Artikel

Till slut är verkligheten större än konsten – men det kostade människor livet att nå hit

Foto: Istock

Foto: Istock

Plötsligt betraktas konsten inte längre som något separat från konstnären och tiden verkar ha hunnit ifatt det manliga egot. Därmed faller också de manliga artisterna som furor. Men vad händer med deras konst?

Avdelningen texter jag inte trodde att jag skulle skriva. Manliga författare som super. Eller ja, uppför sig som manliga konstnärer. Vad som nu hör till den benämningen.

I ett anteckningsblock har jag skrivit: det manliga egot, oavsett kulturgenre.

Få saker har väl genom tiderna varit så omhuldade som konstnärliga fyllskallar, genier med pennan i ena handen och drinken i den andra, när de inte passat på att svinga högern mot någon väl vald människa i närheten. Man eller kvinna. Ja, eller barn för den delen.

Först kommer jag bara att tänka på det där skimret som alltid omgav Hemingway, Faulkner, Kerouac och … ja, Bukowski, så klart. Drinkarnas drinkare, som helt suddade ut linjen mellan sin litteratur och sitt eget missbruk, i långa försvarstal, som kanske egentligen bara försökte förklara vad han egentligen höll på med när livet gick honom om intet.

Att han dessutom gjorde sitt bästa för att odla myten, och kopplingen mellan kreativitet och sprit, är förstås ingen hemlighet. Eller som han sa: ”Att dricka är att tillfälligt kunna ta livet av sig, och sedan återvända till livet. Att dricka är klistret som håller ihop mina armar och mina ben och min kuk och mitt huvud och allt det andra.”

Att han sedan ägnade det mesta av sitt liv åt att försöka ta livet av sig blir en helt annan historia. Flera gånger var han dessutom nära att lyckas. Redan 1955 föll han omkull på golvet på ett mindre bemedlat sjukhus och blödde ur både arslet och munnen.

Med allt det svart på vitt – varför älskar vi honom? Och borde vi ens göra det? Till saken hör ju att han målade upp sig som det fyllo han var, och som det svin han gärna uppförde sig som, men samtidigt påtalade att han ändå vann till slut. Han var bäst på att supa, han var bäst på att spela på hästar, han hittade alltid en kvinna att somna hos … som han sedan svek. Frågan som hänger kvar i luften är om det här fortfarande är bra litteratur 2019?

Svaret är förstås ja. Det är väl klart att det fortfarande är bra litteratur. Ibland omvälvande. Men. Däremot hade vi inte sett mellan fingrarna angående allt det där andra som han bar med sig ur böckerna och liksom fortplantade i livet: kvinnor som lämnas, bedras, och som sällan blir mer än häck och pattar, för att citera honom själv, välj valfri bok. Hans kvinnosyn var bedrövlig, och vad gör vi när vi vet att han påtalade exakt samma saker också i verkligheten, när han gick på gatorna som Charles Bukowski?

Problemet uppstår när författaren, artisten eller skådespelaren avslöjas i offentligheten, och publiken plötsligt måste välja sida och sedan göra avkall på konsten – vad ska man göra? Vad förväntas man göra? Fortsätta läsa böckerna, se filmerna, köpa tavlorna … eller bara kallt konstatera fakta och ta avstånd från konstnären på grund av att han eller hon inte verkar vara en särskilt god människa, och sedan gå vidare till nästa?

I den enklaste av världar hade jag önskat att alla konstnärer som var svin också var dåliga konstnärer. Men så är det inte. Och ja, jag hatar dem innerligt när de gör fantastiska filmer, eller böcker, och låter mig älska verken, men sedan tar dem ifrån mig när de plötsligt blir en helt omöjlig ekvation och deras skit spiller ut i strålkastarljuset.

Vad ska jag göra med alla böcker jag älskat, men som nu känns smutsiga, och vad ska jag göra med alla filmer som nu plötsligt besudlats med den eller den skådespelarens namn, och nu för alltid blir liggande i rännstenens bittra smutsvatten? Musiken som jag växte upp till, som fick mig att vibrera av lycka, och som hördes i bakgrunden när jag kysste min första flickvän (jag minns på sekunden när det hände) … den musiken är nu bara ett nersölat eko efter en artist som byggde ett tivoli i sin trädgård och sedan utnyttjade de svagaste i vårt samhälle. Hur många exempel till? Det finns hundratals.

Alla dessa minnen, hållplatser i livet – plötsligt utan soundtrack. Filmer. Böcker. Tavlor. Och alla dessa människor som råkat i vägen för dem.

Det är mer än sorgligt. Det är nästan omöjligt att ta till sig. Att det finns sådana här människor, som skapar bedårande vackra saker, och sedan demaskeras som genom ett trollslag. Kvar är det ofattbara de gjort. Kolsvarta skuggor. Vad vi vet? Deras övertramp har suddat ut mänskligt liv, förpestat bräckliga själars tillvaro och på tusen sätt bedragit varenda människa i sin omkrets. Det är monstruöst. Och det är nästan alltid män det rör sig om.

Med det är jag väl nästan klar. Men nej, jag avslutar inte det här med Bukowski. Han skrev några av de finaste dikter världen någonsin skådat, men jag tror inte han förutspådde att tiden på många sätt skulle hinna ifatt dem. Till slut är ju ord ändå bara ord, det mänskliga ansvaret något annat. På något annat sätt kan det inte vara.

Idag blir det bara ett stilla ljus, som får brinna på skrivbordet, mellan nio och fem. En tänd låga för att minnas en eller tusen, som fallit offer för de här manliga genierna, med sprit i blodet och djävulens dans i blicken. Ljuset får brinna tills det slocknar.

Till slut är verkligheten större än konsten.

Tacka fan för det.

Så här blir du en läsare igen – fem goda råd

Många av oss var intensiva läsare i unga år, men har sedan tappat bort oss på vägen. Men det finns en väg tillbaka. Här är fem goda råd till dig som vill älska böcker igen, allt enligt BBC.

Jag vet inte om man brukar säga att just romaner är oumbärlig läsning, men nog har det hänt att just litteraturen satt idéer i brand och förändrat liv, som annars hade fortsatt i en helt annan bana. Senast var det Elon Musk, som enkelt förklarade att om det inte vore för Isaac Asimovs sci-fi-böcker om ett framtida rymdlandskap, så hade han aldrig börjat intressera sig för universums hemligheter och det här med att bygga raketer.

Och han är så klart inte den enda – romaner har i alla tider inspirerat och förtrollat män och kvinnor som letat efter sätt att få utlopp för en sorts inneboende skaparkraft. Till och med Barack Obama sa i en intervju att det var läsningen som gjorde att han fick syn på sig själv i världen, och att han lättare kunde få grepp om vem han var redan som ung grabb.

Nu betyder förstås inte det här att du behöver ha storslagna planer för världen bara för att du vill börja läsa böcker igen. Däremot så kan läsningen kanske ge dig en skjuts framåt när du minst anar det, både privat och på jobbet. Till på köpet visar det sig också att böcker kan minska upplevd stress, förbättra hjärnans arbete och stärka din empati gentemot andra människor.

Att förstå andra människor har inte alltid varit en prioriterad egenskap, men faktum är att man redan för några år sedan såg att chefer som kände empati och förstod sina medarbetare i snitt fick 40 procent bättre resultat än andra. Kanske är det inte så konstigt att samma chefer var stora läsare. I böcker lär vi oss nämligen att förstå oss på omvärlden och vi möter karaktärer av alla slag, och det förbereder oss inför vardagen.

Och förutom att läsningen gör dig till en mer empatisk människa, så kommer du att få lättare att samarbeta med andra, både privat och på jobbet. Bäst samarbete får man nämligen i grupper där man vågar kritisera varandra öppet och kan vara empatisk nog att förstå hur andra tänker, och se fördelar som man själv missar. Det gäller särskilt i kreativa samarbeten.

[the_ad id="16975"]

Fördelarna med att läsa skönlitteratur är alltså många, men det verkliga problemet brukar vara tid. Det är inte helt enkelt att hinna läsa varje dag, men med tanke på att vi lägger i snitt två timmar och fyrtionio minuter på att stirra ner i vår telefon varje dag, så hade det i praktiken räckt om vi skurit ner med en tredjedel för att frigöra en hel timme till läsning.

Hur som helst - här är fem goda råd till dig som vill göra en omstart som läsare.

1. Läs bara om du vill läsa

Många av oss minns säkert hur vi älskade att läsa som barn, men sedan lade vi av någon anledning aktiviteten på hyllan. Oförklarligt? Nej, inte alls. Flera storläsare avslöjar att de tappade gnistan när de började skolan och läsningen blev ett tvång – något som skapade en sorts misstro mot böcker i allmänhet.

Eller så kanske du läste nästan dygnet runt tills du fyllde fjorton och sedan tog andra saker över och gjorde sig gällande under åren fram till tjugo. Något jag själv känner igen. Jag läste i timmar varenda dag, men sedan en dag (jag var runt fjorton) försvann det bara och kom inte tillbaka igen förrän jag var i tjugoårsåldern. Plötsligt fick böckerna en stor roll igen.

Och då är det inte bara att börja läsa igen. Det sker nämligen inte per automatik, utan du måste långsamt lära om din kärlek för böckerna. Du måste ta dig tid, ge dig själv utrymme. Men om du gör det, så kan du snart komma på banan igen. Det är som med allting annat man börjar med – allt som är nytt: Du behöver en startsträcka, och när du väl läser igen, så upptäcker du snart att du fortfarande älskar de där långa stunderna i böckernas sällskap.

2. Läs på ditt eget sätt – det är lättare än någonsin

Nej, det är väl inte som det var en gång i tiden, när man skämtade om att bokälskare satt och tryckte på biblioteken, med näsan i de tyngsta klassikerna. Inte heller behöver du vara en person som jagar runt på antikvariaten efter förstaupplagor och signerade exemplar – det räcker faktiskt med att du pendlar varje dag och har lite tid över när du sitter där på tåget och stirrar framför dig eller slösurfar på telefonen.

[the_ad id="6771"]

Ta med dig läsplattan, eller ja … det är ju möjligt att läsa på just telefonen också, om du bara vänjer dig vid det. Sedan väger ju inte en fysisk bok alltid så mycket heller. Ta med den i väskan och längta efter att få plocka upp den och förvandla den där dryga lunchtimmen till en stund av läsglädje. Eller varför inte köra ljudböcker när du ändå måste ha telefonen med dig – kostnadsmässigt är det ju nu för tiden helt okej.

3. Sätt inte för höga mål

När man pratar med människor som har kommit långt på vägen, och ofta är framgångsrika med vad de gör, så hör man ofta siffror som hundra böcker om året. Men det är inte där du ska börja – det är inte en tävling.

Undvik att ens räkna böckerna du plockar upp och försök att bara se det som vilken fritidssysselsättning som helst. Du räknar väl inte hur många gånger du går och fikar varje vecka? Vad skulle poängen vara? Börja smått istället och läs när du får den där tiden över och njut av minuterna. Långsamt kommer du att hitta tillbaka till läsaren inom dig.

[the_ad id="30968"]

4. Om du fastnar i en bok … använd 50-regeln

Nu är det så klart inte en regel att hålla benhårt på, men om du börjar fundera kring om en bok verkligen är värd att lägga mer tid på kan du alltid använda dig av måttet att femtio sidor är långt nog för att avgöra om romanen är värd ditt sällskap.

Med andra ord: har du läst halva boken och den fortfarande känns som slöseri med tid – lägg ner den. Och regeln är bra av flera anledningar. Det är lätt hänt att man lägger ifrån sig en bok efter bara fyra-fem sidor, och den här regeln får dig att vidga vyerna lite.

Läs femtio sidor och bestäm dig därefter.

5. Läs om en gammal favorit

Ett kort och enkelt tips, som ändock håller hela vägen in i mål. Återvänd till någon av dina gamla favoriter och läs om, för att hitta glädjen och inspiration. Det fungerar.

Känner du dig redo att börja läsa igen?

Hoppas det – vi ses på biblioteket. Ursäkta, jag menar förstås på tåget, i väntsalen, på lunchrasten, till kvällen. Lycka till.

Vem får lov att kalla sig författare och spelar det egentligen någon roll?

Få saker har diskuterats så ingående som detta om vem som får lov att kalla sig författare. Men har det egentligen någon betydelse? Nej, antagligen inte, säger Conny, och fortsätter skriva i sin ensamhet.  

Det finns en skiljelinje som många är rädda för att överträda, och det handlar om vem som får lov att kalla sig författare och inte. Debatten har varit rätt infekterad många gånger, och på ena sidan står de som getts ut på stora, etablerade förlag, och på den andra alla de som ger ut böcker själva, eller på mindre, nästan osynliga förlag.

Det känsliga ligger väl i att folk säger sig vara författare, utan att egentligen ha gjort något för att förtjäna det … men hur förtjänar man det, och vad finns det i benämningen som är så värdefullt? Och spelar det någon roll – kan en yrkesbeteckning ens bli devalverad bara för att Börje på andra sidan gatan börjar skriva författare på sitt visitkort, och högljutt proklamerar att han minsann alltid skrivit och varit ordkonstnär till själen. Klart som katten att jag då tänker skriva författare vid mitt namn på Eniro – försök hindra mig om ni kan. Och så blir det.

Så ja, många lär väl känna igen både Börje och sig själva. Många hänvisar till en tidigare regel som sa att man måste ha skrivit (och gett ut) två böcker för att söka medlemskap i Författarförbundet, något som känts rimligt och som verkar ha formulerats med ursprungstanken en gång är ingen gång, men två kanske är det, och får du ur dig fler än ett verk med text från början till slut så är du värdig att få sitta med vid det runda bordet. Och jag förstår att man kanske använt sig av det rätt mätbara exemplet, eftersom författarskapet då känns konkret och får en given linje som inträder mellan dem och oss, mellanförfattare och icke författare. 

Fast vad ska man då göra med folk som skriver två urusla böcker, enligt alla kriterier, eller som trycker upp dem på kopiatorn där hemma och sedan plågar nära och kära med dem under tio års återkommande julklappsutdelningar? Är antal böcker verkligen en godtagbar ribba och behövs det ens en regel för vem som får kalla sig vad, mer än när ett förbund ska ta in medlemmar? Att de behöver sålla hör ju liksom till sakens natur, men för oss andra, som till vardags ska gå runt och presentera oss för människor vi träffar?

Jag tror att de flesta som har skrivit ett par böcker känner igen sig i diskussionen, och att vi allihop har funderat över om vi är författare nu, eller om vi fortfarande tvivlar. Kortast sträcka till dilemmat blir det ju om jag tittar på mig själv, och jag kan då bara krasst konstatera att jag efter min första och andra bok kände ett stort behov av att säga att jag var författare, antagligen för att varenda fiber i min kropp tvivlade på att det var sant, men att jag senare, efter romanerna fem och sex, helt tappade begreppet bakom mig och glömde fundera över det.

Sanningen är nog att jag först nu, efter nio böcker, på sju olika förlag, känner att jag kommer fortsätta på den här banan och vet vad jag håller på med. Det jag häller ner i mixern kommer att komma ut i andra änden som en bok, utan att jag bävar för det, och jag har lärt mig bli mer förutseende och slipper känna mig kastad mellan tillfälligheter.

Med det sagt: Jag skriver på tre böcker nu, och samtliga är kopplade till bra förlag. Jag vaknar på morgonen, går upp ur sängen, sätter mig för att skriva. Jag vet med andra ord på något sätt att jag antagligen är en sådan där … författare. Åtminstone för det mesta. Men trots det skruvar jag oroligt på mig ibland när någon frågar var jag sysslar med. När jag försöker säga att jag är författare stockar sig ordet i halsen, och när jag väl får det över läpparna får jag upprepa det ännu en gång för att liksom pröva dess värde. Ordet ekar mellan väggarna. Folk höjer på ögonbrynen, nickar. Själv tänker jag: Sa jag att jag var författare? Det måste ju ha låtit konstigt. Jag är väl inte författare? Jo, det är jag ju. Eller, jag var det igår, och kanske imorgon, men just idag …

Fast i allt det ligger kanske också sanningen. Folk tycks gilla författare. Kanske inte så konstigt då att alla vill vara det. Och för att avrunda den tesen kan jag väl återberätta vad som hände mig för en fem-sex år sedan när jag sprang på en barndomskompis och hans flickvän på ett fik här i Helsingborg. Jag hälsade på min vän, var glad att träffa honom igen efter femton år, om det nu inte var mer än så. Men hans flickvän lyfte knappt blicken. Fnös faktiskt ointresserat åt mig. Jo, det är sant. Gud, vilken tröttsam blick jag fick. Men jag är väl helt enkelt inte en så spännande individ på det hela taget, tänkte jag. Fast sedan harklade sig min vän och sa: ”Du, killen har skrivit fyra romaner, han är FÖRFATTARE …” Hans flickvän, som inte är hans flickvän längre, släppte besticken rakt ner på tallriken och såg mig i ögonen, med tindrande blick. Jo, hennes ögon fan i mig tindrade, i ordets rätta bemärkelse, när hon sa: ”Författare? Nu blev det hela plötsligt mer intressant.”

Jag svär på allt jag äger – det är vad som hände, hur absurt det än tycks låta. Så, ja. Kanske är det inte så konstigt att varenda kotte vill få stämpla sitt livspass med ett så attraktivt yrke, och kanske är just det något vi borde vara glada över, för hur illa kan det egentligen vara om alla vill vara som oss och säger att de också är författare, oavsett om de är det eller inte, och deras publik bara består av moster Edna och barnbarnen, katten Ernst och filuren Nisse Algot på hörnet.

Det finns kanske olika sorters författare, som arbetar på olika plan? Ja.

Men med tanke på hur hårda ord som fällts under de här diskussionerna i olika grupper kan jag bara konstatera att för min del spelar det ingen roll över huvud taget. Vill du vara författare? Var en författare, om det känns fint för dig, för i min bok gör det bara ordet vackrare och starkare och jag litar helt på att folk i allmänhet kan avgöra vem som är vad och hur de vill värdera ordet.

Till sist måste det ju ändå vara våra böcker och gärningar som avgör hur vi förvaltar vad vi tar med i begreppet, och precis som det finns bra och dåliga hantverkare finns det bra och dåliga författare. Författare är man ändock, så länge stjärnorna tänds och solen går upp och allt börjar om igen, oavsett vad surkatterna på olika internetforum tycker.

Skriver du så lever du, och har du en författare i hjärtat, låt henne leva. 

Fast den definitionen lär nog inte få så många supportrar … men jag gillar den.

Halleluja.

Pappa skriver böcker för att hjälpa sin dödligt sjuka son att drömma

Jackson fick diagnosen redan vid nio månader och föräldrarna sjönk ner i djup sorg. Men med förnyade krafter bestämde de sig för att göra allt i sin makt för att hjälpa pojken till ett så bra liv som möjligt.

När lilla Jackson Garwood i Storbritannien var bara nio månader gammal fick han diagnosen Krabbes sjukdom, som är en ärftlig hjärnsjukdom. Förloppet är hastigt och de enda insatser man egentligen kan göra är att försöka lindra symptomen och ge god omvårdnad. Genom alltihop måste inte bara den sjuka utan också de drabbade familjerna få stöd och hjälpas igenom förloppet, och man kan som förälder bara med fasa tänka sig in i vad ett sådant besked skulle innebära för vardagen och livet.

Att se sitt barn långsamt tyna bort skulle säkert få många av oss att helt stanna upp, handlingsförlamade och nerbrutna av sorg. Inget är värre än att förlora sitt barn.

Och det är i princip också vad de säger till Boktugg, Jacksons föräldrar. Först var beskedet så tillintetgörande att de helt slutade fungera. Men sedan kom också känslan av att verkligen vilja göra allt i sin makt för att ge pojken en så god tid som möjligt, och se till att han inte glömdes bort av omvärlden.

