Skrivtips

Det var en julklapp som gjorde att Harper Lee kunde skriva Dödssynden

Det finns en aura av mystik kring Harper Lee, och den blir inte mindre med åren. Hur många vet till exempel att hennes debutbok blev skriven på grund av att hennes två bästa vänner gav henne en gåva som fick fantastisk betydelse?

Harper Lee var en stor sensation när hon slog igenom med Dödssynden(To kill a Mockingbird) 1963, men att hon fick skrivit boken berodde på fler faktorer än man kan tro. Historien bakom romanen är lika fascinerande som finstämd.

Sanningen är att hon bara något år tidigare befunnit sig i New York, där hon jobbade med att boka flygstolar till ett bolags kunder. När julen kom hade hon inte råd att åka hem, utan fick stanna kvar i storstaden över högtiden.

Hon besökte sina bästa vänner Michael och Joy Brown, som hon hade träffat genom Truman Capote, och firade jul med dem. Till saken hör att Harper Lee hade delat med sig av sina noveller till just de här vännerna under hösten och vintern, och Michael var särskilt förtjust i dem. Enligt en artikel av Joseph Crespino på Lithubså kände Michael igen sin egen barndom i berättelserna och tog dem därför extra mycket till sitt hjärta.

Nu var han inte helt okänd, utan hade redan fått en del genomslag. Han var allt från kompositör, lyriker och författare till producent och regissör. Av allt det kom så klart att han hade kontakter.

Det var för två av de kontakterna som han nu visade Harper Lees noveller. Agenterna Maurice Crain och Annie Laurie Williams, som också var gifta med varandra, hade en succéartad verksamhet i New York, och när de nu fick korn på den opublicerade Harper Lee såg de genast hennes potential.

Deras råd var att hon skulle skriva en roman istället, eftersom det var enklare att sälja. Säkert sagt i all välmening, men omöjligt för Harper Lee, eftersom hon var tvungen att försörja sig och inte kunde lämna sitt jobb. Det fanns inte tid och hon var beredd att ge upp sitt skrivande. På så sätt låg det till när nu julaftons morgon kom och hon till sin förvåning såg att paret Brown lagt ett kuvert till henne under granen.

De hade tänkt till. De var inte rika, men de såg att Harper Lee kunde skapa något verkligt intressant om hon bara fick chansen till det. Därför hade de skrapat ihop pengar och erbjöd henne nu ett års skrivande, om hon ville det.

I kuvertet låg en lapp, där det stod:

”Du kan vara ledig ett år från jobbet och under den tiden skriva precis vad du vill. God jul.”

Hennes spontana reaktion var högljudda protester. Så klart. Det här var en barnfamilj, som inte hade några fantastiska rikedomar omkring sig. Att då ge henne så mycket pengar? För sig själv tänkte hon, enligt egna ord, att de måste vara galna.

Långsamt insåg hon sedan att det var något de gjorde för att de älskade henne. Allt enligt Lithubsartikel.

Och så klart blev hon nu inspirerad att genomföra projektet. Hon började skriva på en gång och redan en månad senare lämnade hon 150 sidor hos agenterna Crain och Williams. Bara ytterligare en månad senare hade hon en titel och ett utkast, som hon döpt till Ställ ut en väktare (Go set a Watchman). Efter flera turer hamnade sedan boken hos Evan Thomas vid förlaget Harper & Brothers (idag en del av HarperCollins), som älskade den, men ville ha lite mer handling i boken. Han ville att hon skulle fortsätta på något annat. Harper Lee protesterade först, men ångrade sig sedan.

Och under tiden som agenterna försökte sälja boken fortsatte hon att skriva, och började arbeta om några av novellerna hon burit med sig. Till slut insåg hon att hon skrivit grunden till en roman till, mest på grund utav att hon ville göra det bästa av sitt friår, som vännerna gett henne.

Den nya boken fick namnet Dödssynden(To kill a Mockingbird), och var baserad på karaktärerna i den första boken Ställ ut en väktare.

Hennes tanke var först att försöka sätta ihop dem till en enda bok, men det misslyckades. Agenten Crain sa rent ut till henne att låta bli. Skriv färdigt din andra bok istället, den har mer potential. Om du sedan vill, kan du försöka skriva en bok mellan de här två för att låta dem byggas ihop i en serie.

Nåväl. Därefter vet vi vad som hände. Dödssyndenblev en stor hit, medan Ställ ut en väktare blev liggande i ett bankfack i många, många år, på Harper Lees egen inrådan. Huruvida hon egentligen ville ge ut den har vi skrivit om tidigare, och låter nu vara osagt.

Vad som fanns var två böcker, med helt olika öden. Båda romanerna skrevs i praktiken samtidigt, men skiljdes sedan åt av femtiofem år när de publicerades.

Det är nästan som om det finns en roman att skriva, om romanerna. Och om Harper Lees öde genom tiden. Hon är och förblir upphovsman till en av vår tids mest lästa böcker.

Att ständigt skriva sin egen livshistoria kan vara en författares drivkraft

Författarens anledningar varierar - för Conny Palmkvist handlar det alltid om att skriva sin egen historia hel.

Författarens anledningar varierar - för Conny Palmkvist handlar det alltid om att skriva sin egen historia hel.

Författaren har sina anledningar. Och teman. Han bär dem med sig som ett ljus i natten och viker sällan av från stigen. Det här är anledningen till att Conny Palmkvist en gång i tiden började skriva. 

