Text

Ett lejon på språng

58460371_414359672446794_696363371485724672_o.jpg

Helsingborg

”Jag tror det fanns någonting oavslutat inom mig redan innan. Något som dröjde kvar, som låg där och gjorde ont. Min mamma dog när jag var i tjugoårsåldern, och då hade jag syskon som var tio år yngre än jag. De var barn fortfarande. Plötsligt var jag den vuxne av oss och jag fick ta hand om dem, göra så gott jag kunde, trots att jag också kände mig övergiven. 

Men sedan gick åren, förstås. Jag har alltid gillat att ha tusen saker på gång. Tänkte väl att jag klarade av det. Kreativiteten flödade, jag levde fullt ut. Och när man är så mitt upp i allting och har små barn så är det inte alltid man märker när det börjar bli fel. Man anstränger sig så intensivt och ser inte när kraften långsamt börjar sina. 

Men till sist gick det inte. Jag började slira och sedan hände flera saker som gjorde att jag inte lyckades ta mig upp. Jag hade precis förlorat en kompis, som inte ville finnas till längre. Han var en så fantastisk person som gjorde mycket för så många, och jag kände en sådan intensiv känsla av att jag borde ha gjort mer för honom. Jag minns honom i min trappuppgång, hur han satt och grät på trappan vid min dörr. Samtalet där. Ljudet som ekade mellan väggarna, hans rygg, skuggan på golvet. Det är min sista mentala bild av honom, hur han föll ihop som ett barn och försökte slå ångesten ifrån sig. 

Efter den kvällen var jag tvungen att åka iväg med min egen familj på en lång semester. Jag tänkte väl att vi skulle kunna ta tag i det när jag kom hem. Men när jag kom tillbaka var han borta. Sorgen var så enorm, saknaden. Det var ju inte så det skulle sluta. 

En kort tid senare orkade jag inte med skuldkänslorna, och började förstå att jag alltid känt skuld. Jag har aldrig varit bra nog, inte gjort tillräckligt. Det bryter ner en efterhand och nu gick det inte längre. 

Jag märkte att jag inte hörde ordentligt. Ljud försvann, kom och gick. Så jag gick till en läkare och han sa direkt att det var stress, utan tvekan. Stress, sa jag, trodde han skämtade.

Två dagar senare skulle jag larma av på jobbet. Jag upptäckte att jag inte kunde höra det där pipandet som bekräftar att man slagit in rätt kod. Jag gjorde om det tre gånger. Hörde ingenting. När jag kom tillbaka till min läkare sa han till mig att jag måste gå hem. Den här typen av stress måste tas på allvar, förklarade han. 

Jag hade gått ner i vikt, folk hade börjat fråga hur det var med mig. Jag sa alltid att det var fint. Men ja. Hos läkaren insåg jag att jag knappt visste var jag befann mig. Hörseln fungerade knappt alls längre. Tankarna rusade. Händerna skakade. 

Jag lyckades ta mig hem, men kunde sedan inte komma ur sängen.

Långsamt sjönk jag allt djupare ner. Kunde knappt röra mig. Kunde inte gå och handla. Duscha. Äta. Det är en så nattsvart känsla att den knappt går att förklara. Det var som att bli liten igen, hjälplös inför allt som fanns i världen. Jag hade ingen kraft, kunde inte ta hand om mig själv. Och mer än något annat kände jag mig så ensam. Jag trodde att jag var ensammast i världen. Förlorad, förlamad. Långt bortom den plats där vanliga människor levde. 

Mina barn kom varannan vecka och då lyckades jag hålla näsan över vattnet, men sedan … den ensamma veckan … det var som att kliva in i ett kolsvart rum med ångesten vibrerande i kroppen. 

Sedan … sedan hände något sakta. Jag kunde inte läsa hela romaner, men poesi gick bra. Så jag började där och återvände till mina favoritverk som på något sätt tände små ljus på vägen. Som Tranströmers dikter. Åh, ja. Hans dikt Romanska bågar, om det där djupet som finns i människan. Att vi är så många olika saker.