Pappa Darren började skriva böcker, där Jackson var en superhjälte, och nu, månader senare, har han precis avslutat bok nummer tio. Allihop har publicerats och den senaste går nu att köpa via Amazon, bland annat.

– Vi fick nästan genast höra att han inte skulle bli två år, säger Darren. Och våra liv föll helt isär när han diagnosticerades. Jag försökte tänka bort alltihop. Flera gånger ville jag bara somna och inte vakna igen.

Men hans fru Rebecca fick honom snabbt på andra tankar, och med insikten om att de var allt Jackson hade, tog de sig samman. Och som Darren säger till Boktugg:

- Det är svårt att leva med vetskapen om att ditt barn långsamt håller på att dö, men barnet känner inte till något annat liv än det som är här och nu, och därför måste vi göra så gott vi kan.

Han fortsätter med att förklara att de ser det som om de har en stig de måste gå framåt. De har inget val, och det spelar ingen roll om de bönar och ber, för slutet blir detsamma. Vad bättre då än att gå vägen fram och försöka göra den så fin som möjligt för alla inblandade?

[caption id="attachment_32522" align="alignnone" width="960"]Darren och Jackson. Foto: Privat[/caption]

Det var kanske därför som Rebecca en dag frågade Darren något som ställde situationen i ett nytt ljus. Hon sa: Tror du han drömmer? Och vad tror du han drömmer om i så fall?

- Det var därför jag började skriva böckerna för honom, säger Darren. För även om han inte kan göra så mycket, eftersom sjukdomen påverkar det mesta av honom, så kan jag hjälpa honom att drömma. Och där kan han göra precis vad han vill.

Det Jackson inte kan göra om dagen, förklarar Darren för Boktugg, kan han göra i drömmen varje natt. Det blir som om han lever två liv, ett i verkligheten och ett som superhjälte.

- Även om jag inte skrivit tidigare visste jag att jag hade det i mig, säger Darren. Och jag har alltid varit en hejare på att rimma.

I böckerna använder de bara ord som de vet att Jackson kan relatera till och förstå. Därefter skickas de till ett förlag och publiceras så fort det går, med illustrationer av Carl Osborne. Redan under julen 2018 hade man sålt fler än 4 000 exemplar.

- Så här långt har jag skrivit tio böcker om Jackson Superhero, och nästa kommer ut i maj 2019, säger Darren.

Jacksons nervsystem förtvinar efterhand och gör att han förlamas, tappar synen och förlorar förmågan att röra sig. Men att han var sjuk förstod de inte genast. Det var inte förrän han fyllde nio månader som man började misstänka att något var fel, när han istället för att utvecklas gick i motsatt riktning.

När han väl fick sin diagnos var han bara det tredje barnet som sjukhuset hade haft med just den sjukdomen på tjugofem år. Sorgen var enorm, och Jacksons mamma fick sluta arbeta, då vården av pojken nu tar all tid. Det fantastiska är att Jackson med råge överträffat förväntningarna och nu snart fyller fem.

– Numera vet inte läkarna längre hur länge han kan leva, säger Darren. Inget barn ska ha klarat sig så här länge innan, men efter många efterforskningar har jag eventuellt stött på en annan pojke som blev åtta år gammal.

Tanken med böckerna som Darren skriver är att försöka göra sonens liv bättre. Han kan inte le utåt, men inåt ler han ofta. Och handlingen går ut på att även om han inte kan göra så mycket när han är vaken, så kan han göra vad som helst när han drömmer. Det är Jacksons drömmar Darren skriver, för att hjälpa honom på traven.

– Långsamt försöker jag lära honom att han är fri i drömmarna, säger Darren.

Numera sover också pojken mycket bättre än tidigare, trots sjukdomen, och hans pappa är säker på sin sak när han förklarar:

– Att skriva böckerna, och att läsa dem för honom, har förvandlat något fruktansvärt till något som är fullt av liv.

Han menar också att böckerna om Jackson kommer att finnas kvar för alltid, även om Jackson försvinner, och de blir på så sätt ett arv efter honom. Med böckernas hjälp kommer hans lillasyster att kunna minnas honom.

– Det kommer att bli fler äventyr för Jackson Superhero, säger Darren.

Och ja, många har engagerat sig i saken. Välkända Russel Brand gjorde en show för att dra in pengar till pojkens omvårdnad, som har blivit dyr. Särskilt med tanke på att pojken måste vårdas dygnet runt, och föräldrarna har fått ge upp sina jobb.

– Det var så många som hjälpte oss, så jag antar att det också var för att ge något tillbaka till dem som jag skrev böckerna om Jackson, säger Darren.

[caption id="attachment_32533" align="alignnone" width="300"]Jackson. Foto: Privat[/caption]

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men kanske är det också just det som syns så väl i historien om Jackson och hans föräldrar: det finns alltid ett ljus någonstans. Något man kan göra för att skingra skuggorna, om än bara för en stund.

Vackert, säger vi. När kärleken får någon att skriva böcker till sin son kan det inte sägas på annat sätt.

Darren själv säger det nog bäst:

- Vi känner glädje varenda gång vi ser vår son le, och det gör han varenda gång vi läser böckerna för honom. Det är bara att fortsätta läsa och njuta av leendet.

Den senaste boken Jackson Saves an Owl finns att köpa på Amazon. Den finns även att beställa hos vissa svenska nätbokhandlare. 

----------------

Tack till Darren och Rebecca Garwood, för bilder och intervju.

[caption id="attachment_32534" align="alignnone" width="539"]Jackson Saves an Owl i en bokhandel i England. Foto: Privat[/caption]

Digital text är svårare att läsa än text i tryck visar ny metaanalys

Digital läsning kan vara komplicerad. Men hur allvarligt är det?

Digital läsning kan vara komplicerad. Men hur allvarligt är det?

I en analys som tittar på forskning mellan år 2000 och 2017 talar resultatet i viss mån för tryckt text versus digital. Studierna man tittat på har haft fler än 170 000 deltagare, så det har funnits gott om underlag.

Tekniken går framåt och ibland blinkar man under bara ett ögonblick för att i nästa upptäcka att världen har förändrats på ett sätt man inte trodde var möjligt. När jag var liten, på 1980-talet, fanns inga mobiltelefoner, och var en kompis inte hemma fick man ge sig ut i byn och leta bäst det gick. Det kunde ta timmar, ibland förblev de försvunna. Idag lyfter vi mobiltelefonen och slår numret och sedan är vem som helst anträffbar. Barn som vuxen.

Kommunikationen har blivit effektivare och snabbare, men frågan är vem det gagnar att alltid vara anträffbar, och aldrig kunna försvinna i den där oanträffbara bubblan. Nå, jag älskar min telefon, inget tvivel om det, för den är en författares goda verktyg på många sätt, men ändock - jag tittar för mycket på den, och har nog drabbats av digital stelkramp tror jag, och lite oroad blir jag av resultatet i den här analysen om läsning av text. Hur påverkas vi av att allt fler tjänster bara finns digitalt?

Den analoga läsningen har ju långsamt förskjutits mot en digital variant där vi kan ha tusentals böcker i vår läsplatta, och ändå känna som om vi bara hade luft i ryggsäcken. Fantastiskt, så klart, och fullt med fördelar för alla inblandade. Men bara fördelar?

Nja, inte riktigt, visar alltså den här helt nya metaanalysen av studier som inriktat sig på läsförståelse.

Metaanalysen, som gjorts av forskarna Vargas, Delgado och Salmerón från universitetet i Valencia och Ackerman från Tekniska institutet i Israel, visar att vi bör vara uppmärksamma på hur läsförståelsen påverkas när nu hela branscher verkar ha siktet inställt på att växla över till digital text. I den här sammanställningen har man samlat in forskning som skett under åren 2000–2017, och då forskning som varit helt inriktad på att jämföra tryckt text med digital. Sammantaget rör studierna fler än 170 000 deltagare, och resultatet visade att text som tryckts på papper hade en fördel jämfört med text som visades digitalt.

Bland annat såg man två viktiga faktorer som talade för den gamla goda bokens fördel. För det första uppfattades text tryckt på papper bättre än digital text om man var i tidspress. Skillnaden var inte lika stor om man fick läsa i egen takt. På något sätt tycks alltså den tryckta texten vara lättare att uppfatta för oss, och göra vår läsning snabbare och enklare. För det andra var det uppenbart att genren spelade viss roll. Ren information, oavsett område, uppfattas bättre när den är tryckt på papper, precis som information blandat med berättande, men inte i fallet med bara berättande text.

Det tros ha att göra med att informationstext kräver mer av oss, och där får den tryckta texten en fördel eftersom den processas snabbare och effektivare av hjärnan, vilket gör att vi kan ta oss igenom den i högre takt. Antalet studier som tittade på det här var dock något för få, så resultatet rekommenderas att tolkas med viss försiktighet.

En annan av slutsatserna som dras är att vi har skapat oss ett ytligare förhållningssätt till skärmar och digitala medier, och därmed vant oss vid att skumma texter. Vi är inte lika uppmärksamma på digitala texter, eftersom de matas fram till oss dygnet runt och finns med oss nästan hela tiden på telefoner, datorer och läsplattor. Man kan också tänka sig att vi lär oss läsa på ett annat, snabbare sätt som försämrar vår uppfattningsförmåga, eftersom digitala medier kräver hastighet av oss och vi vill få snabba belöningar (likes, kommentarer).

Den inlärda, snabba metoden för läsning går sedan inte riktigt att skaka av sig när man ska läsa en mer komplicerad text digitalt. I en bok är dock allt som vanligt, eftersom den inte är så starkt kopplad till hastigheten online - det snabba sociala samspelet vi vant oss vid. Det kan också förklara varför vi läser lika bra digitalt om vi får tillräckligt mycket tid på oss (mer än vad som krävs vid tryckt text).

Nå, starkt förenklat, givetvis. Men intressant och något vi säkert kan få läsa mer om i framtiden. Är du redan nu intresserad kan du hitta metaanalysen här. Om du nu lyckats läsa hela vägen ner hit, trots att texten återfinns på en digital skärm …

Källa: Don't throw away your printed books: A meta-analysis on the effects of reading media on reading comprehension

Ny forskning visar att böcker kan hjälpa dig läka - men de kan också skada dig

Vad läser du? Och varför?

Vad läser du? Och varför?

Enligt en metaanalys har man sett att läsning både kan hjälpa och stjälpa människor i utsatta situationer. Mycket kommer an på om du börjar reflektera kring dina bokval, eller inte. Klart är att läsning kan vara livsförändrande.

Anledningarna till att vi läser är många, och skiljer sig åt från person till person. Så klart. Kanske behöver du slappna av ensam en stund på stan en tidig lördag, och sätter dig med en bok på ett café. Där hittar du tillbaka till dig själv, i sällskap av litterära utsvävningar. Eller så kanske du är nyfiken på världen och vill hitta nya hörn och vrår att utforska, och börjar därför med böcker på ämnet - små steg mot en resa till det där landet på andra sidan jorden, med bara en reseguide i handen och inte så mycket mer. Fast kanske är du en person som bara läser, och inte ställer dig själv frågan varför?

Faktum är att frågan om varför vi läser också har drabbat forskarvärlden flera gånger om, och nyfiknast är man så klart på genrer som skönlitteratur och poesi, där vi inte läser för att tillgodogöra oss fakta inför en uppgift, eller av rent nödvändigt intresse. Svaret blir ju då genast något mer komplicerat - vad är det med orden som trollbinder oss? Och varför väljer vi de böcker vi väljer?

En av förklaringarna är att vi läser för att det ger oss chansen att få uppfatta världen på ett lugnt och sansat sätt - vi kan i texten bege oss långt in i djungeln eller låta ett flygplan sikta rakt på den värsta åskstormen, utan att vi riskerar något av värde. Vi låter boken pröva världen åt oss, i något sorts evolutionärt syfte. Vi vill förstå, lära oss, känna in andra människors öde. Vi vidgar vyerna?

Kanske är det just därför en av facklitteraturens mer populära strömningar är självhjälpsböcker, som syftar till att ge oss en ny syn på livet och samtidigt förbättra oss. Den typen av böcker ska ju också på något sätt komplettera terapi och andra lärdomar.

Utan omsvep säger sig den typen av böcker vilja hjälpa oss på vägen. Till skillnad från poesi, romaner och dramatiserade biografier. De vill bara roa oss, om det inte är att förkasta dess värde en aning. Frågan blir till sist vad alla dessa böcker egentligen gör med oss? Vad tillför de livet och vad händer med oss när vi läser dem? Kan en vanlig roman påverka oss så starkt att vi kanske styr om tillvaron mot helt nya platser också i verkligheten?

Man har tittat särskilt på människor som har ätstörningar och kan där se att skönlitteraturen gör visst intryck på läsaren. Genom att be en grupp med 885 personer med en sådan diagnos, eller med erfarenhet från någon närstående, fylla i en självuppskattning kring hälsa och läsvanor kunde man se att hela 69 procent sökte sig till litteratur för att få hjälp. Både facklitteratur och skönlitteratur. Av dem tyckte 36 procent sig ha blivit hjälpta på något sätt. Fördelarna man såg var ökad insikt i sjukdomsförloppet, man blev mer positiv, man såg sjukdomen utifrån någon annans perspektiv och ibland fick man helt enkelt en idé som kunde göra livet lite enklare. Nya lösningar.

Men … man kunde också se att biografier som handlade om just ätstörningar rankades som mest skadliga för personer med diagnosen. Och på en klar andra plats? Skönlitteratur som på något sätt handlade om ätstörningar.

Slutsatserna man drog är att allt beror på identifikationsprocessen, och hur man ser sig själv i huvudpersonen det berättas om. En avgörande faktor är också om vi får insikt i vår sjukdom genom texterna och böckerna vi läser - men då helst genom andra ämnen, och inte genom litteratur som återknyter till vår sjukdom.

Problemet är att böcker som beskriver sjukdomen mest påminner läsaren om varför hen blivit sjuk och anledningen till att hen svälter sig. De irrationella tankarna förstärks, och när det gäller fiktiva böcker blir sambandet här särskilt starkt. Det kan gå så långt att vissa fiktiva böcker används i sjukdomen, för att hålla kvar individen inuti den - när de känner att de vill hitta en väg framåt väljer de att läsa boken igen, bara för att falla tillbaka i ätstörningen.

Ett komplicerat och svårt ämne, särskilt eftersom flera personer med självskadebeteende öppet erkände att de gärna läste selektivt för att förstärka sin identitet som sjuk. De hamnade därmed i en ond cirkel, där deras läsning bara handlade om att förvandla saker som hade med sjukdomen att göra (vara smal, äta lite) till positiva attribut. I cirkeln mår patienten sedan allt sämre, vilket förstärker beteendet.

En väg ut kan paradoxalt nog vara att läsa skönlitteratur, trots att den också är en av fallgroparna. Men då måste personen i fråga läsa något som är helt orelaterat till sjukdomen, och som är stabiliserande på andra sätt. Genom böckerna får man då, i bästa fall, nya perspektiv på världen och kan utforska okända stigar. Fast bara om du läser om saker som inte har med din diagnos att göra.

Med lite tur ser du då att ditt liv skulle kunna vara annorlunda, om du tog dig ur sjukdomen. Ämnet spelar ingen roll - till och med genren sci-fi hade en positiv inverkan, trots att det inte hade något alls att göra med läsaren och vardagen omkring hen.

Den grundläggande frågan vi måste ställa oss är så klart denna: När jag tar upp en bok, varför läser jag den? Att reflektera kring sin egen läsning är grundläggande och kan förändra mycket för oss, om vi bara ger tanken tid och näring.

Oavsett vad du kommer fram till är det helt klarlagt att dessa svarta krumelurer mot vit bakgrund har förmågan att tillföra ditt liv en extra dimension. Särskilt om du befinner dig i en svår och stressad situation.

Keep reading, som man säger. Och fundera på varför.

Barnboksförfattaren Enid Blyton var lika kritiserad som hyllad - här är historien om henne

Blyton har sålt fler än 600 miljoner böcker och läses än idag, trots att tiden ibland sprungit ifrån äventyren hon skapade under 1900-talets första hälft. Hon var en älskad författare, men inte lika älskad privat. Här är allt du behöver veta om henne.

Som född på 1970-talet och uppväxt i en liten by i Skåne fanns det ibland inte så mycket att göra längs åkerjord och strandgräs. Vi hade badplatsen, en ishall och fotbollsplaner. Och utrymme för äventyr, så klart, i de hemliga vrår och skogar som bredde ut sig runt Jonstorp.

Just ordet äventyr var laddat för oss - vi älskade känslan av att vinna eller försvinna, och jaga mystiska saker i skuggorna på en plats vi egentligen inte fick vara på.

Inte förrän jag var tio år gammal förstod jag att den där känslan av vindlande äventyr också kunde finnas i berättelser av olika slag. Jag provade de flesta serierna, tror jag. Från att ha varit en kille som mest spelade fotboll och ishockey blev jag en slukare av böcker.

Främst fastnade jag för Enid Blytons långa serieverk om de fem vännerna på en liten ö utanför England och jag tog varje chans till umgänge med de där kompisarna. Som vuxen undrar jag nu vem det var som satte mig i sådan trans och hur hon kunde införliva så mycket känslor i mig. Inte minst sedan jag förstått hur bespottade och nerskrivna böckerna blivit under åren.

Det är lite som att bli trampad på, också som läsare. Men så är det väl för alla genreböcker, kanske? Det finns alltid de som vill jämföra det ena med det andra och se upp eller ner på författare. Frågan är förstås varför, eftersom det måste få finnas olika sorters litteratur.

Vem var människan Enid Blyton?

Till min förvåning inser jag redan från början av min jakt på henne att hon fortfarande nämns i tidningarna, så här långt efteråt. Flera av böckerna är återutgivna så sent som under 2014 och ett par av dem finns som ljudböcker hos våra största ljudboksleverantörer. Jag upptäcker också att man så sent som under 2011 hittade en hittills okänd bok av henne under en auktion i England. En fantasyhistoria med titeln Mr Tumpy and his caravan. Kanske det enda outgivna och kompletta verket av Blyton, enligt en notis i Svenska Dagbladet från samma år.

Allt det där är inte helt självklart. De flesta böckerna i serien om de fem vännerna släpptes mellan 1942 och 1963. Hela 21 böcker finns i serien. Förvånansvärt då också att det här var förstavalet för mig och många av mina vänner 1984, och att en del av verken fortfarande finns kvar i rotation (som nysläpp).

Enid hann utöver den serien med att skriva Mysterie-böckerna, Hemliga sjuan och Äventyrsböckerna, som gick mycket i samma stil som serien om de fem. Sanningen är att hon skrev fler än 600 böcker under sin karriär, översatta till fler än 90 språk. Antal sålda böcker? Håll i dig nu: 600 miljoner. En fullständigt förkrossande siffra.

Men att hon skulle bli en så framgångsrik författare var det inte många som trodde när hon växte upp i södra London. Född 1897 och kreativ sedan barnsben, hade hon enligt källor mer till övers för sin far än sin mor, som starkt emotsatte sig dotterns långa skogspromenader och läsning. Om det var det som bidrog till att föräldrarna till sist skiljdes, att de såg så olika på barnens uppväxt, vet man inte säkert, men modern vidhöll under flera år att pappan inte var utflyttad, utan bara på resa.

Den nära relation som Enid hade med sin far blev plötsligt en tyngd på hennes axlar, eftersom hon älskade honom djupt och nu var han inte längre kvar i hemmet. Sorgen gjorde att hon blev allt mer inåtvänd och till slut ägnade sin mesta tid åt att skriva.