Vägen fram till min första bok var inte den vanliga. Jag tror jag hade orden inom mig från början, och när de väl kom fram i tolvårsåldern var de redan uppklädda och hade sin klangbotten. En klyscha, så klart, det här med att författaren alltid har skrivit. Men nej, inte med Palmkvist. Inte den här gången. Det finns förklaringar.

Så här var det: Min far drack. Min mor var en ängel. Han gjorde på sitt sätt, hon på ett annat. Och ja, hon räddade mig, men kanske går allt inte att rädda hos ett barn när en far är som han är.

En gång satt jag i baksätet på vår bil när polisen stannade mig och min far på väg ner till byns ishall. Efter att han fått blåsa och kontrollen visade på alkohol fick vi vända hem. Då satt jag istället i baksätet på en polisbil. Jag minns grannarna som tittade när vi eskorterades tillbaka. Jag tror jag vinkade, där jag satt i polisbilen med min rätt obekymrade far.

Jag var sju år gammal, redan färgad av händelserna. Ställd till svars för vad min far åstadkom.

Men jag vinkade, som sagt, och jag tror man vinkade tillbaka.

Där kommer Palmkvist, stor och liten.

Där kommer polisen.

Jag har hundra sådana historier till och allt sånt landar i själen och till slut får det inte plats. Skulle det sedan vara så att du som läser också haft en alkoholist till förälder, så vet du att man utvecklar en särskild radar inför livet och människorna man möter. Man lägger märke till fler detaljer. Känner mer.

I vilket fall som helst - det var så det gick till när jag började skriva. Dikter och låttexter. Korta berättelser.

När åren sedan gick förföll den där fadern som borde varit min närmsta vän. Strax innan min femtonårsdag dog han. Min mor kom ut i garaget och sa att han var borta. Jag och Johan (en vän), hade precis skruvat ihop min moped igen. Trimmat den. Jag kickade igång motorn och körde ner till Skäldervikens strand. En resa som tog mig tio minuter, men den har varat en livstid.

Vinden i ansiktet, sotet på mopedens avgasrör. Fåglarna som skrek. Havet. Iskylan i luften.

Jag var faderlös. Så klart skrev jag en dikt som fick titeln När jag var fjorton år dog min unga far, och ett par veckor senare tog min uppmärksamme högstadielärare mig åt sidan och sa: Jag har aldrig sett någon skriva som du, vid den här åldern. Eller någon ålder. Det är ... Anade han avgrunden i mina ord? Jo, kanske.

Jag minns fortfarande hans noggranna läsningar av mina texter. Hur han lyfte mig.

Sven Folkesson satte vackra spår i den unga skribenten.

Sådana lärare borde alla ha.

Särskilt när man är femton år och ens far plötslig är borta. Död. En del av skammen jag bar med mig bestod av att livet nu var enkelt. Jag behövde inte skämmas över honom. Behövde inte undra vad han gjorde, skulle göra. I den unge grabbens hjärta gjorde det ont att känna lugn och ro på grund av att en människa dött.

Fast sedan blev det som det blev. Lugnet bestod inte länge. Året jag fyllde sjutton fick min mor diagnosen bröstcancer och jag förlorade återigen mig själv i avståndet till en förälder som måste slåss mot livet.

Åren mellan 1990 och 2003 fick hon se sig själv bli friskförklarad och sjukförklarad om vartannat, tills dess att jag satt med hennes hand i min och såg det sista andetaget tona ut.

Hon öppnade ögonen, såg rakt på mig precis när det tog slut. Exakt då.

Sedan var det över.

Jag lämnade hennes dödsbädd och åkte hem och satte mig i en garderob på två kvadratmeter, där jag sedan stannade under sex månader. Jag blev den jag skulle vara när jag nedtecknade boken om henne och mig. Ur mig kom ett trettioårigt liv av skrivande, men också ett ämne som inte gick att undfly.

När jag skickade in manuset våren 2004 fick jag svar efter tre dagar, kontraktet kom med posten veckan efter.

Alla dessa händelser har en plats i mitt liv som människa. Som skribent. Känsligheten och tonsäkerheten är två saker man brukar nämna när man talar om mig som författare. Nu vet du var det kommer ifrån. Knappast något att avundas, så klart. Och varför skulle du göra det? Vi var ju alla våra ok, våra egna vägar.

Men att vara personlig är min stil. Likväl som att jag vänder på orden lika noggrant vid varje tillfälle.

Jag hör dem. Känner dem. Vilar i dem.

Det var så jag gjorde från början, och det är så jag gör nu.

Om det finns någon att tacka, så är det min goda mor, som gav mig utrymme att hitta orden, och min fulle far, som jag har försökt skriva hel ända sedan barndomen.

Mer om Conny Palmkvist på www.connypalmkvist.se

De här tre goda råden kommer att ta din bok i mål

Det är inte enkelt att skriva en roman, säger Conny Palmkvist. Ett tips är att aldrig någonsin avvika från vägen och att skaffa sig den där disciplinen. Men det finns mer. Med de här tre goda råden kommer du att lyckas.

Först tänkte jag börja med att skriva att jag aldrig har haft skrivkramp. Det var nog så jag såg på det. Som en börda som mest hamnade på andra författares axlar.

Men så är det förstås inte. Begreppet skrivkramp innebär inte bara att du inte vet vad du ska skriva, utan också att du inte hittar inspiration till att utföra arbetet. Du har låtit ditt fokus glida ut i periferin och plötsligt samlar datorn damm. Här har du lagt ner månader på något och sedan är lusten/orken/känslan … borta.

Sedan ska vi förstås vara helt ärliga. Som författare, som en författare som har det som sitt yrke och återvänder till kvarnen varje dag, blir det enklare och enklare när man skaffar sig erfarenhet.