Och sedan fick jag hjälp, ett steg i taget. Tar man emot den hjälpen, så kan bra saker hända. Om man släpper in människor och låter dem stötta, blir en lång väg ibland bra mycket kortare. Enklare. Bara att låta någon få finnas till för en kan vara enormt. 

Sedan lär man sig någonstans under resan vem man är igen, bygger upp sig själv. Jag fick lära mig den hårda vägen att inte låta människor trampa på mig. Sedan dess står jag upp för mig själv, tar plats. 

Man får ta mig som jag är. 

Och till slut också det kanske viktigaste: man måste erkänna för sig själv att det är svårt att vara en människa, Men livet kan bli vackert ändå, så länge du vaktar på tillvaron. 

Jag ser ju solen igen. Jag är stark. Jag är tillbaka. Jag vet vad jag måste göra för att hålla mig i schack. Och äntligen känner jag den där styrkan inom mig igen, som jag alltid har förknippat med min identitet. Kraften. Tankarna lättar, det går att andas. 

När jag var liten tänkte jag ofta att jag var ett lejon. Att jag kunde klara allt. Nu, till slut, får jag vara det lejonet som vuxen också, med kraften tillbaka inom mig. 

Allt är möjligt. Jag ska framåt. Jag ser vägen. Jag har alla möjligheter. 

Och ja, jag tänker ofta: Skäms inte för att du är människa. 

Det borde alla minnas, varje dag.”

#boosthbg #helsingborg #allaharenstory

Därför startades Alla har en story

58443148_411816099367818_4480511064303206400_o.jpg

Helsingborg

”Jag startade Alla har en story, mycket eftersom jag hela tiden snubblade över historier runt Helsingborg. Till vardags skriver jag böcker och arbetar som författare, och allt man hör talas om passar inte alltid in i en roman. Men sedan var det också på grund av att varje gång jag pratade med någon som hade varit med om något livsomvälvande, så fick jag känslan av att de kände sig ensamma i det som skett. Och så är det ju inte – vi är många med samma öden och svåra perioder. Eller hur?

Lycka, sorg, smärta, glädje, liv och död. Det är sånt jag försöker fånga upp. Och av det blir det alla dessa korta stories, som tar högst ett par minuter att läsa men som i bästa fall påverkar andra under flera dagar, veckor, månader. 

Svårare än så behöver det väl inte vara?

Efterhand har många hört av sig, och undrat om man måste vara så där bra på att skriva eller berätta för att få vara med. Nej, så klart inte. Varje öde som ni kan läsa om här blir klart på samma sätt. Jag träffar personen ute på stan, pratar en timma med dem. När vi är klara med det så letar vi upp en bra plats där vi kan ta bilden och sedan är jobbet liksom klart för er del. Jag går hem, funderar och skriver ut storyn på samma sätt som ni har berättat den, men kanske lite tydligare. Mer koncentrerad och med fokus på det där som vi tillsammans kommit fram till under intervjun. 

Så alla kan vara med. Precis alla. Jag finns där hela tiden och stöttar upp under samtalet, och allting som skrivs godkänns in i minsta detalj. Och det är ett helt ideellt projekt, det är aldrig några pengar inblandade.

Just nu är jag bara så jag glad över att så många hört av sig och att Helsingborg ligger oss allihop varmt om hjärtat. 

Framöver kommer vi att dyka upp lite på stan också, och försöka fånga upp folk i farten. 

Så bli inte skrämda om en liten knubbig författare med rufsigt hår ställer sig i vägen för er när ni är på stan. Det är bara jag. 

Det är bara Alla har en story. 

Vill du vara med? Känner du någon som har en historia? 

Skicka ett meddelande här på sidan.

Ta hand om varandra där ute, och må gott i vårsolen. 

