälp är väl inte så mycket, men han mår bättre. En liten sak kan vara en stor sak när den händer vid rätt tillfälle och för rätt människa.

Jag vill gärna säga det igen, om det går bra: Man måste ju möta varje människa utan att döma dem, och ta det därifrån. Sån är jag i alla fall.

Jag tycker om folk tills de bevisat motsatsen."

#boosthbg #helsingborg #stories #allaharenstory

En vacker cowboy lämnar stan

“Den där andra gången steg jag i land i New York. Jag bodde först hos en morbror på Long Island och tog sedan en Greyhound-buss till Tulsa, Oklahoma. Där gick jag rakt in på arbetsförmedlingen och sa de tre fraser jag övat in på rummet på YMCA. Jag minns dem ordagrant: Hello - I´m from Sweden. I´m seventeen years old and I want to work as a cowboy on a ranch.”