Jag låter inte något ställa sig i vägen. Inga vänner har frikort att bryta rutinen, inte min sambo heller. Inte mina barn. Det har hänt att jag sett ett mail plinga till i datorn och skymtat innehållet i ögonvrån (som den gången det var ett stipendium jag beviljats), men ändå helt ignorerat nyheten tills jag skrivit färdigt de sista sidorna av dagens arbete.

Så måste det vara i min skrivstuga. Det är hela sanningen. Det finns ingenting som har makt nog att bryta den gyllene cirkeln om jag ställer mig i den.

Jag förstår att det låter hårt. Men du kan lita på mig när jag säger att det inte finns några genvägar till det där avslutade manuset. Att ha talang eller vara bra på att skriva räcker inte halvvägs. Det du behöver ha är ett visst mått av känsla för hur texten flödar, du behöver kunna se om din grammatik är helt erbarmlig och du behöver veta vad du ska berätta. Men resten, the whole damn thing, är blod, svett och tårar.

Livet då, undrar du? Kommer inte livet emellan? Jo, det är klart. Livet vill komma emellan varenda morgon, middag och kväll när du ska skriva. Du har stressmoment runt omkring och saker som måste skötas, men om du låter dem påverka dig så får du nöja dig med att komma bara en bit på vägen.

Lätt för honom att säga, tänker du kanske då, han som har ett så enkelt liv.

Okej, men låt mig då förklara. Jag har gjort enorma uppoffringar för att lyckas och jag gör dem om och om igen. I varje situation. När folk går ut och dricker öl, eller firar nationens VM-guld i valfri sport, och det råkar sammanfalla med ett skrivpass, så går jag till texten. Jag går alltidtill texten och stannar där tills jag är klar.

Okej, tänker du då istället, han har det säkert väl förspänt och har råd att glida omkring för att kunna skriva sin bok, eller så lever han som ungkarl med hemhjälp och får bra betalt bara för att andas luften omkring sig.

Nej. Jag är fyrtiofem år gammal. Jag har två barn tillsammans med min sambo, varav ett är handikappat (hon har autism med utvecklingsstörning) och kräver uppmärksamhet och hjälp nästan dygnet runt när hon är på det humöret. Hon är den bästa gåva jag fått. Min guldklimp. Kanske räddade hon mitt liv. Men. Det här innebär också att vi aldrig är lediga, eftersom vi alltid vill ha henne hos oss. Allt annat är omöjligt.

I detta underbara kaos sliter jag mig loss för att kunna sätta orden till pappret varje dag, året om (tack, älskling) och jag missar ändå inte mycket tid med barnen om jag ser till att offra sådant som inte betyder något. Jag skrev på julafton. Nyår. Midsommar. Jag skriver i soffan på kvällen, när de andra somnat. Med planering går allting.

Frågan är hur mycket duvill det här? Det finns som sagt inga genvägar, men det finns ett par goda råd att ta till för att kunna stanna i zonen, och de råden är inte så komplicerade.

En sökning på nätet ger mest trams när det gäller skrivkramp och det här med att slutföra sin bok. Lullull. Men folk gillar lullull eftersom det känns fint om man kan hitta en aktivitet som känns lattjo samtidigt som den ska inspirera och få igång skrivandet. Men, nej. Lyssna inte på det. Du behöver bara de här tre råden, även om de är tråkiga och innebär att du sätter dig ner på baken och gör det du föresatt dig att göra.

1. Planera din tid och vik inte av från rutten

Det finns lika många livsöden som det finns författare och vi drabbas alla av olika sorters tidstjuvar hur vi än gör. Vi bär våra ok. Få slipper vardagens bojor och brödjobb. Men om du nu vill vara författare, så måste du hitta sprickorna i tillvaron och klämma in skrivpassen där. Kvällar, morgnar, luncher. Och det finns inga ursäkter. Inte idag, inte i morgon. Aldrig någonsin.

Sanningen är också att det inte spelar någon roll hur du väljer eller när du sätter upp dina pass, så länge de är relativt långa (minst 30 minuter) och så länge du alltid genomför dem och stiger ur den vanliga världen. Skiner solen? Din bok bryr sig inte, karaktärerna har inget tålamod med sådant. Plötslig fest med vännerna? Nej, glöm det. Du har faktiskt annat att göra. Ta ditt förbannade jobb på allvar eller sluta säga till folk att du ska skriva en bok någon gång.

Orsaken till att vi måste vara disciplinerade är att vi människor har en tendens att släppa greppet om vi avviker ens en millimeter från. En elitidrottare struntar inte i att genomföra sina pass och så länge du inte dragit in så många miljoner att du har råd att misslyckas med planen du satt upp … just do it. Det finns inga omskrivningar, inga anledningar. Faktum är att ingenting i hela världen existerar när du ska sätta dig ner och göra det du ska göra.

Slutsatsen 
Eftersom det är roligt att skriva och det ser så enkelt ut förlorar många sig i illusionen att det ska vara lustfyllt, okomplicerat och lite slappt när man sätter sig ner. Fel. Du ska bara göra det, oavsett hur det än känns, och du ska göra det varenda gång du har planerat in det. Du ska se på dig själv som en elitidrottare och behandla ditt vägval på samma sätt. Varenda författare som slutfört ett par böcker kommer att säga samma sak: Det finns bara en väg till avslut.