Och de unga författarambitionerna gjorde henne också till en stjärna i skolan St. Christopher’s School for Girls. Hon vann både lärarnas gunst och flera priser under sin tid där. Inte många vet att hon var en duktig musiker, men faktum är det var just det som drog henne vidare. Hon valde en musikskola och utbildade sig till musiklärare, till mångt och mycket på grund av att hennes älskade pappa tyckte så mycket om musik. Vid den tiden hade Enid sagt farväl till sin mor, som hon inte gillade. Relationen till pappan var den som höll i sig under åren som kom.

I takt med att Blyton började jobba fick hon också sina första framgångar som författare, med en samling dikter. Boken hade titeln Child Whispers och gavs ut 1922. Hon gifte sig senare och skiljde sig en gång innan hon mötte sin stora kärlek i kirurgen Kenneth Fraser Darrell Waters. Hon dog bara några månader efter sin man 1968, då senil och boende på ett äldreboende i London.

Mer om Blytons privatliv

Som person har hon nagelfarits rejält efter sin död och porträtten är inte smickrande. Bland annat sägs det att hon var besatt av sin beundrarpost, som kom farande från världens alla hörn, och att hon inför sitt barn var en kvinna av iskyla. I filmen om henne, där hon porträtteras av Helena Bonham Carter, stänger hon dörren för att slippa höra sin ledsna baby gråta i sin säng … Relationen till de egna barnen blev också tungrodd och svår, och kanske hade det att göra med att hon anställde barnflickor till dem redan efter födseln.

Skådespelaren Bonham Carter säger i en intervju med The Telegraph att hon fått mycket information via sina efterforskningar och att bilden visar en modern kvinna, trots att det bara var under 1900-talets första hälft, och att Blyton också var en fullständig arbetsnarkoman med prestationsångest. Hon hade också ett skarpt affärssinne och visste precis hur hon skulle marknadsföra sig och nå ut till publiken, även om det innebar att utnyttja även den egna familjen, man och barn inräknade.

I en biografi av Blytons dotter skrivs det att Enid var arrogant, osäker och helt utan modersinstinkt. Citat: ”Hennes inställning till livet var barnslig och hon kunde var hätsk som en tonåring.”

När unga fans besökte huset, låstes de egna barnen ibland in i en byggnad på avstånd, där de kunde sitta i fönstret och se festen på andra sidan gården. Regissören Morris, som stod bakom filmen om Enid, förklarar vidare att hon var djupt dedikerad till sina fans men hade en svalare relation till sina egna barn. Det var nästan som läsarna var den riktiga familjen.

Fler röster säger att hon återvände till den tid i livet hon tyckt bäst om, barndomen, och sedan skapade böcker om det om och om igen, som en sorts eskapism hon inte kunde vara utan. En tid av frihet, ansvarslöshet och äventyr.

Vad vi ser är en författare som älskade att roa andras barn, men inte var så intresserad av sina egna.

Enligt en artikel av Cecilia Hagen, så var Margareta Strömstedt och hälsade på Enid Blyton i hemmet Green Hedges utanför London 1966. Författaren gav då ett vimsigt och lite (enligt den äldre artikeln) löjligt intryck. Förklaringen kom senare, när författaren dog av Alzheimers bara två år senare, och kanske var också Strömstedt påverkad av den allmänna kraft som förtalade och såg ner på Blytons böcker under hela 1960-talet, då de ansågs gamla redan då.

Hur som helst förblir bilden av henne splittrad och förvirrande, då de många rösterna om henne säger så vitt skilda saker. Men så är det väl med oss människor - vi är tusen olika saker och ansikten, beroende på i vilken situation vi befinner oss.

När man lyssnar på BBC:s intervju med Blyton från 1963, så ger hon ett mjukt och försiktigt intryck, klarsynt berättande om varför hon blev författare. Som hon säger, att hon älskade att läsa för sina småbröder och att det var där idén om ett författarskap föddes. Det är mycket känslor i samtalet och intrycket är tvärtemot vittnesmålen från hennes döttrar.

Det vida författarskapet - en omtvistad karriär

När man tittar på hur mycket hon hann skriva så är det som sagt en chockerande mängd böcker som hon kan tillgodoräkna sig. De 600 titlarna finns spridda över världen och återfinns i flera olika genrer. Hon skrev också för tidningar och ryktet säger att hon kunde få ur sig 10 000 ord om dagen, vilket gav henne nästan en bok i veckan.

Hon var trots tempot inte särskilt intresserad av att gå in och ändra i berättelserna i efterhand, utan behöll mycket av manuset som det var efter första omgången. När man i efterhand har jämfört hennes originalmanus med de publicerade böckerna syns mycket få ändringar.

När hennes självbiografi kom ut 1953 berättade hon där att hon inte brukade planera böckerna i förväg, utan helt litade på sin magkänsla och bara körde på tills hon såg vart vägen tog henne. Hon kallade det att utveckla historien efterhand och hade stort förtroende till sin egen fantasi - att den inte skulle svika henne under arbetet.

Vi vet redan att många av hennes böcker släpptes på svenska också, och ibland var det som pojkböcker och ibland som flickböcker. Just genusperspektivet har diskuterats livligt och vid ett tillfälle bytte man faktiskt kön på huvudkaraktären för att man trodde att det skulle hjälpa försäljningen.

Enid Blyton - i vår tid?

Vi har en människa som levde och verkade för mer än ett halvt sekel sedan, så frågan man behöver ställa sig är förstås hur berättelserna kan lyftas in i vår nutid och om det ens är möjligt. Precis som många av sina kollegor, som skrev under nittonhundratalets första hälft, så är hennes böcker färgade av sin tid och de förutsättningar som fanns i samhället. Flera av verken har blivit censurerade i efterhand. Kritikerna menade att hennes bild av människor, kön och klass var alltför stereotyp och negativ.

När man tittar på det så här i efterhand, vill man först gå helt in i diskussionen och se om det rör sig om att böckerna var en produkt av den stämning som rådde i världen, eller om det var mer som låg bakom de ibland märkliga uttrycken och beskrivningarna.

Lite efterforskning ger vid handen att hon faktiskt fick kritik redan under sin egen tid. En förläggare refuserade till exempel ett av hennes manus med orden: ”Det finns en svag men oattraktiv anstrykning av gammaldags främlingsfientlighet i författarens inställning till tjuvar, de är 'utländska' ... och det verkar anses vara tillräckligt för att förklara deras kriminalitet.”

Andra säger förstås nästan tvärtom, och hyllar till exempel pojkflickan George i Fem-böckerna, som en upprorsmakare och motsats till den flickroll man ofta såg på den här tiden. Det tycks även vara så att Blyton försökt skapa liknande världar i sina böcker, gärna enligt ett visst repetitivt mönster, eftersom hon ansåg att barn skulle få ha sina äventyr, men inom givna ramar där de kände igen sig och kunde förbli trygga trots spänningsfaktorn. Enkla storys, nervkittlande men aldrig riktigt farliga … Det känns som en miljon författare anammat den idén, kan vi väl konstatera så här 2018.

Fem-böckerna slog igenom stort i Sverige

Samtliga av Fem-böckerna gavs ut på Rabén & Sjögren mellan 1942 och 1963, och de flesta som läst dem minns åtminstone vagt de där fyra ungarna och hunden. Kanske var det flickan som satt djupast spår i de svenska läsarna, om man ska tro blogginlägg och artiklar. Tjejen George, som egentligen hette Georgina, var lite av en pojkflicka som man sa på den tiden, och hon höll jämna steg med grabbarna Dick och Julian, medan den andra tjejen Anne hade en mer blygsam roll.

På det hela taget är det dock könsstereotypt, där pojkarna lyfts fram som de modiga. Till exempel är det alltid Anne som blir mest rädd … George, däremot, har faktiskt en viss upprorisk ådra, vilket inte var så vanligt i barn- och ungdomsböcker då. Faktum är att Blyton senare ofta påpekade att George var baserad på henne själv som barn.

För mig personligen var det också miljön som slog an hjärtesträngarna, eftersom jag själv var uppväxt i lilla Jonstorp, och de fem bodde i byn Kirrin nära kusten. Omgivningen var full av ruiner och spännande slott - allt som krävs för ett äventyr …

Intressant när jag tittar på ett par av böckerna så här i efterhand är förstås detta att jag vet med mig att jag genom alla år intensivt försvarat verken. Fast när jag nu tittar på kritiken, så är den ju absolut befogad, om man säger så. Fast kanske är jag inte den enda som är lite väl okritisk till böckerna jag läste som ung. Vi vuxna går gärna in och försvarar vår barndoms litteratur, för vi älskade ju äventyren när vi var små, och sedan analyserar vi inte något av det vidare.

I just fallet Fem-böckerna, så finns där en hel del övrigt att önska angående könsrollerna och så vidare, men samtidigt ska man ha klart för sig att de är en produkt av en tid. Bra eller dåligt? Det säger mer om tiden än om böckerna.

Och faktiskt … den där George bryter mönstret rejält och det hamnar på plussidan. En tjej med uppror och framåtanda, ständigt med järnvilja. Jag kan faktiskt se flera andra böcker som skulle förtjäna den hårda kritiken mer än den här serien om fyra barn och en hund.

Slutord - vad säger vi?

Det finns så klart en skiljelinje mellan serien böcker jag älskade och människan Enid Blyton, och en del av det som sagts om henne får håret att resa sig på armarna. Men då har vi det där klassiska problemet: Slutar vi läsa en författare bara för att någon påstår något om denne, eller viker vi helt enkelt undan den problematiken när vi lägger oss tillrätta och börjar bläddra bland sidorna?

Jag är nog den som fortsätter läsa litteraturen, eller se filmerna, oavsett upphovsmannens skavanker. Jag kan inte se att berättelserna ska ta ansvar för vad som sker i verklighetens rum. Det är två helt åtskilda saker.

Och hur jag än vänder och vrider på det här så måste jag till slut se fakta för vad de är: Det var Blyton som eldade på min läsådra och antagligen också min skrivådra, och kanske har jag henne att tacka för mycket av det som hänt genom min skrivgärning.

Trettiofem år senare kan jag stå här vid datorn och känna hur blodet rusade i kroppen när det var som mest spännande och hur jag älskade att vända blad på blad på blad. Det var en sensation som jag vid den tiden aldrig upplevt innan och den fick mig att leta i timmar bland bokhyllorna på Jonstorps bibliotek. Litteraturen kan vara många saker, svår eller enkel, men skam den som ställer sig på barrikaderna och ser ner på böcker som andra skapat sig livsluft med. Eller som Enid själv sa:

I have written, probably, more books for children than any other writer, from story-books to plays, and can claim to know more about interesting children than most.

Så här läser du 100 böcker på ett år – utan att anstränga dig

Att läsa är underbart, eller hur? Ofta önskar vi att vi ständigt kunde sitta med en bok, men sedan händer livet och romanerna samlar damm. Här är några tips som tar dig vidare. 

Okej, vi vet alla hur det är. Inte minst jag. Jag älskar böcker. Verkligen älskar dem. Och högarna där hemma växer sig allt högre, men tyvärr är det ofta högar med olästa böcker. Augustprisvinnare, Nobelprisvinnare och nyligen släppta romaner som jag längtat efter. Men. Som många andra har jag små barn, ett jobb att sköta (tre stycken faktiskt) och slutar allt som oftast utslagen i soffan framför tv:n (som jag egentligen inte alls gillar).

Desto lyckligare blev jag då över det här uppslaget kring hur man kan läsa 100 böcker på ett år. Det är Mya Nunnallysom i en artikel på Bookriotförklarar sitt succé-upplägg kring den senaste tidens läsning. Hon är student på heltid och har samtidigt ett jobb … men ändå lyckas hon läsa 100 böcker på 12 månader. Imponerande, tycker jag. Det är den typen av inspiration jag letar efter.

Hennes tips är, i följande ordning:

1. Skippa sociala medier och andra tidstroll

Det första hon gjorde var att ta kontroll över sin telefon. Mobilerna har en tendens att följa med oss överallt. Mya installerade en app för att kolla hur mycket hon egentligen använde sin telefon, och resultatet blev chockerande. Då hade hon ändå trott att hon använde den mindre än sina vänner.

Hon hade den veckan använt mobilen i hela 24 timmar (cirka 3 timmar om dagen).

Det blev en omedelbar nedvarvning, så klart. Bort med Facebook och Twitter till att börja med. Till det lade hon en belöning när hon lyckades hålla användningen till mindre än en timme om dagen. Det intressanta är att hon märkte hur läsningen fick ta mer plats igen och resultatet var omedelbart.

Kom ihåg: Stäng av din telefon oftare, och ta bort onödiga appar.

2. Se till att alltid ha nära till läsningen

Ha alltid en bok med dig i väskan. Varför? Jo, samhället innehåller fler pauser och mer väntan än vi kanske tänker på. Innan din föreläsning, på fikarasten, på bussen och tåget, innan det är dags att sova, när du väntar på att maten ska bli klar … ja, du förstår. Alla dessa stunder då du egentligen inte har något att göra passar det utmärkt att plocka upp en bok.

Kom ihåg: Ha alltid en bok nära till hands.

3. Det är inte straffbart att sluta läsa en bok

Läs aldrig något du inte gillar. Jo, jag vet att det tar emot att sluta läsa en bok när man kommit halvvägs igenom den, men ibland ska du bespara dig eländet. Själen får sig en smäll och det är okej - nästa gång hittar du en bättre bok.

Det här är ett beteende som man får lära sig långsamt och det känns avigt i början. Trots det - sluta läs om det känns fel. Du är inte tvungen.

Kom ihåg att livet är kort och tiden utmätt. Det finns rätt många bättre saker att göra än att plåga sig själv igenom dåliga böcker, eller hur? Dessutom tar böcker som du inte gillar oändligt mycket mer tid att ta sig igenom, för man drar sig för att återvända till boksidorna …

Kom ihåg: Avbryt läsningen om du inte gillar boken.

4. Var gärna otrogen mot dina författare

Läs flera böcker samtidigt. Det är bara att göra det. Visst är det som att svära i kyrkan, kanske, men tro mig - det är ingen synd att flirta med flera författare på en och samma gång. Och det är faktiskt enklare än man tror att hålla ordning på böckerna och ofta kan de olika verken till och med driva på läsningen eftersom du får variation varje dag.

Här kan du tänka på att blanda fysiska böcker och e-böcker. Enligt Mya Nunnally kan det trigga igång läslusten ytterligare. Hon berättar själv att hon bär med sig en vanlig bok under dagen och läser på sin Kindle under kvällen. Där väger en 800 sidor tjock bok inte mer än ett recept.

Kom ihåg: Läs flera böcker samtidigt. 

5. Ge dig ut på okända vatten lite oftare

När vi ändå är inne på ämnet variation så kan vi lyfta det här med att byta genre ofta. Även om vi älskar böckerna inom vissa områden eller stilar tröttnar vi ibland. Här kan det vara bra att skapa sig ett system där du växlar deckarna med feelgood eller Nobelpristagare. Du kommer att märka hur nytt och fräscht allting känns när du kommer ur fårorna ibland.

Det har att göra med hur böckerna är skrivna också. En del genrer är lättskrivna, andra svårare. Du kommer att se skillnaden efter ett tag. Lite poesi och en kokbok kanske kan lätta upp det där 1 000 sidor långa fantasyäventyret?

Kom ihåg: Dyk ner i flera olika sorters böcker.

Nu är det din tur att prova lyckan – eller?

Det var väl det hela. Kan de här fem enkla tipsen hjälpa dig på vägen mot 100 lästa böcker det kommande året, kanske? Ja, jag tror faktiskt det. Det viktiga är förstås att du gör det för din egen skull och inte för att du känner att det är vad andra vill ha av dig. Stressa inte igenom materialet, njut av romanerna och försök dröja kvar i stunden.

Att läsa har inga biverkningar, så det blir svårt att överdosera. Men min fråga blir så klart, precis som Mya Nunnally också undrade: Hur kommer du att göra? Du har kanske ett helt annat mål med din läsning där du tycker att mängden är mindre viktig. Vi ses bland boksidorna.

Mer än bara fotboll – nu fortsätter Max Lundgrens böcker om Åshöjden att beröra unga läsare

Böckerna om Åshöjden har berört läsare under femtio år. Nu ges de ut igen.

Böckerna om Åshöjden har berört läsare under femtio år. Nu ges de ut igen.

Den skånske författaren var en person med hjärtat på glänt och nu möter hans böcker en ny generation ungdomar när berättelsen om Åshöjdens BK återutges. Men vad är det egentligen som gör bokserien så speciell? 

Jag minns att rummet var tyst. Min säng stod nära fönstret och utanför hade vintern precis lagt sig tillrätta över den skånska byn. Hemkommen från skolan fanns det bara en sak att göra för en ung grabb på tretton år. Att läsa. Verkligen läsa. 

Jag tände lampan och lade mig på sängen, packade upp ryggsäcken. Sköt in skolböckerna under sängen och vägde istället det nya fyndet från biblioteket i handen. Kanske hade serietidningen Buster någonting med valet att göra. Bland serier som Benny Guldfot, Bullen och Super-Mac fanns plötsligt en ny, svensk berättelse som var mer realistisk än de andra. Grus, hjärta och unga öden.

Det var förstås historien om Åshöjdens BK, baserat på boken av Max Lundgren. Efter att ha läst tidningen i flera månader slog jag nu upp boken. Klockan var halv fyra, ljuset skumt utanför fönstret. Sedan minns jag inte mycket mer än att världen förändrades på något sätt.

Berättelsen om den lilla fotbollsklubben utspelade sig i Skåne, och även om det var åttiotal där jag låg på mitt rum och läste och sextiotal i böckerna, så var det som om tidsbarriären inte fanns. Som ung grabb hade jag bekymmer så det räckte och det varsamma mörkret i Lundgrens berättelse fäste i mig nästan direkt.

Hittejoel som gör sin resa från utanförskapet till någon sorts framgång. Bröderna Edward och Jorma, som försöker hitta sin plats tillsammans. Den sistnämnde var så klart den hjärtat slog för. Ja, och så alla de andra i Åshöjden, som spelade sina roller, mer eller mindre som symboler för samhället i stort. Bagarn Olsson, som ska lyfta laget, och Blåbärskungen med sitt inflytande och pengar för ögonen.

Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det nu också. Hur kunde författaren känna till allt det här om mig, där jag plöjde böckerna i den lilla byn Jonstorp, så många år senare? En återblick ger vid handen att berättelsen så klart berättats många gånger förr, inte minst resan om hur en främling kommer till en liten by och förändrar allting för de som bor där. Bagarn som en medelsvensk Zorro, utan värjor men med ett öppet sinne för ungdomarnas möjligheter.

Max Lundgren var en författare som verkligen nådde fram till målgruppen

Jag var fångad. Både Åshöjden och Benny Boxare rev till rejält och på något sätt var jag säker på att sådana historier skulle leva för alltid. Nästan chockad inser jag som vuxen trettio år senare att Åshöjden-böckerna varit bortlyfta ur många biblioteks hyllor under årtionden och att de inte funnits att köpa på länge. Insikten skrämmer så klart. Det är tungt att inse hur ett författarskap långsamt kan glida ur strålkastarljuset och sjunka undan, trots att många av böckerna är så goda riddare för barnlitteraturen.

Max Lundgrens författarskap är något oerhört starkt i Sverige och han gjorde sig tidigt känd som barnboksförfattaren som gärna lyfte fram ansvar och solidaritet. Till skillnad från många andra väjde han inte för problemen i samhället utan skrev in dem på olika sätt i de här berättelsernas själ. Storyn var viktigast, den skulle kännas. Och många av böckerna har satt livslånga glädjestunder hos nu vuxna läsare. Exemplen ovan är goda nog, men sedan har vi dessutom alla de andra. Vem minns inte Pojken med guldbyxorna? Eller tv-serien Bombi Bitt och jag? Den sista kan ni för övrigt se i sin helhet i Sveriges Televisions öppna arkiv.