/ Conny Palmkvist

#boosthbg #allaharenstory #helsingborg

Ett möte i Helsingborg

53828719_391462111403217_4936431716903419904_o.jpg

Helsingborg

"Jag har jobbat som städare i många år. Och under en tid arbetade jag med att städa på Knutpunkten här i Helsingborg. Tömma papperskorgar och så vidare. Tre gånger i veckan kom jag dit, och gjorde vad jag skulle. Det tog ett par timmar. Efterhand började jag märka att det var samma människor som jag mötte där varje vecka. Hemlösa, utslagna personer, som inte hade någon annanstans att gå, och som verkade ha skapat sig en samlingsplats där.

När jag varit där ett par veckor började jag hälsa på en man, som såg så ledsen ut varje gång jag kom. Eller ja, ensam och bufflig, är kanske bättre beskrivet. Och först nickade han knappt åt mig. Svarade inte med mer än ett mumlat hej. Inte ovänligt, men inte vänligt heller.
När ytterligare en tid gått så märkte jag att han satt precis där jag skulle börja städa varje gång. Han var där på pricken när mitt pass började, utan att göra mycket väsen av sig. Det fanns inget tvunget alls över våra samtal. Men långsamt blev vi bekanta med varandra, och varje gång jag dök upp så stod han där. Han ville bara prata en stund, få lite sällskap. Jag vet faktiskt inte vad han tyckte var så roligt med mig.

Han berättade fantastiska historier och man kunde aldrig veta vad som var sant och inte. Och jag tyckte han var så speciell. Någonstans mitt i det möttes vi och blev kompisar, trots att jag gick hem till mitt efter passet och han sov på gatan.

Några månader senare verkade han må lite bättre, och då frågade jag om han inte ville ha en lägenhet igen. Prova om det kunde fungera nu? Han funderade lite på det, och sa att nja, jag vet inte …. Men sedan så pratade vi tillsammans med hans gode man, och då tyckte han att det kanske var dags att prova igen. Fast den gode mannen hade lite svårt att gå, så det blev att jag följde med på lägenhetsvisningarna och hjälpte till och så. Ställde frågor, kollade så att allt var okej. Det var bara roligt, kul att man kunde hjälpa till lite.

Men vet du, nu har han fått en lägenhet för en tid sedan. 

Där bor han, och försöker leva sitt liv igen. Ta tag i saker. Steg för steg. Och jag har ju ett eget litet företag, så den gode mannen tog in mig för att hjälpa till med städandet i den nya lägenheten en gång i veckan. När jag ändå är där pratar vi en stund och jag peppar min vän lite, stöttar. Hjälper till så gott jag kan. Det är väl klart.

Jag förstår inte varför du ska skriva om det här, egentligen, det är väl inget att hänga upp sig på. Det är väl sånt som man gör, menar jag. Jag såg en ensam människa, som alla undvek, och jag hälsade på honom, kom under ytan. Det var inte mer än så.

Men gud, så glad jag är för att han har tagit det här steget nu. Det var inte lätt för honom, och min hjälp är väl inte så mycket, men han mår bättre. En liten sak kan vara en stor sak när den händer vid rätt tillfälle och för rätt människa.

Jag vill gärna säga det igen, om det går bra: Man måste ju möta varje människa utan att döma dem, och ta det därifrån. Sån är jag i alla fall.

Jag tycker om folk tills de bevisat motsatsen."

#boosthbg #helsingborg #stories #allaharenstory

En vacker cowboy lämnar stan

“Den där andra gången steg jag i land i New York. Jag bodde först hos en morbror på Long Island och tog sedan en Greyhound-buss till Tulsa, Oklahoma. Där gick jag rakt in på arbetsförmedlingen och sa de tre fraser jag övat in på rummet på YMCA. Jag minns dem ordagrant: Hello - I´m from Sweden. I´m seventeen years old and I want to work as a cowboy on a ranch.”