Ditt enda mål är att bli klar med ditt utkast, för när du har fångat hela berättelsen kommer allt annat att bli så oerhört mycket enklare. Det är också det som är skillnaden på alla dessa människor som säger att de har en bok i huvudet och de som har den på papper - en grupp snackar, och det kan de väl få göra, men den andra gruppen går över eld och levererar något som få människor lyckas med: En bok.

2. Trust me - I'm lying (lyssna inte på den där rösten)

Nu är det inte bara det här med att hitta tid att skriva som kan sätta käppar i hjulet för en driven författare. Vi har också jante. Jante-spöket. Det stora felet som hämmar många skribenter är att de sätter sig ner och skriver, och sedan börjar bedöma texten samtidigt som de arbetar med den. I realtid, alltså. De sitter där och funderar på om det som hamnar på pappret är bra eller dåligt, eller om det borde omformuleras eller rent av tas bort och förpassas till papperskorgen.

Hamna inte där, gå inte i fällan. Varken du, jag eller världens Nobelpristagare är människa nog att göra den bedömningen under tiden som vi sitter och skapar och försöker skramla ihop till vårt första utkast av boken. Det enda som sker är att vi stannar upp, ger upp eller misströstar.

Det finns en anledning till att Hemingway sa, ordagrant:

– The first draft of anything is shit.

Är vi bättre än Hemingway? Nej. Och i hans ord ligger en stor sanning som vi inte ska backa ifrån. Vi måste frigöra oss ifrån det där medvetandet som försöker avgöra om det vi sitter och skriver har någon kvalitet eller känsla eller om det kan gå att använda till något annat. Tricket är att fortsätta oavsett vad du tror om din text, för det är det enda sättet som du kan ta dig i mål.

På vägen mot din färdiga bok kommer du att skriva en enorm mängd strunt och det får du acceptera. Efterhand kan du göra dig av med alla dåliga stycken och löjliga utsvävningar, och det måste du lita på att du kan göra, men för att sätta punkt på sista sidan måste du först ha skrivit rätt mycket skit på vägen …

I nästa steg kommer sidorna att brinna av poesi och passion och spänning. Det blir lite som att stå och trampa i ett träsk, och ändå tro på att omgivningen långsamt kommer att förändras om vi bara fortsätter.

Det är inte lätt. Jag medger detta. Men lita på mig. Det har aldrig felat. Nio böcker, arton år som författare. Tongivande från start till mål har alltid varit att fortsätta oavsett vad jag trott om orden jag i stundens hetta satt på pappret, eftersom jag trott på mig själv och vetat att det blir bra … senare.

Slutsatsen
Du är helt ensam vid skrivbordet. Texten och tankarna sveper genom dig. Ditt jobb är att skriva ner alltihop och inte tveka ett ögonblick. Du ska inte lyssna till den där viskande rösten som försöker få dig att fundera på om den där karaktären verkligen kan säga så, eller om språket är uruselt, eller om det finns luckor överallt i storyn … Jo, visst kommer det att finnas luckor. Men de är inte permanenta och de går att fixa. Bara inte just nu.

Det finns en tid då du ska skriva ner allt du känner och en tid då du ska redigera. Det är två helt olika saker. För vad hjälper det om du sätter dig ner och börjar nagelfara dina meningar och göra dem vackra, mitt i processen med utkastet, om det leder till att du aldrig blir färdig med den där första versionen?

Bli. Alltid. Klar.

Sätt punkt.

Börja om.

3. Redigera dig själv lycklig

Nå, det här är en rätt kort punkt. Ändock … genom åren har jag sett att det här med redigeringen av historien och texten gärna är något de flesta författare vill skynda igenom. Saken är att du nu har slitit under lång tid och fått ihop ett första utkast, och sedan skriver du kanske om det en gång. Lättnaden är enorm. Du tittar på kuverten som ligger på skrivbordet, eller letar upp den där förläggarens mailadress. Du röjer runt i tankarna: Kanske är du klar nu? Kanske måste du verkligen visa upp hur duktig du har varit och få känna den där glädjen när de ringer och tackar ja, och berättar vilken stjärna du är …

Jo. Jag har varit där. Ofta. Det beror på utmattning, så klart. Att vi kämpat så länge med något och vill se slutet. Tyvärr är det också här skiljelinjen börjar bli tydlig i gruset på marken omkring dig. Och det är här amatörerna går åt ett håll och författarna åt ett annat. För nu börjar en helt annan sorts kamp och den bygger lika mycket på uthållighet som självbevarelse.

Vi vill bli klara. Vi vill slippa boken. Det har gått så långt att vi jobbat oss trötta på materialet och nu bara vill hålla den inbundna versionen i våra händer.

Men sluta inte där, trots att det här är det svåraste steget, och kanske det viktigaste genom hela processen. Lägg manuset ifrån dig. Låt det sova. Låt det vila några veckor, helst två månader. Släpp det, även om du inte vill.

Det som sker är att du sedan tar upp din bok och kan se nyktert på den. När du vänder sida kommer du ibland att tänka: Herregud, hur tänkte jag här? Men, ibland kommer du också att tänka: Vem har skrivit det här? Vem är geniet som skapat den här passagen? Här finns ju kärnan till det hela …

Men så är det. Magin finns i avståndet till texten. Och det avståndet är oumbärligt. Det bär guld och gröna skogar med sig.

Slutsatsen
Nästan alla författare, utan undantag, vill bli färdiga så fort som möjligt och har oerhört svårt att tacka nej till den här dealen med sig själv. Man vill gå vidare och man vill känna rushen. Man vill skicka in mästerverket, få beröm, bli utgiven. Helst snart … är jag inte färdig nu?