Själv ska Max Lundgren ha sagt:

– Jag har tagit de svagas parti i många böcker. Men det är inte märkligt i det. Det gör de flesta författare.

Så såg han själv på det, men jag vet inte om jag håller med. Det är stor konst att förvalta de här ödena man skriver ner och samtidigt förankra dem i tidens ström, med allt vad det innebär. Han gjorde det bättre än andra. Orsaken är att han låter tidsmarkörerna falla undan lite för berättelsen om människorna, de ungas öden, och inte tvärtom.

Vem var Max Lundgren?

Sedan är det intressant att som vuxen se hur lite författaren betydde för barnet jag en gång var. Jag visste ingenting om Max Lundgren. Ingenting. När jag nu läser att han växte upp först i Landskrona och senare i Malmö, så känns det helt logiskt eftersom många böcker utspelar sig där. Jag får också veta att han satt på stol nummer femton i Barnboksakademin och att han satt i juryn för Nordiska Rådets litteraturpris. Han skrev även flera böcker för en vuxen publik. De sätter jag genast upp på listan.

I genomgången av allt material inser jag också att Max Lundgren nu tolv år efter sin död plötsligt är aktuell igen, när man ger ut böckerna om Åshöjden på nytt. Det har gått ett halvt sekel sedan de gavs ut första gången, så det blir lite av ett jubileum.

Jag vände mig till Max tre barn för att få veta mer om honom, men innan jag pratar med hans dotter Lotta läser jag en kort intervju med hennes syster Anette i Helsingborgs Dagblad. Där berättar hon om hur hon själv ser på hans författargärning. Varför den fortfarande är viktig.

– Han beskriver allmänmänskliga relationer. Och han skriver inte bara om dem som vinner, utom om de andra också.

Ja, det är en sammanfattning som jag helt skriver under på. Sedan har det förstås hjälpt till med uppmärksamheten att man i Åsljunga bestämde sig för att hedra böckerna om Åshöjdens BK just i år. Det var Åsljunga som stod som förebild när Max Lundgren började skriva ner historierna om sina karaktärer, där många klassiska citat nu återfinns. På senare år har benämningen att göra en Åshöjden blivit ett allmänt uttryck som beskriver hur ett lag gör något nästan omöjligt och tar sig från en division till en annan.

Lotta Lundgren har själv hört det där sägas flera gånger, men när hon tänker på sin pappa är det andra saker hon först och främst ser framför sig.

– När jag tänker tillbaka är alltid det första jag hör ljudet av hans skrivmaskin. Redan när jag vaknade på morgonen fanns det där knattret i luften, som något välbekant och tryggt. Och det ljudet fanns alltid där. Han var väldigt disciplinerad och steg upp tidigt och skrev varje dag året om.

När jag ber henne beskriva en enda scen som hon minns extra väl berättar hon om hur Max gärna låg ovanpå sängöverkastet och tänkte, ibland med en serietidning. Hans kommentar vid eventuella frågor var det ständiga: Jag jobbar som bara den! Tänker!

– Det var lite egendomligt att ha en pappa som var hemma hela dagarna, som inte gick till ett arbete. Jag minns faktiskt en del stunder då jag ville att han skulle vara som andra. Han kunde väl köra taxi, brukade jag tänka. Typiskt för ett barn det där, att man vill att ens föräldrar ska vara som resten av världen.

Max hittade frön till sina berättelser i sin närhet

Just funderingarna på det Max Lundgren för tillfället jobbade med fick ta mycket plats i hans eget liv. Lotta har klara minnen av hur han alltid blev glad när hon kom hem från skolan. Hur nyfiken han var på allt som hade hänt under dagen. Då blev det franskbröd-bullar och fika och långa, långa samtal.

– Jag förstod det inte då, men han hittade nog många människor och situationer som han arbetade om och lade in i böckerna. Han byggde vidare, förstärkte och utvecklade det vi sa under dessa stunder. Själv är jag en rätt pratsam person och kunde gärna spela upp hela situationer som hänt.  Jag är ganska säker på att han i IFK Trumslagaren tog en del från våra liv, eftersom vi just då höll på med friidrott. Och Jack i boken kan ha varit en grannpojke …

Under hela uppväxten insåg de tre barnen också hur engagerad Max var i omvärlden och samhället. Han höll inte tyst inför orättvisor och han sa vad han tyckte och tänkte. Gärna efter en lång stunds reflektion. Många var samtalen från andra författare, som ringde sent på kvällen och hade problem med sina böcker eller inte mådde bra. Max Lundgren svarade alltid i telefonen och prioriterade ständigt de vänner som behövde hans stöd.

Framförallt fanns den där lågan där. Att han brann för sitt författarskap och texten. Han älskade sitt yrke. En gång när han var sjuk ställdes han inför det märkliga faktum att hjärnan fortsatte gå, trots hög feber. Eller som han själv sa:

– Jag kan inte anmäla mig sjuk till försäkringskassan! Det vore ju för fan bedrägeri. Jag kan inte sluta tänka, feber eller inte!

Även barnen var ibland inblandade i författandet. Det hände att Max läste för dem om kvällarna och då var det dagsskörden som skapats vid skrivmaskinen som presenterades. Det är en av de saker som Lotta har klarast bilder av, för ibland var det så sorgliga berättelser att hon började gråta så engagerad hon var.

– Jag minns en gång när jag blev arg på honom. Han slutade en bok med att en ung tjej blev skjuten i sista meningen. Jag tror det stod något liknande: Hon var fortfarande vid liv när ambulansen hämtade henne. Men oj så arg jag blev. Jag sa till honom att han inte kunde göra så, det var ju bara så himla fel, tyckte jag. Fast ju mer engagerad jag blev, desto nöjdare såg han ut. Han hade fångat läsaren och förstod väl att ingen någonsin skulle glömma det slutet.

Därifrån är det inte långt till en av de stora styrkorna i Max författarskap. Han var oerhört intresserad av människor, och han var intresserad på riktigt. Han såg dem och han hade en förmåga att se bakom detaljerna samtidigt som han tyckte om att sätta saker i ett större sammanhang. Lotta beskriver det själv som att han var duktig på att fånga upp nyanser hos folk. Deras tvivel och rädslor, men också värmen hos dem. Kärleken. Dofterna och färgerna.

Nu ges böckerna om Åshöjden ut igen

Men trots att Lotta fick så många provläsningar ur hans böcker, läste hon själv aldrig serien om Åshöjden, som till slut bestod av fyra böcker utgivna 1967–1971. Efter det var den med i tidningen Buster i hela sjutton år, då illustrerad av Reijo Piipo.

– Nej, jag läste faktiskt aldrig själv böckerna om Åshöjden när jag var liten, säger Lotta. De intresserade mig inte, eftersom jag trodde att de handlade om fotboll och inget annat. Jag såg lite av tv-serien när den gick, men sedan rullade livet på och de försvann bakom mig. Det var inte förrän mamma dog och vi stod där med alla hans böcker och ett bokförlag, som jag började närma mig serien om fotbollslaget.

Först då insåg Lotta och de andra att böckerna om Åshöjden inte gick att köpa i affärerna längre. Borde de kanske ge ut dem igen? Det hade gått så lång tid sedan de publicerades och de var inte säkra på att dagens ungdomar skulle vara intresserade. Och då till slut läste Lotta hela serien. Förvånad insåg hon hur mycket de innehöll. Hon fängslades direkt av de starka berättelserna.

Under de spännande beskrivningarna av fotboll finns en beskrivning av ett förlorat samhälle och dåtidens utveckling. Men där finns också delar om makt och strävan, om kamratskap och rivalitet. Utanförskap. Hur det känns att stå i skuggan. Att vinna eller försvinna.

– Böckerna var tidlösa på sitt eget sätt. Bättre än så kan jag inte uttrycka det. Det var nästan så att jag tyckte att det var sorgligt att jag inte läst dem många år tidigare. Men nu tänkte jag att det kanske hade varit bra att ge ut dem igen, även om inget beslut togs då.

När man sedan ringde från Örkelljunga kommun och undrade om de ville samarbeta kring projektet med återutgivningen bestämde sig syskonen. Böckerna skulle ges ut igen. Max Lundgrens eget förlag ägde redan rättigheterna efter att han tagit tillbaka dem från Bonnier, som han tyckte struntade i hans författarskap när tidsandan runt år 2000 inte efterfrågade böcker med socialt engagerande berättelser. Så nu var det bara att köra.

I mars 2017 utkom den första av de fyra böckerna Åshöjdens BollklubbÅshöjden går vidareKris i Åshöjdens BKoch Åshöjden i kvaletsom pocket och under året har även de återstående getts ut.

Och nu ser Åshöjden alltså dagens ljus igen. Ödena spelas upp inför helt nya ögon och halvbröderna Jorma och Edward får leva vidare, precis som deras tvivelaktige styvfar Blåbärskungen. Fler unga får möta Hittejoel och följa hans resa från utanförskap till kamratskap. Bagarn får åter träda in i den lilla byn och reda upp saker och ting på sitt eget sätt. Kanske viktigast av allt är att böckerna får fortsätta nå även de som inte brukar läsa. Som tycker det är svårt och jobbigt. Till dem har böckerna om Åshöjden alltid nått fram, precis som Benny Boxaren. Jag vet – jag var en av dem.

Max Lundgren påverkade kanske än fler än man tror

När samtalet med Lotta sedan är slut och jag sitter här och funderar över min egen upplevelse av just Åshöjden som liten, så känns mina inledande ord i den här texten nästan rörande korrekta. Jag ser framför mig berättelsens väg.

Den första av böckerna kom ut 1967 och jag föreställer mig Max Lundgren, så som Lotta beskrivit honom. Sittande i sin stol med skrivmaskinen framför sig. Det vackra ljudet från tangenterna som trycktes ner mellan 07.00 och 12.00 vareviga dag. Jag ser hur han en dag lägger ihop alla de utskrivna sidorna och kanske läser ett par rader för något av sina egna barn. En historia om fotboll och hjärta och livet i ett svenskt samhälle. Senare skickar han iväg resultatet till förlaget.

Tjugo år efter det befinner sig en liten parvel i Jonstorp på väg hem från skolan och går inom byns lilla bibliotek. Året är 1987. Han hittar en bok om en fotbollsklubb. Pärmen är sliten och välläst, och ändå lockar den på honom. Han kommer hem och lägger sig i sängen för att läsa och … förtrollas. Att det gått två decennier sedan händelserna i boken spelar ingen roll.

Ur förtrollningen föds istället hungern efter fler böcker. Ett språk. Pojken i Jonstorp vill själv skriva. Det är händelsekedjan – kan det vara så enkelt? Var det därför jag blev författare?

Jag vet inte. Och jag behöver inte veta. Jag behöver bara tro på det, som i vilken historia som helst. Berättelsens kraft är vansinnig, stark och vacker.

Vi kan väl avsluta det hela med författaren Bunny Ragnestams ord om Max Lundgren:
Han var som en novell av sig själv, 
den evigt blyge lille gossen med det stora hjärtat, 
mannen som alltid ställde upp.

Och från mig, den lilla pågen som fick tag i böckerna: Tack, Max.

Max Lundgrens bibliografi

1962: Hunden som äntligen visslade
1963: Kandidaterna
1964: Alla barns ansikten
1965: Gangsterboken
1965: Äventyrets fyra färger
1966: Omin Hambbe i Slättköping
1967: Pojken med guldbyxorna
1967: Åshöjdens bollklubb
1968: Dörrarna låsta inifrån
1968: Regnbågskriget
1968: Åshöjden går vidare
1969: Kris i Åshöjdens BK
1969: Sagan om Lotta från Dösjöbro
1969: Ole kallar mej Lise
1970: Mats farfar
1971: Sommarflickan
1971: Åshöjden i kvalet
1972: Snapphanepojken
1972: IFK Trumslagaren
1973: IFK Trumslagaren och Lillis
1975: IFK Trumslagaren och Chris
1976: Myrorna
1978: Ännu minns jag Birthe
1978: Boken om Birthe
1978: Lättsinniga berättelser och andra noveller
1979: IFK Trumslagaren och Lasse
1979: Våning för fyra
1980: Matchens hjälte
1980: Inga Eliasson, affärsbiträde
1981: IFK Trumslagaren och Jack
1982: Mitt livs äventyr
1982: Benny, boxaren
1982: Hela gänget
1983: Torsten och Greta
1984: Benny Boxaren och kärleken
1985: Max Lundgrens Åshöjdens BK
1986: Samlade diktförsök
1987: Djävulens kontrakt
1987: Benny Boxaren nere för räkning
1988: Töser!
1988: På äventyr med Gula hissen
1989: BK Framåt
1990: Roseli, älskade Rosa
1990: Kåsebergaskräcken
1991: En kort tid av lycka
1991: Benny Boxaren i Amerika
1992: Åshöjdens BK
1992: Drömmen om Mallorca och andra berättelser
1994: Eriksfält leder med 1-0
1996: 21 nästan sanna berättelser
1997: Råttan
1997: Benny, mästaren
1999: Dubbelspel
2003: Lina, Gulan och kärleken
2004: De magiska handskarna

Att ständigt skriva sin egen livshistoria kan vara en författares drivkraft

Författarens anledningar varierar - för Conny Palmkvist handlar det alltid om att skriva sin egen historia hel.

Författarens anledningar varierar - för Conny Palmkvist handlar det alltid om att skriva sin egen historia hel.

Författaren har sina anledningar. Och teman. Han bär dem med sig som ett ljus i natten och viker sällan av från stigen. Det här är anledningen till att Conny Palmkvist en gång i tiden började skriva. 

Vägen fram till min första bok var inte den vanliga. Jag tror jag hade orden inom mig från början, och när de väl kom fram i tolvårsåldern var de redan uppklädda och hade sin klangbotten. En klyscha, så klart, det här med att författaren alltid har skrivit. Men nej, inte med Palmkvist. Inte den här gången. Det finns förklaringar.

Så här var det: Min far drack. Min mor var en ängel. Han gjorde på sitt sätt, hon på ett annat. Och ja, hon räddade mig, men kanske går allt inte att rädda hos ett barn när en far är som han är.

En gång satt jag i baksätet på vår bil när polisen stannade mig och min far på väg ner till byns ishall. Efter att han fått blåsa och kontrollen visade på alkohol fick vi vända hem. Då satt jag istället i baksätet på en polisbil. Jag minns grannarna som tittade när vi eskorterades tillbaka. Jag tror jag vinkade, där jag satt i polisbilen med min rätt obekymrade far.

Jag var sju år gammal, redan färgad av händelserna. Ställd till svars för vad min far åstadkom.

Men jag vinkade, som sagt, och jag tror man vinkade tillbaka.

Där kommer Palmkvist, stor och liten.

Där kommer polisen.

Jag har hundra sådana historier till och allt sånt landar i själen och till slut får det inte plats. Skulle det sedan vara så att du som läser också haft en alkoholist till förälder, så vet du att man utvecklar en särskild radar inför livet och människorna man möter. Man lägger märke till fler detaljer. Känner mer.

I vilket fall som helst - det var så det gick till när jag började skriva. Dikter och låttexter. Korta berättelser.

När åren sedan gick förföll den där fadern som borde varit min närmsta vän. Strax innan min femtonårsdag dog han. Min mor kom ut i garaget och sa att han var borta. Jag och Johan (en vän), hade precis skruvat ihop min moped igen. Trimmat den. Jag kickade igång motorn och körde ner till Skäldervikens strand. En resa som tog mig tio minuter, men den har varat en livstid.

Vinden i ansiktet, sotet på mopedens avgasrör. Fåglarna som skrek. Havet. Iskylan i luften.

Jag var faderlös. Så klart skrev jag en dikt som fick titeln När jag var fjorton år dog min unga far, och ett par veckor senare tog min uppmärksamme högstadielärare mig åt sidan och sa: Jag har aldrig sett någon skriva som du, vid den här åldern. Eller någon ålder. Det är ... Anade han avgrunden i mina ord? Jo, kanske.

Jag minns fortfarande hans noggranna läsningar av mina texter. Hur han lyfte mig.

Sven Folkesson satte vackra spår i den unga skribenten.

Sådana lärare borde alla ha.

Särskilt när man är femton år och ens far plötslig är borta. Död. En del av skammen jag bar med mig bestod av att livet nu var enkelt. Jag behövde inte skämmas över honom. Behövde inte undra vad han gjorde, skulle göra. I den unge grabbens hjärta gjorde det ont att känna lugn och ro på grund av att en människa dött.

Fast sedan blev det som det blev. Lugnet bestod inte länge. Året jag fyllde sjutton fick min mor diagnosen bröstcancer och jag förlorade återigen mig själv i avståndet till en förälder som måste slåss mot livet.

Åren mellan 1990 och 2003 fick hon se sig själv bli friskförklarad och sjukförklarad om vartannat, tills dess att jag satt med hennes hand i min och såg det sista andetaget tona ut.

Hon öppnade ögonen, såg rakt på mig precis när det tog slut. Exakt då.

Sedan var det över.

Jag lämnade hennes dödsbädd och åkte hem och satte mig i en garderob på två kvadratmeter, där jag sedan stannade under sex månader. Jag blev den jag skulle vara när jag nedtecknade boken om henne och mig. Ur mig kom ett trettioårigt liv av skrivande, men också ett ämne som inte gick att undfly.

När jag skickade in manuset våren 2004 fick jag svar efter tre dagar, kontraktet kom med posten veckan efter.

Alla dessa händelser har en plats i mitt liv som människa. Som skribent. Känsligheten och tonsäkerheten är två saker man brukar nämna när man talar om mig som författare. Nu vet du var det kommer ifrån. Knappast något att avundas, så klart. Och varför skulle du göra det? Vi var ju alla våra ok, våra egna vägar.

Men att vara personlig är min stil. Likväl som att jag vänder på orden lika noggrant vid varje tillfälle.

Jag hör dem. Känner dem. Vilar i dem.

Det var så jag gjorde från början, och det är så jag gör nu.

Om det finns någon att tacka, så är det min goda mor, som gav mig utrymme att hitta orden, och min fulle far, som jag har försökt skriva hel ända sedan barndomen.

Mer om Conny Palmkvist på www.connypalmkvist.se

De här tre goda råden kommer att ta din bok i mål

Det är inte enkelt att skriva en roman, säger Conny Palmkvist. Ett tips är att aldrig någonsin avvika från vägen och att skaffa sig den där disciplinen. Men det finns mer. Med de här tre goda råden kommer du att lyckas.

Först tänkte jag börja med att skriva att jag aldrig har haft skrivkramp. Det var nog så jag såg på det. Som en börda som mest hamnade på andra författares axlar.

Men så är det förstås inte. Begreppet skrivkramp innebär inte bara att du inte vet vad du ska skriva, utan också att du inte hittar inspiration till att utföra arbetet. Du har låtit ditt fokus glida ut i periferin och plötsligt samlar datorn damm. Här har du lagt ner månader på något och sedan är lusten/orken/känslan … borta.

Sedan ska vi förstås vara helt ärliga. Som författare, som en författare som har det som sitt yrke och återvänder till kvarnen varje dag, blir det enklare och enklare när man skaffar sig erfarenhet.

Jag låter inte något ställa sig i vägen. Inga vänner har frikort att bryta rutinen, inte min sambo heller. Inte mina barn. Det har hänt att jag sett ett mail plinga till i datorn och skymtat innehållet i ögonvrån (som den gången det var ett stipendium jag beviljats), men ändå helt ignorerat nyheten tills jag skrivit färdigt de sista sidorna av dagens arbete.