Men det är ett quick fix att hoppa över den här pausen.

Ta dig tiden. Ibland är det i den här perioden du upptäcker förändringarna som gör att boken blir antagen. Det här är språket som höjer sig över mängden.

Text behöver andas, den behöver luft.

Den behöver återupptäckas.

Så vad säger du? Dags att börja på något nytt, kanske.

Sveriges nästa stora bok.

Caféer gör oss till bättre författare, men varför fungerar den miljön så bra?

Att skriva på café kan löna sig - men är det bara myten som gör sig påmind?

Att skriva på café kan löna sig - men är det bara myten som gör sig påmind?

Det skrivande livet är fullt av ritualer och tankar kring vad som gör det enklare att skriva. Själva platsen för jobbet är så klart viktig. Men varför har just caféer blivit så populära? Conny har funderat …

Det är något med författare och caféer. Om det sedan har med kaffet i sig själv att göra, eller platsen som härbärge för den kreativa processen, det låter jag vara osagt. Men jag har själv varit där. Under en period när jag skrev min tredje bok hade jag inte mycket val. De två första böckerna var publicerade på ett stort förlag. Trots det uteblev pengarna och försäljningen. Vad gör man? Tiden gick, royaltyn tog slut. Kontor var inte att tänka på (det var för dyrt) och jag kunde inte sitta hemma (där fanns folk hela tiden) och jag hade en tredje roman att färdigställa.

Lösningen blev att packa ner en klumpig laptop och varje morgon bege mig ner på stan och sätta mig på en lokal sylta, där man serverade kaffe och mackor. Efter ett par timmar där fortsatte jag till stadsbiblioteket och jobbade från caféet där fram till sen eftermiddag. Eftersom jag kände ägaren där, sponsrade han mig med lunch. Lunch och mer kaffe.

Det var långa, långa stunder på hårda stolar. Ryggen smärtade, röven också. Det är inte mänskligt att sitta på pinnstolar en hel dag, men om man måste så gör man ju det.

Månader senare blev boken klar och när jag sedan tittade på resultatet efter utgivningen såg jag mest alla dessa timmar på olika platser, med näsan tryckt mot skärmen. Jag förstod också att boken kanske aldrig blivit skriven på samma sätt om jag suttit någon annanstans, och då inte blivit antagen alls.

Sanningen var att flera saker i handlingen tillkom på grund av att jag såg eller kände saker när jag satt där med kaffet i handen och en del av de händelserna förändrade bokens handling i grunden.

Min undran blir därför: Är caféer magiska för författare? Och i så fall varför? När jag började leta kul information hittade jag flera författare som lyckats göra succé och gå direkt från ett litet café till världsscenen med sin litteratur.

Nutida historier lyfter fram J.K. Rowling, som utan en krona på fickan (nästan) fick sitta på ett billigt fik i Edinburgh när hon skrev sin första del i serien om Harry Potter. Hon var i praktiken utfattig, men hade sin idé. Och … ja, gissa vad? En del av det hon såg utanför fönstret har utan tvekan påverkat en del i böckerna om den unge trollkarlen. Bland annat sägs det att George Heriot’s School, som syns från bordet där hon satt, har inspirerat till Hogwarts. Eller var det kanske slottet i Edinburgh, som bidrog? På samma café satt Ian Rankin ibland, precis som Alexander McCall-Smith.

Längre tillbaka satt Hemingway på La Rotonde i Paris och skrev samtidigt som T.S. Elliot och Pablo Picasso passerade i bakgrunden, kreativa på sina arenor. Hela staden pulserade väl för övrigt med en magisk kreativitet under just den perioden, men fenomenet har fortsatt långt fram i vår tidsperiod. Caféerna finns kvar, författarna också.

Har det då med västvärldens kultur att göra? Nej, inte alls. Faktum är att Dostojevskij och

Tjernysjevskij sägs ha suttit på Literaturnoe Kafe i St. Petersburg och dryftat sina idéer med sig själv och andra kunder, när de inte haft pennan i handen.

Är det istället sällskapet och placeringen i det offentliga som gör det? Att du kan lyfta blicken mitt i arbetet och se staden och människorna och livet röra sig bara några meter bort - att du slipper sitta hemma ensam och knata fram orden i långsam takt. Kanske känns det mindre som arbete och mer som ett intensivt nöje, när man sitter mitt i vimlet? Eller så är det så enkelt, som att vi behöver ombyte och inte orkar sitta hemma och skriva …

På samma gång finns det lite för mycket att göra i den trygga hemmiljön. Att prokrastinera blir plötsligt oändligt enkelt att ta sig för, eller hur? Om jag skulle diska istället, eller kanske bädda rent innan jag fortsätter … behövde jag inte städa det där skåpet i hallen, förresten?

Intressant här är samtidigt att psykologer har fastslagit att människor som befinner sig ensamma på en publik plats ofta får känslan av att andra ska se ner på dem, om de inte samtidigt gör något vettigt. Det är därför, påstår man, som folk alltid sitter med en tidning, telefon eller något annat, för att ge sken av att vara upptagna när de är ensamma på ett café. Eller så skriver man, skriver man, skriver man …

En annan sak är hur länge man som författare kan sitta på en och samma plats, efter att bara ha köpt en kopp kaffe. Finns det en gräns för hur långt man kan töja ägarens tålamod, där man dröjer kvar och tar upp en plats. Hur länge är jag välkommen? Känd författare = lite längre. Okänd författare = en timme? Den ekvationen kan vi fundera lite på.  