Så måste det vara i min skrivstuga. Det är hela sanningen. Det finns ingenting som har makt nog att bryta den gyllene cirkeln om jag ställer mig i den.

Jag förstår att det låter hårt. Men du kan lita på mig när jag säger att det inte finns några genvägar till det där avslutade manuset. Att ha talang eller vara bra på att skriva räcker inte halvvägs. Det du behöver ha är ett visst mått av känsla för hur texten flödar, du behöver kunna se om din grammatik är helt erbarmlig och du behöver veta vad du ska berätta. Men resten, the whole damn thing, är blod, svett och tårar.

Livet då, undrar du? Kommer inte livet emellan? Jo, det är klart. Livet vill komma emellan varenda morgon, middag och kväll när du ska skriva. Du har stressmoment runt omkring och saker som måste skötas, men om du låter dem påverka dig så får du nöja dig med att komma bara en bit på vägen.

Lätt för honom att säga, tänker du kanske då, han som har ett så enkelt liv.

Okej, men låt mig då förklara. Jag har gjort enorma uppoffringar för att lyckas och jag gör dem om och om igen. I varje situation. När folk går ut och dricker öl, eller firar nationens VM-guld i valfri sport, och det råkar sammanfalla med ett skrivpass, så går jag till texten. Jag går alltidtill texten och stannar där tills jag är klar.

Okej, tänker du då istället, han har det säkert väl förspänt och har råd att glida omkring för att kunna skriva sin bok, eller så lever han som ungkarl med hemhjälp och får bra betalt bara för att andas luften omkring sig.

Nej. Jag är fyrtiofem år gammal. Jag har två barn tillsammans med min sambo, varav ett är handikappat (hon har autism med utvecklingsstörning) och kräver uppmärksamhet och hjälp nästan dygnet runt när hon är på det humöret. Hon är den bästa gåva jag fått. Min guldklimp. Kanske räddade hon mitt liv. Men. Det här innebär också att vi aldrig är lediga, eftersom vi alltid vill ha henne hos oss. Allt annat är omöjligt.

I detta underbara kaos sliter jag mig loss för att kunna sätta orden till pappret varje dag, året om (tack, älskling) och jag missar ändå inte mycket tid med barnen om jag ser till att offra sådant som inte betyder något. Jag skrev på julafton. Nyår. Midsommar. Jag skriver i soffan på kvällen, när de andra somnat. Med planering går allting.

Frågan är hur mycket duvill det här? Det finns som sagt inga genvägar, men det finns ett par goda råd att ta till för att kunna stanna i zonen, och de råden är inte så komplicerade.

En sökning på nätet ger mest trams när det gäller skrivkramp och det här med att slutföra sin bok. Lullull. Men folk gillar lullull eftersom det känns fint om man kan hitta en aktivitet som känns lattjo samtidigt som den ska inspirera och få igång skrivandet. Men, nej. Lyssna inte på det. Du behöver bara de här tre råden, även om de är tråkiga och innebär att du sätter dig ner på baken och gör det du föresatt dig att göra.

1. Planera din tid och vik inte av från rutten

Det finns lika många livsöden som det finns författare och vi drabbas alla av olika sorters tidstjuvar hur vi än gör. Vi bär våra ok. Få slipper vardagens bojor och brödjobb. Men om du nu vill vara författare, så måste du hitta sprickorna i tillvaron och klämma in skrivpassen där. Kvällar, morgnar, luncher. Och det finns inga ursäkter. Inte idag, inte i morgon. Aldrig någonsin.

Sanningen är också att det inte spelar någon roll hur du väljer eller när du sätter upp dina pass, så länge de är relativt långa (minst 30 minuter) och så länge du alltid genomför dem och stiger ur den vanliga världen. Skiner solen? Din bok bryr sig inte, karaktärerna har inget tålamod med sådant. Plötslig fest med vännerna? Nej, glöm det. Du har faktiskt annat att göra. Ta ditt förbannade jobb på allvar eller sluta säga till folk att du ska skriva en bok någon gång.

Orsaken till att vi måste vara disciplinerade är att vi människor har en tendens att släppa greppet om vi avviker ens en millimeter från. En elitidrottare struntar inte i att genomföra sina pass och så länge du inte dragit in så många miljoner att du har råd att misslyckas med planen du satt upp … just do it. Det finns inga omskrivningar, inga anledningar. Faktum är att ingenting i hela världen existerar när du ska sätta dig ner och göra det du ska göra.

Slutsatsen 
Eftersom det är roligt att skriva och det ser så enkelt ut förlorar många sig i illusionen att det ska vara lustfyllt, okomplicerat och lite slappt när man sätter sig ner. Fel. Du ska bara göra det, oavsett hur det än känns, och du ska göra det varenda gång du har planerat in det. Du ska se på dig själv som en elitidrottare och behandla ditt vägval på samma sätt. Varenda författare som slutfört ett par böcker kommer att säga samma sak: Det finns bara en väg till avslut.

Ditt enda mål är att bli klar med ditt utkast, för när du har fångat hela berättelsen kommer allt annat att bli så oerhört mycket enklare. Det är också det som är skillnaden på alla dessa människor som säger att de har en bok i huvudet och de som har den på papper - en grupp snackar, och det kan de väl få göra, men den andra gruppen går över eld och levererar något som få människor lyckas med: En bok.

2. Trust me - I'm lying (lyssna inte på den där rösten)

Nu är det inte bara det här med att hitta tid att skriva som kan sätta käppar i hjulet för en driven författare. Vi har också jante. Jante-spöket. Det stora felet som hämmar många skribenter är att de sätter sig ner och skriver, och sedan börjar bedöma texten samtidigt som de arbetar med den. I realtid, alltså. De sitter där och funderar på om det som hamnar på pappret är bra eller dåligt, eller om det borde omformuleras eller rent av tas bort och förpassas till papperskorgen.

Hamna inte där, gå inte i fällan. Varken du, jag eller världens Nobelpristagare är människa nog att göra den bedömningen under tiden som vi sitter och skapar och försöker skramla ihop till vårt första utkast av boken. Det enda som sker är att vi stannar upp, ger upp eller misströstar.

Det finns en anledning till att Hemingway sa, ordagrant:

– The first draft of anything is shit.

Är vi bättre än Hemingway? Nej. Och i hans ord ligger en stor sanning som vi inte ska backa ifrån. Vi måste frigöra oss ifrån det där medvetandet som försöker avgöra om det vi sitter och skriver har någon kvalitet eller känsla eller om det kan gå att använda till något annat. Tricket är att fortsätta oavsett vad du tror om din text, för det är det enda sättet som du kan ta dig i mål.

På vägen mot din färdiga bok kommer du att skriva en enorm mängd strunt och det får du acceptera. Efterhand kan du göra dig av med alla dåliga stycken och löjliga utsvävningar, och det måste du lita på att du kan göra, men för att sätta punkt på sista sidan måste du först ha skrivit rätt mycket skit på vägen …

I nästa steg kommer sidorna att brinna av poesi och passion och spänning. Det blir lite som att stå och trampa i ett träsk, och ändå tro på att omgivningen långsamt kommer att förändras om vi bara fortsätter.

Det är inte lätt. Jag medger detta. Men lita på mig. Det har aldrig felat. Nio böcker, arton år som författare. Tongivande från start till mål har alltid varit att fortsätta oavsett vad jag trott om orden jag i stundens hetta satt på pappret, eftersom jag trott på mig själv och vetat att det blir bra … senare.

Slutsatsen
Du är helt ensam vid skrivbordet. Texten och tankarna sveper genom dig. Ditt jobb är att skriva ner alltihop och inte tveka ett ögonblick. Du ska inte lyssna till den där viskande rösten som försöker få dig att fundera på om den där karaktären verkligen kan säga så, eller om språket är uruselt, eller om det finns luckor överallt i storyn … Jo, visst kommer det att finnas luckor. Men de är inte permanenta och de går att fixa. Bara inte just nu.

Det finns en tid då du ska skriva ner allt du känner och en tid då du ska redigera. Det är två helt olika saker. För vad hjälper det om du sätter dig ner och börjar nagelfara dina meningar och göra dem vackra, mitt i processen med utkastet, om det leder till att du aldrig blir färdig med den där första versionen?

Bli. Alltid. Klar.

Sätt punkt.

Börja om.

3. Redigera dig själv lycklig

Nå, det här är en rätt kort punkt. Ändock … genom åren har jag sett att det här med redigeringen av historien och texten gärna är något de flesta författare vill skynda igenom. Saken är att du nu har slitit under lång tid och fått ihop ett första utkast, och sedan skriver du kanske om det en gång. Lättnaden är enorm. Du tittar på kuverten som ligger på skrivbordet, eller letar upp den där förläggarens mailadress. Du röjer runt i tankarna: Kanske är du klar nu? Kanske måste du verkligen visa upp hur duktig du har varit och få känna den där glädjen när de ringer och tackar ja, och berättar vilken stjärna du är …

Jo. Jag har varit där. Ofta. Det beror på utmattning, så klart. Att vi kämpat så länge med något och vill se slutet. Tyvärr är det också här skiljelinjen börjar bli tydlig i gruset på marken omkring dig. Och det är här amatörerna går åt ett håll och författarna åt ett annat. För nu börjar en helt annan sorts kamp och den bygger lika mycket på uthållighet som självbevarelse.

Vi vill bli klara. Vi vill slippa boken. Det har gått så långt att vi jobbat oss trötta på materialet och nu bara vill hålla den inbundna versionen i våra händer.

Men sluta inte där, trots att det här är det svåraste steget, och kanske det viktigaste genom hela processen. Lägg manuset ifrån dig. Låt det sova. Låt det vila några veckor, helst två månader. Släpp det, även om du inte vill.

Det som sker är att du sedan tar upp din bok och kan se nyktert på den. När du vänder sida kommer du ibland att tänka: Herregud, hur tänkte jag här? Men, ibland kommer du också att tänka: Vem har skrivit det här? Vem är geniet som skapat den här passagen? Här finns ju kärnan till det hela …

Men så är det. Magin finns i avståndet till texten. Och det avståndet är oumbärligt. Det bär guld och gröna skogar med sig.

Slutsatsen
Nästan alla författare, utan undantag, vill bli färdiga så fort som möjligt och har oerhört svårt att tacka nej till den här dealen med sig själv. Man vill gå vidare och man vill känna rushen. Man vill skicka in mästerverket, få beröm, bli utgiven. Helst snart … är jag inte färdig nu?

Men det är ett quick fix att hoppa över den här pausen.

Ta dig tiden. Ibland är det i den här perioden du upptäcker förändringarna som gör att boken blir antagen. Det här är språket som höjer sig över mängden.

Text behöver andas, den behöver luft.

Den behöver återupptäckas.

Så vad säger du? Dags att börja på något nytt, kanske.

Sveriges nästa stora bok.

Caféer gör oss till bättre författare, men varför fungerar den miljön så bra?

Att skriva på café kan löna sig - men är det bara myten som gör sig påmind?

Att skriva på café kan löna sig - men är det bara myten som gör sig påmind?

Det skrivande livet är fullt av ritualer och tankar kring vad som gör det enklare att skriva. Själva platsen för jobbet är så klart viktig. Men varför har just caféer blivit så populära? Conny har funderat …

Det är något med författare och caféer. Om det sedan har med kaffet i sig själv att göra, eller platsen som härbärge för den kreativa processen, det låter jag vara osagt. Men jag har själv varit där. Under en period när jag skrev min tredje bok hade jag inte mycket val. De två första böckerna var publicerade på ett stort förlag. Trots det uteblev pengarna och försäljningen. Vad gör man? Tiden gick, royaltyn tog slut. Kontor var inte att tänka på (det var för dyrt) och jag kunde inte sitta hemma (där fanns folk hela tiden) och jag hade en tredje roman att färdigställa.

Lösningen blev att packa ner en klumpig laptop och varje morgon bege mig ner på stan och sätta mig på en lokal sylta, där man serverade kaffe och mackor. Efter ett par timmar där fortsatte jag till stadsbiblioteket och jobbade från caféet där fram till sen eftermiddag. Eftersom jag kände ägaren där, sponsrade han mig med lunch. Lunch och mer kaffe.

Det var långa, långa stunder på hårda stolar. Ryggen smärtade, röven också. Det är inte mänskligt att sitta på pinnstolar en hel dag, men om man måste så gör man ju det.

Månader senare blev boken klar och när jag sedan tittade på resultatet efter utgivningen såg jag mest alla dessa timmar på olika platser, med näsan tryckt mot skärmen. Jag förstod också att boken kanske aldrig blivit skriven på samma sätt om jag suttit någon annanstans, och då inte blivit antagen alls.

Sanningen var att flera saker i handlingen tillkom på grund av att jag såg eller kände saker när jag satt där med kaffet i handen och en del av de händelserna förändrade bokens handling i grunden.

Min undran blir därför: Är caféer magiska för författare? Och i så fall varför? När jag började leta kul information hittade jag flera författare som lyckats göra succé och gå direkt från ett litet café till världsscenen med sin litteratur.

Nutida historier lyfter fram J.K. Rowling, som utan en krona på fickan (nästan) fick sitta på ett billigt fik i Edinburgh när hon skrev sin första del i serien om Harry Potter. Hon var i praktiken utfattig, men hade sin idé. Och … ja, gissa vad? En del av det hon såg utanför fönstret har utan tvekan påverkat en del i böckerna om den unge trollkarlen. Bland annat sägs det att George Heriot’s School, som syns från bordet där hon satt, har inspirerat till Hogwarts. Eller var det kanske slottet i Edinburgh, som bidrog? På samma café satt Ian Rankin ibland, precis som Alexander McCall-Smith.

Längre tillbaka satt Hemingway på La Rotonde i Paris och skrev samtidigt som T.S. Elliot och Pablo Picasso passerade i bakgrunden, kreativa på sina arenor. Hela staden pulserade väl för övrigt med en magisk kreativitet under just den perioden, men fenomenet har fortsatt långt fram i vår tidsperiod. Caféerna finns kvar, författarna också.

Har det då med västvärldens kultur att göra? Nej, inte alls. Faktum är att Dostojevskij och

Tjernysjevskij sägs ha suttit på Literaturnoe Kafe i St. Petersburg och dryftat sina idéer med sig själv och andra kunder, när de inte haft pennan i handen.

Är det istället sällskapet och placeringen i det offentliga som gör det? Att du kan lyfta blicken mitt i arbetet och se staden och människorna och livet röra sig bara några meter bort - att du slipper sitta hemma ensam och knata fram orden i långsam takt. Kanske känns det mindre som arbete och mer som ett intensivt nöje, när man sitter mitt i vimlet? Eller så är det så enkelt, som att vi behöver ombyte och inte orkar sitta hemma och skriva …

På samma gång finns det lite för mycket att göra i den trygga hemmiljön. Att prokrastinera blir plötsligt oändligt enkelt att ta sig för, eller hur? Om jag skulle diska istället, eller kanske bädda rent innan jag fortsätter … behövde jag inte städa det där skåpet i hallen, förresten?

Intressant här är samtidigt att psykologer har fastslagit att människor som befinner sig ensamma på en publik plats ofta får känslan av att andra ska se ner på dem, om de inte samtidigt gör något vettigt. Det är därför, påstår man, som folk alltid sitter med en tidning, telefon eller något annat, för att ge sken av att vara upptagna när de är ensamma på ett café. Eller så skriver man, skriver man, skriver man …

En annan sak är hur länge man som författare kan sitta på en och samma plats, efter att bara ha köpt en kopp kaffe. Finns det en gräns för hur långt man kan töja ägarens tålamod, där man dröjer kvar och tar upp en plats. Hur länge är jag välkommen? Känd författare = lite längre. Okänd författare = en timme? Den ekvationen kan vi fundera lite på.  

Jag tror personligen att det här med caféerna har lite med en romantisk föreställning om yrket att göra. Myten om vad det innebär att vara författare och leva som författare. Precis som det på andra håll lätt slinker in en flaska rödvin, eller en whisky, så lockar caféerna eftersom vi vet att andra, mer kända författare suttit på dem och jobbat …

Man skriver, man lever med texten, man vill känna sig som en riktig writer. Människorna man identifierar sig med är då så klart de vi ser på film och som vi lärt känna genom historiens vingslag - det vill säga de som skapade myterna om oss själva. Hårda män, intensiva kvinnor, utåtagerande eller introverta kreatörer som skapat hela landskapet runt den litterära processen. En bild som levt kvar i årtionden, ibland längre än så.

Som författare lever vi i en egen värld, som vi skapar om och om igen när vi börjar på en ny bok och träder in i det magiska skugglandet. Klart som katten att man behöver stiga ur den världen ibland och se sig om utanför vallgravarna. Magin ligger säkerligen i det faktum att vi behöver vara ensamma när vi skriver, men att vi likväl behöver interagera med världen omkring oss för att skapa rättvisa bilder av den. För att besjäla de där tomma boksidorna.

Ultimat sätter du dig ner på favoritstället och byter café då och då – och belamrar dig sedan med ett par bra hörlurar och en bra spellista som fångar din uppmärksamhet. Du får bara en massa fördelar, tror jag. Gott kaffe, gott om tid och bättre stolar än jag hade under året då jag levde på Helsingborgs caféer med min bok.

Historien är hur som helst full av människor som lyckats lite bättre när de suttit på offentliga hak och skrivit sina mästerverk. Det kan jag tro på, för att jag vill det. För att jag måste.

Kanske gör det mig lite udda, som tror på magin i både mytbildningar och klyschor. Men lika udda som författaren Willy Vlautin blir jag ändå aldrig – han skriver alla sina romaner på en racerbana. True story.

Svenska förlag påverkas i högsta grad av den vikande kritiken (Del 3)

svenskaforlag.jpg

Boktugg synare litteraturkritiken. Vi pratade med fyra svenska förlag för att höra hur de ser på läget kring ett minskat antal recensioner. Läs vad representanterna från Forum, Albert Bonnier, Norstedts och Bucket List Books lyfter i våra kortintervjuer.

Efter den långa debatten om en vikande litteraturkritik bestämde sig Boktugg för att prata med ett par svenska förlag för att höra hur de ser på saken. Rent generellt kan man säga att kritiken spelar en stor roll för dem, av flera olika anledningar, och att en minskad andel recensioner kan få efterspel både hos dem och författarna de har knutit till sig.

Vi har tidigare tagit upp att man från tidningarnas sida idag gör fler långa och gedigna analyser av böcker, men att det sammantaget syns färre riktiga recensioner i pressen. Det innebär att vi får genomarbetad kritik av ett krympande antal böcker och att de flesta författare helt enkelt får acceptera att de inte blir belysta på litteratursidorna.

Adam Dahlin, Bokförlaget Forum

I en intervju med Boktugg svarar förlagschefen Adam Dahlin på Forum följande på frågan om hur de påverkas av färre recensioner:  

– Ja, vi påverkas, men inte genom att vi säljer färre böcker. Under mina 14 år i branschen har sällan fina recensioner lett till en tydlig försäljningsökning. Den största påverkan är nog dels på ett kvalitativt plan. Jag tror att vi blir bättre av att våra nyheter får en professionell bedömning. Och dels på ett mentalt plan, det vill säga när en författare slitit med sin bok i flera år kan fina recensioner väga upp mot en lägre försäljning. Men detta är också långsamma processer, jag är rädd för att kulturredaktionernas minskade resurser kommer få större strukturella konsekvenser för bokbranschen än vi förstår just nu. Litteraturen har tack vare kulturredaktionerna i dagspressen haft en framskjuten roll i samhället, men när den inte längre tar plats på samma sätt försvagas litteraturens roll. Och i och med det riskerar färre författare känna motivationen att orka driva mödosamma litterära projekt i framtiden.”