Jag tror personligen att det här med caféerna har lite med en romantisk föreställning om yrket att göra. Myten om vad det innebär att vara författare och leva som författare. Precis som det på andra håll lätt slinker in en flaska rödvin, eller en whisky, så lockar caféerna eftersom vi vet att andra, mer kända författare suttit på dem och jobbat …

Man skriver, man lever med texten, man vill känna sig som en riktig writer. Människorna man identifierar sig med är då så klart de vi ser på film och som vi lärt känna genom historiens vingslag - det vill säga de som skapade myterna om oss själva. Hårda män, intensiva kvinnor, utåtagerande eller introverta kreatörer som skapat hela landskapet runt den litterära processen. En bild som levt kvar i årtionden, ibland längre än så.

Som författare lever vi i en egen värld, som vi skapar om och om igen när vi börjar på en ny bok och träder in i det magiska skugglandet. Klart som katten att man behöver stiga ur den världen ibland och se sig om utanför vallgravarna. Magin ligger säkerligen i det faktum att vi behöver vara ensamma när vi skriver, men att vi likväl behöver interagera med världen omkring oss för att skapa rättvisa bilder av den. För att besjäla de där tomma boksidorna.

Ultimat sätter du dig ner på favoritstället och byter café då och då – och belamrar dig sedan med ett par bra hörlurar och en bra spellista som fångar din uppmärksamhet. Du får bara en massa fördelar, tror jag. Gott kaffe, gott om tid och bättre stolar än jag hade under året då jag levde på Helsingborgs caféer med min bok.

Historien är hur som helst full av människor som lyckats lite bättre när de suttit på offentliga hak och skrivit sina mästerverk. Det kan jag tro på, för att jag vill det. För att jag måste.

Kanske gör det mig lite udda, som tror på magin i både mytbildningar och klyschor. Men lika udda som författaren Willy Vlautin blir jag ändå aldrig – han skriver alla sina romaner på en racerbana. True story.

Författardagboken med Conny Palmkvist: Plötsligt står man där och gråter och har börjat på en ny bok

Att börja på en ny bok kan vara fullständigt omvälvande. Även för en rutinerad författare. Foto: Mikael Tannus

Att börja på en ny bok kan vara fullständigt omvälvande. Även för en rutinerad författare. Foto: Mikael Tannus

Conny berättar om hur ett oväntat möte från förr omkullkastar allting och får honom att påbörja ännu en bok, trots att han försökt undvika det.

Det är tyvärr inte en klyscha. Jag är två olika människor. En av dem jobbar som en vanlig man och lever livet så stilla det går, och den andra befinner sig plötsligt i en helt annan värld där varenda känsla sitter utanpå kroppen. Det är den där sistnämnde personen som skriver mina romaner och de två tillstånden kommer inte och går med några dagars mellanrum. Författarjaget lever i hjärtat dygnet runt, allt medan boken ska skrivas.

Däremot är överglidningen från vardagen till bokvärlden något som sker i intervaller. Jag bestämmer mig för att börja på en bok och sedan händer den ena saken efter den andra, som förskjuter mig allt längre ner i känslorna.

Hur jag fångar upp min egen historia

Anledningen till att jag skriver om det just nu är att det precis har börjat hända igen. Övertrampen ner i underjorden har börjat, kanske är jag redan över gränsen. Jag var uppe långt in på natten igår och satt med blicken fäst på skärmen bra mycket längre än vad som kan betraktas som nyttigt.

Jag funderade på att kanske börja på något nytt. Min åttonde roman. Men sedan somnade jag vid ettsnåret och blev väckt av min dotter halv fem. Vingbruten och trött. Ytterligare ett par timmar senare begav jag mig mot en föreläsning jag skulle hålla.

Jag gör egentligen inte det där längre. Föreläser. Men det här var min gamla hockeytränare och jag kände att det fanns något viktigt i processen. Jag anade det redan när jag tackade ja, faktiskt. Att det var … betydande. Till saken hör att samma person tog hand om mig när min far dog och jag var bara fjorton år gammal. Han blev en person i livet, någon som gjorde ett handtag för att stilla den unge pojkens sorg.

Den uppmärksamme läsaren ser förstås redan här att det finns ett mönster i händelserna. Jag har skrivit sju romaner på tolv år och oavsett vad de handlat om så är det i min barndom och min ungdom jag grävt, eftersom det i den versionen av mig själv finns en känslighet som jag inte kan göra mig av med. Den är min stora skatt, kan man också påstå.

Min far drack, ställde till det för sig. Jag levde med det under hans tid med oss, och sedan dog han och då levde jag med det under resten av mitt liv. Fler saker hände, men de spelar mindre roll. Jag stod i praktiken vettskrämd inför allt som skedde och under den tiden i livet var jag som mest naken som människa.

En av de saker jag började göra var att skriva. Jag skrev mig ur sorgen. Tillbaka in i den. Från min fars död in i framtiden, och sedan in i den här texten. Därför blir det som det blir - varenda gång jag ska påbörja en ny bok stiger jag ner i hålet för att återvända till de årens känslighet och mejslar fram text och handling därifrån.

Men det sker inte enkelt. Det behövs något. En antändande gnista som lyfter mig från det ena jaget till det andra. Dock vet jag aldrig exakt var den där gnistan består av.

Med det sagt … när jag satt i bilen i morse, på väg mot en förening i en liten stad för att prata om mina böcker, misstänkte jag att det kanske skulle ske just idag. Det enda jag visste säkert var att min gamle tränare skulle vara på plats och att han på något sätt var en bro tillbaka till den tiden som varit.