Frågan man ställer sig är förstås om bokbloggarna ersatt något av underlaget och om en sådan recension är värd lika mycket som en notis i tidningen? Har de saknade recensionerna ersatts på andra sätt?

– Nej, det finns ingen bokblogg som är tillräckligt stor i Sverige. I USA finns Goodreads som blivit viktig för förlagen där, kanske kommer de till oss också så småningom.

Vilken lösning kan man då sikta efter för att komma tillrätta med det här? Adam Dahlin ser en framtid där vi kommer att bada i ett gigantiskt utbud där allt är tillgängligt jämt, och där upptäckbarhet blir ännu viktigare.

– Jag är därför övertygad om att det kommer att finnas en stor efterfrågan av kritik, recensioner och omdömen som hjälper och guidar oss läsare. Men jag är osäker på om det kommer att vara som vi vant oss vid, det vill säga på dagstidningarnas kultursidor.

Däremot har han svårt att se hur förlagen kan bidra till en ökad kvalificerad kritik eftersom de är producenter och därigenom partiska. Opartiskhet är liksom själva essensen av kritik.

Men vad händer då med litteraturkritiken? Kommer den att försvinna?

– J­ag är tyvärr rätt pessimistisk, säger Adam. Kvalificerade recensenter måste få betalt och eftersom dagspressen på nätet inte får tillräckligt med klick på recensioner kommer det knappast att strömma till mer resurser. Men jag hoppas att jag har fel.

Håkan Bravinger, Norstedts

Vi fick tag på Håkan Bravinger, som är litterär chef på Norstedts. Även han ser att förlagens utgivning blir påverkad och då särskilt de litterära titlarna.

– Det har länge talats om hur tufft det är för den översatta litteraturen idag. Här har vi ett av de bärande skälen till att det har blivit så: för få recensioner, för få läsningar som gör att läsare kan få upp ögonen för boken. Samma sak för lyriken som inte alls kan räkna med recensioner i den mån som gällde för bara några år sedan. Det är särskilt tråkigt för den litteratur som faktiskt strävar efter ett samtal om vad litteratur är och vad den skulle kunna vara. 

Han ser dock att bokbloggarna ersatt lite av recensionerna, om man ser till antal, men att det finns andra problem där.

– Utan att på något sätt tala illa om litteraturbloggar, så händer det att man saknar den höjd som kultursidorna så länge skämt bort oss med. Däremot finns nu flera bloggar som skriver både initierat och entusiasmerande – och det är något som säkert kommer att få allt större verkan. Om läsarna bara kan hitta dem förstås.

Problemet där, menar Håkan, är att det tar lång tid att få en litteraturblogg att nå ut. Så det gäller att ha god uthållighet. Men trots det tror han inte att författarna känner att en recension på en blogg är värd lika mycket som en på någon av de större kultursidorna. Inte ännu, åtminstone.

– Det handlar inte bara om hur många som läser, men det har givetvis lite med saken att göra också.

Och för att komma tillrätta med ett mindre antal recensioner i tidningarna behöver man lyfta blicken och komma vidare.

– Eftersom tidningarna har det oerhört tufft i det nya medielandskapet är det inte förvånande att det också syns i de delar som inte direkt säljer lösnummer. Artiklarna blir färre, medarbetarna får sämre betalt. Dock är det lite märkligt att varje chefredaktör med envishet vill låta påskina att det minsann inte recenseras mindre och att litteraturen får lika stor plats som tidigare. Varje människa kan ju se att så inte är fallet. Bättre då att titta framåt och se hur det litterära samtalet kan utvecklas.

Här nämner han också bloggarna igen, som en positiv kraft, och menar att särskilt de stora namnen som Yukiko Duke och Magnus Utvik banar väg för nya vägar [AvF1] för kritiken. Bara några veckor efter att deras recensionsinslag försvunnit från morgon-tv videbloggade de nya recensioner och författarintervjuer i egna kanaler.

– Så nej, jag tror inte litteraturkritiken kommer att försvinna. Däremot blir den nog fortsatt decentraliserad, vilket i det här fallet är både på gott och ont.

Daniel Sandström, Albert Bonniers förlag

Under en kort pratstund med Daniel Sandström på Albert Bonniers förlag förklarar han att också de blir påverkade på flera sätt, bland annat genom att enskilda titlar hamnar i total medieskugga, vilket gör dem chanslösa i jakten på läsare.

– Och färre recensioner, inte minst i tv, utmanar vår kollektiva kompetens, säger Daniel. Om man inte tar del av estetiska resonemang så lär man sig dem inte heller. Recensioner är ett slags ställföreträdande läsningar – böckerna blir genom recensionen en del av det offentliga samtalet, även om alla inte läser dem, så påverkas vårt intellektuella klimat av dem. De utgör kort sagt ett otroligt viktigt bidrag till en demokratisk kultur.

Som han ser det har bokbloggarna ersatt en del av kritiken, i det vakuum som uppstår när kritiken tvingas välja bort. Men han menar också att deras uppdrag delvis är ett annat och det behövs både entusiaster och en professionell grupp för att hålla samtalet vid liv.

– Lösningen för den minskade kritiken hänger på hur man löser hela mediepolitiken. Men där händer inte mycket av förnyande art. Public service har idag en kulturkritik som är styvmoderligt behandlad, där måste man skärpa sig, inte minst med tanke på resurserna.

Den stora frågan, som Daniel ser det, är vad som händer när papperstidningen dör. Recensioner är sällan särskilt framgångsrika digitalt, som styrs av ett helt annat läsmönster.

– Mängden recensioner kommer att minska och antalet recensenter kommer att minska. Det är svårt att se något positivt i detta. 

Helén Enqvist, Bucket List Books

Helén har varit med länge och som hon ser det är tv det medium som påverkar köplusten mest, och där är det verkligen svårt att få recensioner.

– Samtidigt har recensioner ofta generellt en begränsad effekt på försäljningen. Det har snarare varit effekten av att få flera recensioner på första recensionsdag som har gett effekt, vilket har varit väldigt sällsynt i Bucket List Books fall.

Någon direkt lösning på det här ser hon inte, men tankarna kring ämnet är många. Kanske skulle en större satsning på kulturen i samhället ge något.

– Jag tror att problemet är att litteraturkritiken blivit alltmer utspädd. Allt fler skriver om böcker (bokbloggare med flera), men för en väldigt begränsad krets. Och vidare har boktyckandet förflyttats från bloggare till poddar, vloggar och inte minst instagram. Effekten blir mer "homeopatisk", är min uppfattning. Jag vet dock inte vad vi från förlagshåll skulle kunna göra.

Men nej, hon tror verkligen inte att litteraturkritiken kommer att försvinna helt. Men det beror lite på hur man definierar ordet litteraturkritik, som hon ser det.

– Ovan har jag buntat ihop den professionella kritiken med de allmänna bokälskarnas kritik och omdömen. Tidigare kom kritiken mest från utbildade litteraturvetare och grundades i en bred kunskap om litteratur. Men i och med att sociala medier och elektroniska nyheter vunnit mark på traditionella medias bekostnad (och därför tappat läsare och prenumeranter), så har traditionella media nedprioriterat den typen av journalistik och krympt utrymmet.

Ett av resultaten är att kritiken blivit alltmer kortfattad och likriktad, enligt Helén. Hon säger också att likriktningen fanns redan tidigare, men då på ett annat sätt.

– All media recenserar fortfarande i princip samma böcker, och alla tv-soffor tar emot i princip samma författare. Ofta från större förlag, om än inte alltid. Den avlönade professionella litteraturkritiken i traditionella media kommer troligen att fortsätta krympa avsevärt medan alltfler amatörer kommer att tycka i sociala medier. I början när bokbloggarna dök upp (genombrottet kom nog med genomslaget för bokhora.se) var de entusiastiska och blev ofta jätteglada och tacksamma för recensionsexemplar. Numera får jag intrycket att de etablerade bokbloggarna drunknar i recensionsexemplar och att alla möjliga bokälskare ser det som en möjlighet att få recensionsexemplar tillskickade sig. Många bloggare är kunniga och arbetar i många fall även i bokbranschen på ett eller annat sätt (bibliotekarier, lärare, bokhandelsmedarbetare m.fl.), men bortsett från dessa undantag är amatörkritiken av högst varierande omfattning och kvalitet.

”En annan stor förändring som Helén ser är att böckernas livstid har förkortats avsevärt. Förr släppte förlagen en inbunden förstautgåva, därefter eventuellt en storpocket och slutligen pocketen cirka ett år efter förstautgåvan. På rean kunde man finna titeln först bortåt två år efter första utgivningsdag, åtminstone ifråga om översatta titlar. Nu verkar livslängden på böcker av kända svenska författare ha krympt så att serier som förr släpptes om en titel per år ges ut med bara några månaders mellanrum, pocketutgåvorna kommer tidigare och förstautgåvorna kan reas redan sex–nio månader efter första utgivningsdatum.”

Slutligen kom boken på rean år 2 eller 3. Nu verkar livslängden på böcker av kända svenska författare ha krympt så att böckerna släpps i pocket tidigare och förstautgåvorna reas mellan 6–9 månader efter första utgivningsdatum.

– När det gäller översatt litteratur brukar förstautgåvorna av upphaussade titlar prånglas ut snabbast möjligt, helst samtidigt som originalutgåvorna. Det här ser jag som ett väldigt stort problem som påverkar branschen som helhet och naturligtvis påverkar litteraturkritiken … men det sträcker sig längre än så. Böckerna blir en slit- och slängvara. Det märks även i utvecklingen från pappersböcker till eböcker och ljudböcker, utvecklingen från dyra inbundna böcker till billiga böcker i mjukband, detta samtidigt som pocketformatet är på tillbakagång ...

Hur ser då framtiden ut?

De fyra förlagen står som Boktugg ser det alla inför liknande möjligheter och problem, men likheterna mellan dem är på många områden slående. Samtliga är överens om att kritiken krympt avsevärt och att det behöver funderas över vilken höjd vi vill ha på analyserna som görs av nya böcker. Visst kan man skilja på en kultursida och en bokbloggare, men kanske är det så att den ena inte ska utesluta den andra, utan att man måste försöka hålla en linje där de kan samverka.

En fråga som också lyftes är att det saknas en stor litteraturblogg med genomslag, där man håller en lite högre nivå på recensionerna, och låter korta texter samsas med långa.

Böckerna som blir lidande när kritiken sviker är inte de vanliga storsäljarna, utan de mindre kända, mer litterära böckerna som har svårt att hitta fram till sina läsare. De böckerna behöver sina kultursidor och de stora analyserna, för att få en bit av spelplanen.

Klart är att vi behöver kritiken som nämnare, och som en del av boksamtalet i samhället. Utan den rycks ett ben bort och då sätts flera delar av branschen i gungning. Kanske är det vanskligt att säga att kritiken är de smala böckernas bästa vän, men knappast felaktigt. Arenan måste finnas, där böcker som inte säljer av sig själv kan leva vidare. Särskilt eftersom det är de böckerna som ifrågasätter, utmanar och utvecklar oss allihop.

Som avslutning kan vi väl nöja oss med att det finns en tydlig vilja att hitta lösningar och vägar framåt. Än har man inte gett upp. Men var vägarna leder återstår dock att se. Vi lär återkomma till frågan inom en snar framtid.

Klassiska sågningar och författarens relation till kritikern (Del 2)

Ibland blir det helt fel när en kritiker skriver om en bok ....

Ibland blir det helt fel när en kritiker skriver om en bok ....

Boktugg synare litteraturkritiken. Recensionerna i våra dagstidningar fyller en viktig funktion, men likväl görs det då och då rejäla övertramp som kan lämna livslånga ärr hos författaren. 

I de flesta fall fungerar svensk litteraturkritik som en noggrant avvägd och objektiv bedömning av verken som ligger på bordet, men det händer också att det blir fel. Jag har läst mycket fin och relevant kritik i våra dagstidningar, och sett kunniga och intressanta bokanalyser avhandlas på mindre än femton minuter i tv:s morgonsändningar. Men jag har också känt det vrida sig i magen på mig av vämjelse inför en överdriven recension som försöker krossa författaren.

En av de första sakerna jag fick lära mig när min första bok kom ut på Forum 2005 var att man som författare aldrig någonsin (aldrig, aldrig, aldrig) kontaktar recensenten på tidningen, oavsett vilken spya denne lagt på boken. Det gjordes helt enkelt inte.

Okej, tänkte jag. Inga problem. Klart jag inte ska göra det.

Men då hade jag bara fått bra recensioner. De lät ungefär så här:

"Det är en ömsint och kärleksfull och bottenlöst förtvivlad skildring som är värd alla läsare den kan få.” / Svenska Dagbladet

Jo, men det var väl himla fint, eller hur? Fast sedan hände det så klart. Samtidigt som ovan nämnda recension publicerades på Svenska Dagbladet satt någon på tidningen Kristdemokraten och skrev följande i sin text om min bok Hej då, allihopa:

"Det blir så mycket av författarens självömkan att inte ens hans ångest till slut blir trovärdig. För karln är ju ändå dryga trettio år! Han är vuxen nog att skriva en bok om en dramatisk del av sitt liv, och då borde han väl kunna ta sig samman."

Det här är dock min favorit av utdragen:

"Jag förstår ärligt talat inte hur förlagsredaktören kunde släppa fram Conny Palmkvists manus till tryckpressarna. Det är ett nästan trehundrasidigt vrål med känslor, lika avlägset från litteratur som ett heavy-metal-band håller sig borta från lyriska musikupplevelser."

Där gick korken ur champagneflaskan. Himlen öppnade sig. Under dagar ryckte det i fingrarna på mig och jag försökte förstå varifrån den här ilskan kom, det här underblåsta hatet mot boken. Nu i efterhand förstår jag det bättre och är glad att jag inte svarade honom. Min bok har en stor uppgörelse med Gud (jag svär rätt mycket åt honom när min mor håller på att dö), och naturligtvis var det där skon klämde. Inte angående boken i sig själv. Men han kände väl det kittla i Knutby-venen och ville få ur sig lite av irritationen. Inte okej, faktiskt. För sanningen är ju att jag hade kunnat ta kritiken, men inte när den formuleras på det där viset. Som om han i sitt yrke inte bär något som helst ansvar för det han skriver.

Nå, det vi kan lära oss här är att man inte kontaktar recensenten vad man än gör, och helst ska hålla sig på sin kant. Och njuta av de goda recensionerna, så klart.

Men … det finns varianter. Det finns de som vägrar lägga sig för kritiken. Fast om det är ett så lyckat grepp vet jag inte. En klassiker är så klart när Håkan Nesser ondgjorde sig över Marita Johansens recension av Himmel över London, vilken hon för övrigt gav en rätt positiv behandling. Dock slank det med följande på slutet:

”Seléns Londonroman blir inte alls vad han tänkt sig och sin vana trogen hastar Håkan Nesser återigen ihop ett snopet slut. Till en historia som faktiskt hade förtjänat en bättre avslutning.”

Hon hade åsikter om sluttampen där alltså och det gillade inte Håkan, som genast replikerade med ett ilsket mail (de var flera stycken, faktiskt). Jag ska inte ordagrant återkalla vad han skrev här, men han var rätt rejält ilsken över att hon (som han sa) hade skrivit den i stort sett enda negativa recensionen av hans bok i hela landet.

Det som inte framgick till en början var att hon lade ut hela konversationen med Nesser på sin blogg, där hela Sverige kunde läsa dispyten dem emellan.

Men här har vi då något intressant, som jag som författare fäste mig rätt djupt vid: Den negativa recensionen (som inte var särskilt negativ egentligen) fick mothugg av en författare. Hur var det möjligt? Under flera dagar hade jag svårt att bestämma mig för om det var hon som hade rätt i sin kritik, eller om det var Håkan som blåste ett frigörande andetag över hela Boksverige när han så att säga gav tillbaka.

Numera tänker jag nog att man som författare får se sig själv ta en smäll här och var, även om det nästan knäcker en. För inte gick hon över gränsen, inte gick hon utanför sitt uppdrag. Hon gjorde sitt jobb och hade hyfs och vett i tonen.

Men var går i så fall gränsen? Exakt var? Det har hänt att kritiker recenserat böcker som inte ens funnits, och det har hänt att kritiker på ett ytterst märkligt maner gett sig på en författare på grund av dennes person.

Jag tänker så klart på när en recensent i Expressen tog sig an Björn Ranelids Kvinnan är första könet för några år sedan. Där någonstans, i just den tiden, måste svensk litteraturkritik varit så urholkad som den någonsin har varit. Läs själva och fundera på hur ni hade uppfattat den här recensionen, av er bok. Eller av er som person.

”Jag var på samma författarfest som Björn Ranelid en gång. Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett linne och läppglans. Medan jag läser "Kvinnan är första könet" ser jag ständigt bilden av Ranelid framför mig, där han satt helt stel, i linne och läppglans. Det här måste vara den sjukaste bok jag nånsin har läst. Björn Ranelid har skrivit en bekännelseroman om sitt liv, sin stora växande läpp och om hur han som 16-åring pippade med en 40-årig kvinna. En sak förstår jag inte med Ranelid och det är det här med den växande läppen. "De kallade mig neger", sa han i varenda intervju efter "läpp-boken" Alltså, han hade en stor mun och de andra ungarna kallade honom "negern". Ska vi tycka synd om honom för det? Det är så sjukt. Liksom, who cares? Vem bryr sig om nån Östermalmsunge fuskade på ett prov? Vem fuskade INTE på proven?”

Publicerat på en svensk kultursida, i en av våra största tidningar. Det är rent ovärdigt, och det gör mig deprimerad. Jag kan också tycka illa om en person, men jag skulle aldrig någonsin gå så här långt. Förnedringsrecension - ett nytt ord? Nej, tack. Sedan blev det nästan också en rättssak av alltihop, där Ranelid ska ha kontaktat Leif Silbersky. En svart debatt fördes under flera månader på kultursidorna. Var det förkastligt eller helt okej att göra så här? Två sidor gormade på varandra.

För mig är läget glasklart. Kritikern förväxlar plötsligt sitt uppdrag med en vendetta eller personligt tyckande, som ligger helt bortom bedömningen av en bok. Att övertyga om det är dock inte helt enkelt. När någon utomstående tar upp frågan om hur det här drabbar författaren, som slitit i månader och år med sin bok, rycker folk faktiskt mest på axlarna och säger: Take it och leave it. Det är spelets regler.

Nej, det är det inte. Det är inte spelets regler. Vi har en fin och beundransvärd kritikerkår i det här landet, som oftast gör ett fullgott jobb, även om de inte är felfria.

Anledningen till att kritiken då och då luckras upp är så klart för att skiljelinjen mellan kultur och nöje under vissa tidsperioder försvunnit på vissa håll. Och när man drivs åt att popularisera recensionen alltför mycket hamnar man i ytterligheterna. Fine, det kan väl fungera i rätt sammanhang, men ansvaret hos recensenten finns trots det kvar.

Man behöver inte gillavad man läser, men man kan vara sansad nog att förklara varför man inte gillar romanen i så fall, och samtidigt komma med en hållbar motivering som ger både läsaren och upphovsmannen till boken något att fundera över.

Låt oss hoppas att kritiken i framtiden hålls utanför sensationstexterna som allt oftare dyker upp på tidningarnas webbsidor. Det är vi skyldiga författarna. Och med det sagt både tror och hoppas jag att det blir så - de intervjuer vi haft med flera svenska dagstidningar visar på en stark låga för de långa och välgrundade recensionerna.

Färre recensioner av böcker i svenska tidningar - bra eller dåligt? (Del 1)

Boktugg synar litteraturkritiken. Allt färre böcker recenseras på kultursidorna. Men enligt Madelaine Levy på Svenska Dagbladet har de valt att prioritera längre analyser framför korta snabbrecensioner.