En föreläsning där jag plötsligt överger manuset

När jag steg in i lokalen såg jag honom direkt. Vi hälsade, talade försiktigt med varandra. Jag gick ett varv bland människorna där, de flesta minst sjuttiofem år gamla, och insåg att en annan av min fars gamla vänner också fanns på plats. Det var som om tiden stannade upp. Under ett par sekunder såg jag mig själv som en liten pojke på fem år springa omkring på AMU-centers lager i Helsingborg och leka mig själv genom dagen. Gubbarna passade mig då och då, och den här mannen, som nu satt framför mig, var en av dem.

Jag mindes honom med värme, men insåg också hur svårt det skulle bli för mig att kliva upp på scenen och föra samtalet som väntade. Många av mina böcker berör min fars liv, hans sätt att vara. Hans drickande.

När jag en halvtimma senare kom fram till de passagerna och började berätta om allt det här såg jag också hur både han och min gamle tränare liksom sänkte blicken. Som för att mäta avståndet till alltihop. Till att jag stod där framför dem och talade om min far. Det var säkert jobbigt för dem.

Men för varje ord jag fick ur mig kom jag allt närmre något i mig själv. Författaren. Den unge, känsligare pojken. När jag var nästan klar insåg jag att det fanns något mer jag var tvungen att göra. Det hade inte slagit mig innan, faktiskt. Men där satt min gamle tränare, nu så mycket äldre, och lyssnade på mig tillsammans med alla de andra.

Jag avbröt min föreläsning och tittade rakt på honom, förbi de femtio människorna som satt i publiken.

Jag sa som det var. ”Du gjorde något mycket fint för mig när jag var bara ung. En pojke som förlorat sin far. Ni släppte in mig, lät mig stanna i ert hem så mycket jag behövde. Jag hade en familj kvar själv, men det här var något annat. En tillflyktsort. Jag skulle bara vilja säga till dig: Tack. Tack för att du gjorde det. Jag har tänkt på det hela livet och att jag inte sagt något om det till dig.”

Det var ett känsligt ögonblick, så klart. Han betraktade mig och jag förstod att orden nått fram. Jag förstod även att jag hade lämnat min vardagliga själ bakom mig och helt stigit in i det förgångna. I författarvärlden. I romanen. Jag var fjorton år igen och stod sedan länge kvar och pratade med både min tränare och min fars andra vän.

Samtidigt hörde jag texten rassla till inom mig, hur den började lagras. Ord för ord. I tanken skrev jag redan och när jag steg in i bilen trodde jag att jag skulle köra till jobbet för att göra ett handtag. Det gjorde jag inte.

Istället svängde jag av och körde till min fars grav. Sedan till min mors. Jag stod en stund på båda platserna och fångade upp ännu lite mer av allt som funnits i mitt liv. Källan. Kärleken. Sorgen. Dagarna i byn. Döden. Livet. Allt kom över mig.

Vägen hemåt blir vägen framåt - en ny bok föds

Tillbaka i förarsätet lät jag nyckeln sitta i tändningslåset och struntade i att starta motorn. Jag hade inte ens märkt att jag plockat fram datorn ur väskan. Fingrarna rörde sig redan. Sida efter sida. Det bara hände. Jag skrev tills tårarna kom och när jag var klar insåg jag att det var de första sidorna i ny bok. Idén var planterad sedan innan, men nu … nu fanns den påbörjad och jag visste att jag inte skulle kunna fly den.

Jag satt kvar i bilen. Datorn surrade. Ett par tårar till. Men jag grät inte för att det var svårt eller känslomässigt, det jag skrivit. Jag grät för att det var helt rätt och låg så nära det där innersta jag alltid behöver återvända till. Trakterna där jag hittar mina bästa texter. Man vet, för då är orden sanna. Det är svårt att förklara tydligare än så. Man känner det i varje mening, hur ofärdiga de än må vara. Flödet, stilen, vändningarna.

Jag struntade i att åka till jobbet efter det och återvände hem istället. När den här texten som du just nu läser är avslutad byter jag bara fönster på skärmen och fortsätter på den åttonde romanen. Jag kan inte göra annat.

Nu vet du. Det är så här det sker när en av alla svenska skribenter kastar sig ner i arbetet. Hudlös, som en barnasjäl. Han hade gärna gjort på något annat sätt, men han kan inte välja. Det fungerar bara så här.

Det är bara så här han kan arbeta och hitta tillbaka till kärnan. Gång efter gång, år efter år. I de stunderna finns ingen vägg mellan honom och texten. Mellan honom och läsaren.

Nu brinner världen igen, hinner jag tänka. Äntligen får man gråta ihop en ny bok.  

Författare är ett drömyrke för de flesta, men har du koll på hur du ska överleva ekonomiskt?

Det kan var bra att vänja sig vid en tom plånbok om man arbetar som författare ... Bild: Fotolia

Det kan var bra att vänja sig vid en tom plånbok om man arbetar som författare ... Bild: Fotolia

Författarförbundet har höjt minimirekommendationerna i branschen och nu blir det lite mer pengar i plånboken för svenska skribenter.

Nej, att leva som författare är inte alltid så enkelt. När man gjorde en undersökning såg man att vi hade 700 stycken aktiva yrkesförfattare i Sverige. Det innebär författare som svarat ja på frågan att de inte arbetar med något annat är att skriva böcker och att det är deras huvudsakliga inkomst.

Ser man till den gruppens sammanlagda inkomst och slår ut den på allihop så blir förtjänsten rejält snål. Sanningen är att varje författare då egentligen bara har cirka 120.000 kronor per år före skatt, och hos de som ändå har en sidoinkomst är siffran bara 210.000 kronor, allt enligt tidningen Skriva.