Att litteraturkritiken långsamt fasas ut från dagstidningarna tycks vara en tanke som fått fäste hos de flesta av oss, men frågan är hur det egentligen ligger till. Därför var det extra intressant när Carl-Michael Edenborg satte fenomenet med den svikande kritiken på pränt.

Enligt hans artikel i Aftonbladet är det de största tidningarna som dragit ner mest på litteraturkritiken och grövsta tappet gör enligt artikeln Svenska Dagbladet - de har gått från 145 recensioner till 92 över en tioårsperiod.

Ändå är läget inte allvarligast i Sverige. Edenborg tar upp exemplet Danmark där man skippat nästan 34 procent av alla recensioner under det senaste decenniet. På samma sätt verkar det nu vara även i Norge, och med det får vi väl anse att den svenska statistiken då inte är ett undantag.

Det låter katastrofalt, på alla sätt. Men finns det kanske fler vinklar?

Om man ser på hur man egentligen räknar antalet recensioner, så hamnar vi på en annan ruta. Det här tog också Svenska Dagbladets kulturchef Anders Q Björkman upp i en kommentar strax efter Edenborgs inpass. Björkman nämner bland annat att antalet recensioner borde ha varit minst 30 procent högre om man tagit med tidningens Under strecket-essäer och andra sorters inslag kring aktuella böcker.

Björkman påpekar också att vi bör se på det här med sjunkande recensioner med något mer sansad blick: Är det bättre att publicera tio korta recensioner om enklare böcker än en enda lång om en viktig fackbok? Nej, så klart inte. Att räkna bort en Under strecket-essä på tio tusen tecken, och istället ta med en kort recension på femtio ord blir inte riktigt rätt. Vad är en recension och vad är det inte?

Intressant och viktig fråga. Vi får färre analyser, men kanske är de mer relevanta. Sedan kan man förstås inte komma ifrån att flera av de svenska dagstidningarna har slagits mot krympande budget och utrymme under en lång tid.

Det är inte många år sedan diskussionen handlade om att man på flera håll slog ihop sektionerna nöje och kultur, vilket så klart är problematiskt. Nöje och kultur är två helt skilda saker, och sektionerna har inte samma funktion. Det kvarstående resultatet blev att man vattnade ur två olika brunnar och stod kvar med något som var … ja, vad? Två identitetslösa sektioner som plötsligt har än mindre hävkraft.

Summan är förstås att det finns flera ingångar till diskussionen om den svenska litteraturkritiken och att Edenborgs text var viktig av många anledningar.

En väg mot djupare analyser

För att få lite mer kött på benen vände vi oss till litteraturredaktör Madelaine Levy på just nämnda SvD och frågade hur hon tänker kring framtiden och kritikens roll.

[caption id="attachment_23139" align="alignnone" width="4975"]Madelaine Levy Foto: Daniella Backlund[/caption]

Vilken är den största förändringen kring litteraturkritiken, som du ser det?

– SvD:s kritik hade länge sin tyngdpunkt på böcker av män från västvärlden. Det var dessa som recenserades och dessa som hyllades. Det var också mestadels dessa som var kritiker i tidningen. Idag finns en helt annan balans, självklart finns de vita männen kvar, men de är uppblandade med andra.

Hon fortsätter med att säga att det inte bara är tidningsbranschen som förändrats, utan även förlagsbranschen. Det finns idag en mängd kvalitativa småförlag som SvD känner att de vill följa och försöka uppmärksamma, även om tidningen i stort har färre antal recensioner än för tio år sedan. Man gör ett noggrannare urval.

– Jag har valt att inte ha kvar några korta recensioner, utan våra format är längre. Dels långa recensioner, samt en gång i veckan dessutom en kritikessä på 6 000 tecken och så varje dag Under strecket, där många av böckerna, framför allt sakprosa, anmäls.

Det här tillvägagångssättet har SvD valt för att de tror på analys, fördjupning, ett djuplodande samtal kring böckerna och författarskapen. Samtidigt säger Madelaine att den största utmaningen är urvalet.

– Jag hade kunnat lägga ut dubbelt så många recensioner, för det kommer ut oerhört många bra, intressanta böcker. Ännu fler om man även vill ha en internationell utblick. Men jag försöker att hela tiden göra ett vettigt urval för våra läsare. Hitta det som är kvalitativt, har en hög ambitionsnivå, och det som är intressant.

Osynlig kritik drabbar hela samhället

Och kanske finns det också något helt annat att diskutera. Kanske handlar problemet för den svenska litteraturkritiken om att nå ut genom det digitala brus som översköljer läsaren. När Svenska Dagbladets kulturchef Anders Q Björkman skrev om ämnet i samma kommentar vi tog upp inledningsvis, så berörde han också det som kan vara pudelns kärna. Litteraturkritik är inte alltid enkel och snabbläst, och får därför kämpa för att synas när mediebolagen matar på med sådant som kallas snabba klick.

Problemet som måste lösas blir då att man behöver fundera över hur man kan nå ut med kritiken på ett bättre sätt. Går det att hitta nya vägar och är det kanske så att man faktiskt bör ha färrerecensioner, som är mer djupgående? Ja, det är möjligt att man i allmänhet kan tänka sig betala för de artiklarna på ett annat sätt och att det i förlängningen håller kritiken levande.

För den behövs. Att folk inte ser den är allvarligt. Kritik förtydligar och förändrar vår syn på världens tillstånd på tusen olika sätt. När kritik inte blir läst påverkas mer än bara litteraturområdet.

– Det som oroar mig är bokens och språkets ställning i stort, säger Madelaine Levy. Det jag ser tydligt är att böcker lätt hamnar utanför blickfånget, inte befinner sig i kulturens rampljus. Och det är ingen idé att sticka under stol med det faktum att det är svårt för kritiken att konkurrera i det digitala landskapet.

Vidare menar hon att kultursidornas läsare idag framför allt är intresserade av politik och samhällsfrågor. De läser gärna kulturell analys, kulturell fördjupning eller kulturdebatt som kretsar kring samhällsfrågor och/eller livsåskådningsfrågor. Det är det materialet som delas i sociala medier, framför allt om det är starkt åsiktsstyrt. Och det är det materialet som har lättast att bli läst på kultursidorna. Idéer är minst lika viktiga som förut.

– Men man kan på sätt och vis säga att läsarnas fokus flyttats från fiktionen, det uppdiktade, till verkligheten.

Lösningen som hon ser det, är mer fördjupning och ett samtal som engagerar hellre än flera korta bedömningar av bra eller dåliga böcker.

Vart går vi då härifrån? 

På Boktugg arbetar vi sällan med just recensioner, men vi är alla läsare. Du, jag, din granne. Och oavsett utgångspunkt, så gör vi alla en överenskommelse med boken vi läser och vi tolkar innehållet utifrån de glasögon vi fått under livet. Fint så, men vem ska ifrågasätta oss? Våra tankar? En kritiker går längre och placerar en roman i sin nutid och pillar isär den utifrån flera perspektiv och hjälper oss på traven.

Vad säger den aktuella boken om män och kvinnor, om vår historia, om vår framtid och om oss själva? Litteraturkritiken puttar irriterat till läsaren och frågar om vi tänkt på vad den här boken egentligen säger till oss. Här finns en kunskapsbank att respektera.

Motsatsen är i praktiken livsfarlig. Att stå stum och acceptera vad en människa, bok eller film påstår är att sänka världen i fördärv. Vi behöver kritik. Vi behöver kritikern. Vi behöver den tyngd med vilka de gräver ner sig i materialet.

Hur ser vägen framåt ut? 

Madelaine Levy har ett par förslag, som vi gärna skriver under på när det gäller att hålla litteraturfanan högt och inte ge vika för det förenklade nyhetsflödet.

– Det blir svårare att i lugn och ro sitta och läsa en bok, som kanske är komplex och ger lite huvudbry, om man är van vid att hela tiden få snabba dopaminkickar av den bekräftelse som sociala medier ger. Men det är värt det att ta sig den tiden, att motstå det suget. Och att träna sina barn i att göra det.

Hon avslutar med att påpeka att vi alla bör dra vårt strå till stacken.

– Jag tror att alla vi som bryr oss om litteraturen, som ser dess kraft och tycker den är viktig, måste engagera oss. Det kan gälla stora beslut, som hur vi röstar. Men även små vardagssaker, som att dela litteraturkritik i sitt sociala medie-flöde.

Därmed sätter vi punkt och konstaterar att vi inte ska ge upp hoppet än. Det finns en stark vision om framtiden, inte minst ser man det i tankarna som följt Edenborgs text runt om på internet. Jag tar särskilt till mig Anders Q Björkmans tanke om kvalitet kontra kvantitet - kanske borde vi fundera mer över vilken sorts kritik vi får levererad, än kring det faktiska antalet recensioner. Kvalitetskritik lider vi ingen brist på i Sverige.

I nästa del funderar vi på hur relationen mellan författare och kritiker förändrats över tid och var vi står i nuläget. Vad betyder en recension för en författare?

Författardagboken med Conny Palmkvist: Plötsligt står man där och gråter och har börjat på en ny bok

Att börja på en ny bok kan vara fullständigt omvälvande. Även för en rutinerad författare. Foto: Mikael Tannus

Att börja på en ny bok kan vara fullständigt omvälvande. Även för en rutinerad författare. Foto: Mikael Tannus

Conny berättar om hur ett oväntat möte från förr omkullkastar allting och får honom att påbörja ännu en bok, trots att han försökt undvika det.

Det är tyvärr inte en klyscha. Jag är två olika människor. En av dem jobbar som en vanlig man och lever livet så stilla det går, och den andra befinner sig plötsligt i en helt annan värld där varenda känsla sitter utanpå kroppen. Det är den där sistnämnde personen som skriver mina romaner och de två tillstånden kommer inte och går med några dagars mellanrum. Författarjaget lever i hjärtat dygnet runt, allt medan boken ska skrivas.

Däremot är överglidningen från vardagen till bokvärlden något som sker i intervaller. Jag bestämmer mig för att börja på en bok och sedan händer den ena saken efter den andra, som förskjuter mig allt längre ner i känslorna.

Hur jag fångar upp min egen historia

Anledningen till att jag skriver om det just nu är att det precis har börjat hända igen. Övertrampen ner i underjorden har börjat, kanske är jag redan över gränsen. Jag var uppe långt in på natten igår och satt med blicken fäst på skärmen bra mycket längre än vad som kan betraktas som nyttigt.

Jag funderade på att kanske börja på något nytt. Min åttonde roman. Men sedan somnade jag vid ettsnåret och blev väckt av min dotter halv fem. Vingbruten och trött. Ytterligare ett par timmar senare begav jag mig mot en föreläsning jag skulle hålla.

Jag gör egentligen inte det där längre. Föreläser. Men det här var min gamla hockeytränare och jag kände att det fanns något viktigt i processen. Jag anade det redan när jag tackade ja, faktiskt. Att det var … betydande. Till saken hör att samma person tog hand om mig när min far dog och jag var bara fjorton år gammal. Han blev en person i livet, någon som gjorde ett handtag för att stilla den unge pojkens sorg.

Den uppmärksamme läsaren ser förstås redan här att det finns ett mönster i händelserna. Jag har skrivit sju romaner på tolv år och oavsett vad de handlat om så är det i min barndom och min ungdom jag grävt, eftersom det i den versionen av mig själv finns en känslighet som jag inte kan göra mig av med. Den är min stora skatt, kan man också påstå.

Min far drack, ställde till det för sig. Jag levde med det under hans tid med oss, och sedan dog han och då levde jag med det under resten av mitt liv. Fler saker hände, men de spelar mindre roll. Jag stod i praktiken vettskrämd inför allt som skedde och under den tiden i livet var jag som mest naken som människa.

En av de saker jag började göra var att skriva. Jag skrev mig ur sorgen. Tillbaka in i den. Från min fars död in i framtiden, och sedan in i den här texten. Därför blir det som det blir - varenda gång jag ska påbörja en ny bok stiger jag ner i hålet för att återvända till de årens känslighet och mejslar fram text och handling därifrån.

Men det sker inte enkelt. Det behövs något. En antändande gnista som lyfter mig från det ena jaget till det andra. Dock vet jag aldrig exakt var den där gnistan består av.

Med det sagt … när jag satt i bilen i morse, på väg mot en förening i en liten stad för att prata om mina böcker, misstänkte jag att det kanske skulle ske just idag. Det enda jag visste säkert var att min gamle tränare skulle vara på plats och att han på något sätt var en bro tillbaka till den tiden som varit.

En föreläsning där jag plötsligt överger manuset

När jag steg in i lokalen såg jag honom direkt. Vi hälsade, talade försiktigt med varandra. Jag gick ett varv bland människorna där, de flesta minst sjuttiofem år gamla, och insåg att en annan av min fars gamla vänner också fanns på plats. Det var som om tiden stannade upp. Under ett par sekunder såg jag mig själv som en liten pojke på fem år springa omkring på AMU-centers lager i Helsingborg och leka mig själv genom dagen. Gubbarna passade mig då och då, och den här mannen, som nu satt framför mig, var en av dem.

Jag mindes honom med värme, men insåg också hur svårt det skulle bli för mig att kliva upp på scenen och föra samtalet som väntade. Många av mina böcker berör min fars liv, hans sätt att vara. Hans drickande.

När jag en halvtimma senare kom fram till de passagerna och började berätta om allt det här såg jag också hur både han och min gamle tränare liksom sänkte blicken. Som för att mäta avståndet till alltihop. Till att jag stod där framför dem och talade om min far. Det var säkert jobbigt för dem.

Men för varje ord jag fick ur mig kom jag allt närmre något i mig själv. Författaren. Den unge, känsligare pojken. När jag var nästan klar insåg jag att det fanns något mer jag var tvungen att göra. Det hade inte slagit mig innan, faktiskt. Men där satt min gamle tränare, nu så mycket äldre, och lyssnade på mig tillsammans med alla de andra.

Jag avbröt min föreläsning och tittade rakt på honom, förbi de femtio människorna som satt i publiken.

Jag sa som det var. ”Du gjorde något mycket fint för mig när jag var bara ung. En pojke som förlorat sin far. Ni släppte in mig, lät mig stanna i ert hem så mycket jag behövde. Jag hade en familj kvar själv, men det här var något annat. En tillflyktsort. Jag skulle bara vilja säga till dig: Tack. Tack för att du gjorde det. Jag har tänkt på det hela livet och att jag inte sagt något om det till dig.”

Det var ett känsligt ögonblick, så klart. Han betraktade mig och jag förstod att orden nått fram. Jag förstod även att jag hade lämnat min vardagliga själ bakom mig och helt stigit in i det förgångna. I författarvärlden. I romanen. Jag var fjorton år igen och stod sedan länge kvar och pratade med både min tränare och min fars andra vän.

Samtidigt hörde jag texten rassla till inom mig, hur den började lagras. Ord för ord. I tanken skrev jag redan och när jag steg in i bilen trodde jag att jag skulle köra till jobbet för att göra ett handtag. Det gjorde jag inte.

Istället svängde jag av och körde till min fars grav. Sedan till min mors. Jag stod en stund på båda platserna och fångade upp ännu lite mer av allt som funnits i mitt liv. Källan. Kärleken. Sorgen. Dagarna i byn. Döden. Livet. Allt kom över mig.

Vägen hemåt blir vägen framåt - en ny bok föds

Tillbaka i förarsätet lät jag nyckeln sitta i tändningslåset och struntade i att starta motorn. Jag hade inte ens märkt att jag plockat fram datorn ur väskan. Fingrarna rörde sig redan. Sida efter sida. Det bara hände. Jag skrev tills tårarna kom och när jag var klar insåg jag att det var de första sidorna i ny bok. Idén var planterad sedan innan, men nu … nu fanns den påbörjad och jag visste att jag inte skulle kunna fly den.

Jag satt kvar i bilen. Datorn surrade. Ett par tårar till. Men jag grät inte för att det var svårt eller känslomässigt, det jag skrivit. Jag grät för att det var helt rätt och låg så nära det där innersta jag alltid behöver återvända till. Trakterna där jag hittar mina bästa texter. Man vet, för då är orden sanna. Det är svårt att förklara tydligare än så. Man känner det i varje mening, hur ofärdiga de än må vara. Flödet, stilen, vändningarna.

Jag struntade i att åka till jobbet efter det och återvände hem istället. När den här texten som du just nu läser är avslutad byter jag bara fönster på skärmen och fortsätter på den åttonde romanen. Jag kan inte göra annat.

Nu vet du. Det är så här det sker när en av alla svenska skribenter kastar sig ner i arbetet. Hudlös, som en barnasjäl. Han hade gärna gjort på något annat sätt, men han kan inte välja. Det fungerar bara så här.

Det är bara så här han kan arbeta och hitta tillbaka till kärnan. Gång efter gång, år efter år. I de stunderna finns ingen vägg mellan honom och texten. Mellan honom och läsaren.

Nu brinner världen igen, hinner jag tänka. Äntligen får man gråta ihop en ny bok.  

Författare är ett drömyrke för de flesta, men har du koll på hur du ska överleva ekonomiskt?

Det kan var bra att vänja sig vid en tom plånbok om man arbetar som författare ... Bild: Fotolia

Det kan var bra att vänja sig vid en tom plånbok om man arbetar som författare ... Bild: Fotolia

Författarförbundet har höjt minimirekommendationerna i branschen och nu blir det lite mer pengar i plånboken för svenska skribenter.

Nej, att leva som författare är inte alltid så enkelt. När man gjorde en undersökning såg man att vi hade 700 stycken aktiva yrkesförfattare i Sverige. Det innebär författare som svarat ja på frågan att de inte arbetar med något annat är att skriva böcker och att det är deras huvudsakliga inkomst.

Ser man till den gruppens sammanlagda inkomst och slår ut den på allihop så blir förtjänsten rejält snål. Sanningen är att varje författare då egentligen bara har cirka 120.000 kronor per år före skatt, och hos de som ändå har en sidoinkomst är siffran bara 210.000 kronor, allt enligt tidningen Skriva.

Sedan finns det så klart fler grupper att titta på: Vi har en grupp som får den garanterade författarpenningen från Författarfonden (strax över 200.000 kronor om året), och vi har ytterligare grupper som är flitiga med att föreläsa och åka runt och sälja sina böcker på olika platser (vilket kan generera en del pengar det också). Andra jobbar som litteraturkritiker, lektörer eller är ute och jobbar med text på andra sätt.

Sätten att försöka klara försörjningen är många, men det som är helt säkert är att det är svårt att leva på att skriva böcker. Få är de som säljer stora, stora upplagor och skrattar hela vägen till banken.

Så, i grund och botten vet vi att det bara är 100 stycken av Författarförbundets alla 3 096 medlemmar som kan leva på en rimlig nivå och tjäna lika mycket som en vanlig genomsnittlig arbetare.

För att försöka underlätta situationen så arbetar Författarbundet med att sätta upp rekommendationer som både arbetstagare och arbetsgivare bör hålla sig till när en författare ska bokas på något sätt. Så att en rimlig ersättning utgår. Det kan handla om att en författare ska ha minst en viss summa för att föreläsa på ett bibliotek eller för att ställa upp som gästföreläsare på en skola.

Ofta får nämligen författaren frågan om man inte kan göra det gratis. Och det kan ju vara lockande, så klart, eftersom man vill synas och göra reklam för sig själv. Dock är det oerhört komplicerat i längden, eftersom för mycket gratisarbete skadar branschen och även författaren själv. Rätt ersättning ska alltid ges.

Men nu förändras alltså rekommendationerna om ersättningen till det bättre. När Författarförbundet såg över läget under 2017 höjde de miniminivåerna något på samtliga områden. Till exempel kan man se att ett framträdande som pågår längre än 15 minuter nu bör kosta 7 500 kronor istället för 6 000, som tidigare. Ett framträdande som tar högst 15 minuter har nu höjts till 3 000 kronor och om du ska sitta i en panel som författare bör du betalas 3 000 kronor, istället för 1 500 som tidigare.

Fler siffror? Se nedan:

http://www.forfattarforbundet.se/radgivning/arvodesrekommendationer/

Under tiden fortsätter vi alla hoppas att vi kommer att skriva en bästsäljande världssuccé som innebär att hyran kan betalas i tid, eller familjen kan köpa sig en ny bil.

Håll hoppet och drömmen levande, säger jag, och kämpa på.

Som skapande författare kan det vara en fördel att höra röster, säger forskning på området

Virginia Woolf kämpade hela sitt liv på gränsen mellan kreativitet och psykos.

Virginia Woolf kämpade hela sitt liv på gränsen mellan kreativitet och psykos.

Litteraturhistorien är full av exempel på stora namn som använt sina psykiska diagnoser för att skapa storverk. Och även ”vanliga” människor som hör röster är antagligen mer kreativa än andra. 

I stort är det så att folk undviker att säga att de hör röster, eftersom det sammanknippas med diagnoser som har en negativ klang. Fast det verkar inte gälla om du är konstnär. Då kan det finnas en rejäl bonus att hämta i det här med att lyssna till den svarta hundens gläfsande. Då kan det tillföra konsten något.

Inte minst om man tittar på hur det sett ut historiskt, då det funnits en hel del kända pennor som villigt erkänt att någon talar till dem, även när de är ensamma.

Många har försökt förklara fenomenet och buden har varit varierande. Någon har sagt att det är kreativiteten som talar. Längre tillbaka tog man för givet att det handlade om Guds röst. Allt enligt en artikel i Independent, som försöker bena ut begreppen kring det här.

Som författare ligger du i riskzonen

Enligt en registerstudie som gjorts på Karolinska institutet såg man att vissa diagnoser är vanligare inom familjer där konstnärliga yrken finns representerade.

Resultatet var dessutom väl underbyggt, då de hade 1,2 miljoner deltagare i studien. Det man såg var ett samband mellan kreativitet och bipolaritet och schizofreni. Senare har forskningsgruppen utökat diagnoserna med bland annat ångest och autism.

Inte oväntat såg man också att det var vanligare med självmord i vissa grupper, som till exempel hos fotografer och dansare. Också författare hade en ökning med femtio procent fler självmord jämfört med befolkningen i stort. Annars är just författarna en grupp där schizofreni och depression utmärkte sig i särskilt hög grad.

Kreativitetens kärna är svårtolkad

Kan man gå så långt som att säga att det finns en tunn linje mellan sjukdom och storartad kreativitet? Ja, kanske. Åtminstone ibland. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet skapar också många diagnoser en grogrund som låter konstnären göra oväntade och spännande associationer.

Tidningen skrev också att Fredrik Ullén på Karolinska Institutet förklarade resultatet från forskningen som nämnts tidigare i texten så här:

– Poängen är att vi kan föreslå en förklaring till den mystiska kopplingen mellan schizofreni och kreativt tänkande.

Det som han och Örjan de Manzano såg i sin forskning kring hjärnans funktioner var att dopaminsystemet hos en kreativ ”vanlig” människa påminde om hur hjärnan fungerar hos någon som har schizofreni. Bland annat har båda grupperna liknande filtrering i talamus, där hjärnan sorterar information. Både de kreativa personerna och de med schizofreni släppte igenom mer information än vad som är brukligt.

Innebär det då att alla som har en diagnos är kreativa? Nja, så enkelt är det förstås inte. Men det finns exempel att titta på.

Flera kända konstnärer har använt sin känslighet för att skapa stor konst

Virginia Woolf försökte aldrig dölja att hon hade något som förde en dialog inom henne. När hon debuterade som författare 33 år gammal bröt hon samtidigt ihop vid flera tillfällen och rösterna inom henne blev starkare. Inte för att hon helt och hållet lät det bekomma henne. Istället undersökte hon fenomenet nyfiket under hela sitt liv.

Det fascinerade henne både som författare och människa. Hennes förklaring var de svårt traumatiska händelserna som drabbat henne som barn, som inkluderade allt från övergrepp till dödsfall.

Enligt Patricia Waugh, professor i litteratur vid universitetet i Durham, beskrev Virginia Woolf själv i sina dagböcker hur hon flyttade sig själv när hon skrev. Hur hon flöt ur sitt medvetande, från en plats i nuet till en plats långt bak i tiden. Eller till en annan människas liv. Detta gjorde hon genom att splittra sig själv, som hon sa.

Det här avspeglar sig på ett intressant sätt i hennes böcker, då hon i flera verk lyckas fånga känslan av att driva ur verkligheten och på ett inkännande sätt manifesterar känslan av att förlora sig själv i något man inte riktigt förstår. Hon använde rösterna hon hörde för att sätta sig in i karaktärerna hon skapade och för att hitta nya vägar framåt.

Hur ska man tänka då?

Kanske är det inte så konstigt att just skrivande numera används som verktyg i många terapier. Och för all del - kanske borde vi alla försöka omfamna att vi har olika väsen inom oss, precis som forskaren Patricia Waugh säger.

Intressant är det givetvis också att en sådan udda sak som att höra röster nästan blir exotisk när begreppet hänger ihop med en konstnär.

Det finns flera exempel, och vi har alla hört dem: Vincent Van Gogh skapade några av sina mest spektakulära verk under sina episoder. August Strindberg lät sin psykiska sjukdom flytta in i litteraturen, där han utnyttjade den till att skapa porträtt av kaos.

Nå, vi får väl göra vad vi kan, med vad vi har.

Vi är alla olika. Och tur är väl det. Att omfamna sina förmågor och svårigheter är kanske ett sätt att ta sig fram som konstnär och författare. Ibland har man inget val. Särskilt inte i livets svåra stunder, när allt känns svart och tungt.

Då funkar det kanske att sätta ord på eländet. Då är det kanske enda vägen mot gryningen. Mot det enda ljuset som finns.

Sofia Isakssons dikter om sig själv blev en bok som synts i hela Sverige

Sofia Isaksson vet vad hon vill och nu ser hon fram emot att kanske göra en ljudbok.

Sofia Isaksson vet vad hon vill och nu ser hon fram emot att kanske göra en ljudbok.

Hon har alltid skrivit, men det var först för några år sedan som hon samlade ihop sina dikter i en bok. Där skriver hon om hur det är att leva med Downs syndrom.

Jag åker för att träffa 32-åriga Sofia Isaksson på Trumslagaren, som är en öppen verksamhet för personer med funktionsnedsättning. Gruppen är helt inriktad på musik, och sjunger och spelar över hela Sverige. De försöker smitta av sig med sin glädje på alla de möter. Mottot är ”Jag kan, jag vill, jag vågar”.

Och jag är lite nervös på vägen dit, faktiskt. Jag vet inte om jag kommer att ställa rätt frågor till Sofia, om hennes dikter. Det är inte varje dag man träffar en så framåt tjej, som dessutom gett ut en bok för att visa hur det är att leva med Downs syndrom. Hon har redan medverkat i våra största dagstidningar och tv.

När jag kommer fram till Trumslagaren bjuder hon glatt in mig och presenterar mig för personalen på plats, och sedan får jag en kopp kaffe.

– Vi ska göra intervjun i källaren, säger hon självsäkert. Där är det lugnt.

Väl på plats slår vi oss ner i den mysiga miljön och Sofia börjar genast berätta om varför hon tycker det är så viktigt att skriva om sitt liv. Hon tycker inte alls att det är skrämmande att prata om sig själv längre. Jag är stark nu, säger hon och läser upp ett par rader ur en ny dikt hon skrivit (se längre ner).

– Från början handlade det mest om att jag ville skriva för mig själv, säger Sofia. Men sedan så läste andra och tyckte att det var viktigt. Jag höll med om det.

Hennes första bok Sofias längtankom till med hjälp av vännen Linda Fastén, som på den tiden jobbade med barn- och ungdomsfrågor inom kommunen. Många av texterna belyser hur det är att leva i världen när man ibland känner att folk tittar på en och tycker att man är annorlunda.

Just det har Sofia känt i hela sitt liv – en sorts ensamhet som till slut har gjort henne både modig och kreativ. Som gjort henne till författare. Och grundtanken är inte komplicerad. Bara genom att förklara hur hon känner och vad hon tänker på, så vill hon att människor ska lyfta blicken och se henne som människa. Inte bara som någon med Downs syndrom.

– Jag tycker inte om när folk stirrar på mig, säger Sofia. De vet inte vem jag är. Man ska inte bara tro saker om andra.

Den känslan återkommer hon ofta till i sitt skrivande. Att folk dömer och drar slutsatser bara för att hon har Downs.

Hela sitt liv har hon fått kämpa med situationen. Och visst var det därför hon började skriva när hon var liten.

– Jag började skriva när jag var tolv år, säger Sofia. Det fanns starka känslor. Min första dikt handlade om vänner.

Hon blev retad i skolan och tyckte det var jobbigt att gå dit. De andra barnen var inte alltid så snälla mot henne. När jag frågar Sofia om hon blev arg, visar hon genast hur mycket klokare än mig hon är. Hon skakar på huvudet och säger:

– Nej, jag blev inte arg. Jag blev bara ensam.

Ett svar som berättar precis hur jobbigt hon tyckte det var. Men sedan blev det ändå bättre. Hon fick kompisar och upptäckte hur annorlunda allting kan vara. I den upplevelsen finns också hjärtat i hennes berättande. Det är om det hon skriver.

– Jag har fyllt nästan 17 skrivböcker med texter, säger Sofia.

[caption id="attachment_20439" align="alignnone" width="562"]Dikten som heter Jag är starkare nu. Den är ny.[/caption]

Man ska också vara medveten om att Sofia mycket väl vet om att hon sticker ut lite. Redan tidigt fick hon veta att hon var speciell. Hennes föräldrar förklarade hur det låg till och Sofia förstod skillnaden mellan sig själv och andra. Men hon förstod också att det kanske inte var så stor skillnad, inte egentligen. 

– Jag vet om att jag har en kromosom för mycket, säger Sofia. Ibland känns det jobbigt, så klart. Jag skulle gärna vilja få barn, men det kan jag inte.

Hon lyser av klarsyn kring sig själv och sitt liv.

– När jag skriver om ensamhet är det för att jag känt mig ensam, säger Sofia.

Ofta är det när hon går på stan eller är ute och roar sig, som hon känner att man dröjer lite för länge med blicken vid henne. Som om man undrar och är för nyfiken. Men det har aldrig hindrat henne från att gå vidare med sina dikter. När boken släpptes så hade man en stor fest på stadsbiblioteket, då Sofia läste sina dikter för alla som kommit dit.

När hon säger det till mig minns jag plötsligt att jag var på den tillställningen för att gratulera henne och ge henne en av mina böcker. Vi kände inte varandra då och jag hade helt glömt händelsen. Jag minns också hur imponerad jag var av henne. Av hennes styrka.

Kanske var det också därför författaren Björn Ranelid tog sig tid att kommentera hennes bok, som han fick skickad till sig. Han sa bland annat att han läst Sofias Längtan och blivit starkt berörd.

Bland favoritförfattarna nämner Sofia själv Astrid Lindgren, Hjalmar Gullberg och Tove Jansson. Men det händer att inspirationen kommer från musik. Sofia inte bara skriver låttexter också, utan sjunger dem med bandet på Trumslagaren. Favoriten är låten Om mitt liv, som hon författat texten till.

Så livet är bra nu. Det märker man när Sofia berättar om allt hon är med om. Och så har hon träffat den stora kärleken, som heter Benny.

Strax innan vi skiljs åt frågar jag henne vad man ska tänka på här i livet.

– Det viktigaste är hur man bemöter människor, säger hon. Man ska göra människor glada.

Sedan säger hon att hon kommer att skriva hela livet. Det är hon helt säker på. Nästa steg blir att försöka göra en ljudbok av hennes första diktsamling Sofias längtan. Då kan ännu fler få ta del av hennes poesi, eftersom den tryckta boken är slutsåld.

– Jag ska bara hitta någon som kan läsa in dikterna till mig, säger hon fundersamt.

När jag är tillbaka på bussen och lämnar Trumslagaren bakom mig sitter jag tyst och tittar ut genom fönstret. Jag är genuint lycklig över mötet med Sofia. Men jag är också mycket mer berörd än jag trodde att jag skulle vara. Hemma har jag en dotter med autism, som kommer att möta många svårigheter i livet. Det oroar mig.

Men ändå, tänker jag nu, tänk om hon blir som Sofia. Det hade varit fantastiskt.

Vid den insikten får jag nästan torka en lyckotår ur ögat.

Länge ringer Sofias ord kvar: Det viktigaste är hur man bemöter varandra.

Rakt på sak och enkelt, från en författare som vet vad hon vill.

[caption id="attachment_20438" align="alignnone" width="1024"]Boken Sofias längtan.[/caption]

Här är en av Sofias dikter. Den heter När man längtar.

Jag har vandrat från natt till dag
Natten var kall och trist,
men jag vandrade länge
och sökte dig när du inte var med mig

Och jag tänkte när kärleken skulle komma,
när man längtar så mycket
och inte vill vänta mer.
Och jag fann dig

Vi ska gå genom mörkret tillsammans
och det svåra som vi har varit med om,
några dumma saker,
ska vi glömma när vi går

I mörkret ser jag dina ögon som lyser upp
Vi håller varandra i hand
Vi var ett par som blev rädda,
men vi håller varandra i hand

Jag längtar tills vi har varandra

Jessica Jarlvi gick från refuserad i Sverige till internationell succé med sin debutroman

Jessica gick direkt på den internationella marknaden med sin debut When I Wake Up.

Jessica gick direkt på den internationella marknaden med sin debut When I Wake Up.

Thrillern When I Wake Up har fått uppmärksamhet i flera länder och legat högt på topplistor över hela världen. Möt en författare som vägrade ge upp sin dröm om skrivandet.

Det är sällan man hör okända historier om författare som gjort fantastiska resor internationellt. Men ibland händer det, och ibland händer det utan att många i Sverige märker av det. Jessica Jarlvi växte upp i byn Jonstorp i Skåne och har under hela livet skrivit på bokprojekt som egentligen aldrig blivit avslutade. Inte förrän hon 2004 skulle ha barn kom hon till skott.

– Då hade jag bott utomlands i nästan 10 år, men skrev fortfarande alla texter på svenska. Jag skickade iväg manuset till ett par förlag här hemma, men ingen nappade. Du vet hur det kan vara … man hoppas och hoppas och sedan står man där med en handfull refuseringsbrev.

Men också ett brev från ett förlag som tackat nej kan betyda något. Hon pratar varmt om hur särskilt Piratförlaget lade lite tid på att uppmuntra henne och ville att hon skulle skriva något mer.

Jessica skrattar till vid minnet och ler.

– Det höll igång den här författaren, säger hon. Jag skrev helt enkelt ett manus till, som jag skickade in till alla som kunde tänkas vilja titta på det här i Sverige.

Refuseringarna var ännu mer positiva den här gången och särskilt en redaktör var nära att nappa, men till slut blev det ändå nej. Orsaken var enligt flera av förlagen att de inte visste hur de skulle marknadsföra det.

Okej, vad ska jag nu göra, tänkte Jessica och flyttade hem till Sverige under några år. Då började hon också på författarskolan i Lund, som fick henne att ta sitt eget material mer på allvar.

– Trots att det blev ännu ett manus under de åren så nådde jag inte ända fram hos förlagen. De var väldigt intresserade, men jag kom ändå inte vidare.

Hon försvann utomlands igen. När hennes äktenskap gick i kras fanns det heller inte mycket mer att göra än att lägga skrivdrömmen på is – hon behövde försörja sina barn och fick ha flera jobb samtidigt för att få det att gå ihop.

– Jag skrev bara dagbok, säger Jessica. Och ja, en barnbok till mina barn. Den sistnämnda behövde jag för att hålla modet uppe och inte gå under. De började fråga efter nästa kapitel hela tiden och det sporrade mig.

En ny kärlek trädde in i hennes liv och plötsligt började allt falla på plats. Hon fortsatte på barnboken, men kände någonstans att hon ville tillbaka till att skriva skönlitteratur för vuxna. Och sedan hände det som förändrade allting som genom ett trollslag: Hennes man undrade om hon inte kunde skriva på engelska istället, så att han också kunde få läsa texterna.

– Den supporten jag fick av honom går inte att sätta ett pris på, säger Jessica. Det var så fantastiskt. Att ha någon som stöttade på det viset och hela tiden ville att jag skulle ta min författardröm vidare … det var otroligt.

Det var också därför hon nu skrev ihop ett par kapitel på engelska och skickade in dem till en manustävling i Dubai. Texterna där skulle bedömas av en engelsk litterär agent och man utsåg fem vinnare. Glädjen över att hon var en av dem slog till med full kraft hos Jessica.

– Jag fick knappt luft när jag insåg vad jag lyckats med, säger Jessica. Allt gick så fort. Jag rusade iväg för att träffa agenten, som vägledde mig i processen. Nu var det bara att skriva klart boken och hoppas på det bästa.

Sju månader senare fanns ett färdigt manus som ledde vidare till ett kontrakt med agenten och ett stort glas bubbel för att fira. Från att ha varit refuserad och refuserad igen satt Jessica nu med en agent, mitt ute i stora världen med sin thriller. Boken I Wake Up är en mörk berättelse om en ung kvinna som hamnar i koma efter ett överfall. När hennes man börjar nysta i händelserna upptäcker han både hustruns hemliga liv och en stad i sönderfall av svek och svartsjuka. Snart inser alla inblandade att den enda som har svaret ligger tyst i en sjukhussäng.

– Där och då var jag uppe i det blå, men sedan vände det under en kort stund när vi började skicka ut manuset till förlag. Flera tackade nej och jag började känna modet svikta igen.

Men hon skulle inte ha misströstat. Den 1 december 2016 skrev hon kontrakt på två böcker med Aria/Head of Zeus. De ville ge ut manuset, först som ebok och sedan i hårdpärm, och bara någon vecka efter lanseringen låg hon plötsligt på topplistor i både USA och Australien. Bland annat toppade hon Kindles lista i Australien.

– Det var som en dröm när jag stod i en stor bokhandel i Australien och plötsligt såg min egen bok bland alla de stora titlarna. Men där var den. When I Wake Up. Jag började nästan gråta.

[caption id="attachment_19824" align="alignnone" width="960"]Boken When I Wake Up finns numera i flera länder över hela världen.[/caption]

Det slutade inte där – en dag fick hon dessutom veta att den internationellt bästsäljande Sophie Hannah kommenterat att Jessica var en fantastiskt begåvad författare att hålla ögonen på.

Ett par månader senare fick hon ett meddelande från en vän på andra sidan världen. Kompisen stod i en bokhandel i Zürich och stirrade på en bok med Jessicas namn på. Den låg vid sidan om en ny titel med Stephen King.

– Jag kunde knappt tro det, säger Jessica. Hur gick det här till?

Snart är det dags för roman nummer två, men innan dess släpps hennes första roman som pocket under april 2018.

Och hon säger det gärna igen och igen.

– Man skriver av olika anledningar, men det enda man ska komma ihåg är att aldrig någonsin ge upp. Hade jag gjort det hade When I Wake Upaldrig blivit utgiven. Jag skriver för att jag älskar att göra det och det var skrivandet jag höll fast vid när allt såg som mörkast ut. Och ja, det ledde vidare till resten av mitt liv. Man kan inte säga det bättre än så.