Sedan finns det så klart fler grupper att titta på: Vi har en grupp som får den garanterade författarpenningen från Författarfonden (strax över 200.000 kronor om året), och vi har ytterligare grupper som är flitiga med att föreläsa och åka runt och sälja sina böcker på olika platser (vilket kan generera en del pengar det också). Andra jobbar som litteraturkritiker, lektörer eller är ute och jobbar med text på andra sätt.

Sätten att försöka klara försörjningen är många, men det som är helt säkert är att det är svårt att leva på att skriva böcker. Få är de som säljer stora, stora upplagor och skrattar hela vägen till banken.

Så, i grund och botten vet vi att det bara är 100 stycken av Författarförbundets alla 3 096 medlemmar som kan leva på en rimlig nivå och tjäna lika mycket som en vanlig genomsnittlig arbetare.

För att försöka underlätta situationen så arbetar Författarbundet med att sätta upp rekommendationer som både arbetstagare och arbetsgivare bör hålla sig till när en författare ska bokas på något sätt. Så att en rimlig ersättning utgår. Det kan handla om att en författare ska ha minst en viss summa för att föreläsa på ett bibliotek eller för att ställa upp som gästföreläsare på en skola.

Ofta får nämligen författaren frågan om man inte kan göra det gratis. Och det kan ju vara lockande, så klart, eftersom man vill synas och göra reklam för sig själv. Dock är det oerhört komplicerat i längden, eftersom för mycket gratisarbete skadar branschen och även författaren själv. Rätt ersättning ska alltid ges.

Men nu förändras alltså rekommendationerna om ersättningen till det bättre. När Författarförbundet såg över läget under 2017 höjde de miniminivåerna något på samtliga områden. Till exempel kan man se att ett framträdande som pågår längre än 15 minuter nu bör kosta 7 500 kronor istället för 6 000, som tidigare. Ett framträdande som tar högst 15 minuter har nu höjts till 3 000 kronor och om du ska sitta i en panel som författare bör du betalas 3 000 kronor, istället för 1 500 som tidigare.

Fler siffror? Se nedan:

http://www.forfattarforbundet.se/radgivning/arvodesrekommendationer/

Under tiden fortsätter vi alla hoppas att vi kommer att skriva en bästsäljande världssuccé som innebär att hyran kan betalas i tid, eller familjen kan köpa sig en ny bil.

Håll hoppet och drömmen levande, säger jag, och kämpa på.

Som skapande författare kan det vara en fördel att höra röster, säger forskning på området

Virginia Woolf kämpade hela sitt liv på gränsen mellan kreativitet och psykos.

Virginia Woolf kämpade hela sitt liv på gränsen mellan kreativitet och psykos.

Litteraturhistorien är full av exempel på stora namn som använt sina psykiska diagnoser för att skapa storverk. Och även ”vanliga” människor som hör röster är antagligen mer kreativa än andra. 

I stort är det så att folk undviker att säga att de hör röster, eftersom det sammanknippas med diagnoser som har en negativ klang. Fast det verkar inte gälla om du är konstnär. Då kan det finnas en rejäl bonus att hämta i det här med att lyssna till den svarta hundens gläfsande. Då kan det tillföra konsten något.

Inte minst om man tittar på hur det sett ut historiskt, då det funnits en hel del kända pennor som villigt erkänt att någon talar till dem, även när de är ensamma.

Många har försökt förklara fenomenet och buden har varit varierande. Någon har sagt att det är kreativiteten som talar. Längre tillbaka tog man för givet att det handlade om Guds röst. Allt enligt en artikel i Independent, som försöker bena ut begreppen kring det här.

Som författare ligger du i riskzonen

Enligt en registerstudie som gjorts på Karolinska institutet såg man att vissa diagnoser är vanligare inom familjer där konstnärliga yrken finns representerade.

Resultatet var dessutom väl underbyggt, då de hade 1,2 miljoner deltagare i studien. Det man såg var ett samband mellan kreativitet och bipolaritet och schizofreni. Senare har forskningsgruppen utökat diagnoserna med bland annat ångest och autism.

Inte oväntat såg man också att det var vanligare med självmord i vissa grupper, som till exempel hos fotografer och dansare. Också författare hade en ökning med femtio procent fler självmord jämfört med befolkningen i stort. Annars är just författarna en grupp där schizofreni och depression utmärkte sig i särskilt hög grad.

Kreativitetens kärna är svårtolkad

Kan man gå så långt som att säga att det finns en tunn linje mellan sjukdom och storartad kreativitet? Ja, kanske. Åtminstone ibland. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet skapar också många diagnoser en grogrund som låter konstnären göra oväntade och spännande associationer.

Tidningen skrev också att Fredrik Ullén på Karolinska Institutet förklarade resultatet från forskningen som nämnts tidigare i texten så här:

– Poängen är att vi kan föreslå en förklaring till den mystiska kopplingen mellan schizofreni och kreativt tänkande.

Det som han och Örjan de Manzano såg i sin forskning kring hjärnans funktioner var att dopaminsystemet hos en kreativ ”vanlig” människa påminde om hur hjärnan fungerar hos någon som har schizofreni. Bland annat har båda grupperna liknande filtrering i talamus, där hjärnan sorterar information. Både de kreativa personerna och de med schizofreni släppte igenom mer information än vad som är brukligt.

Innebär det då att alla som har en diagnos är kreativa? Nja, så enkelt är det förstås inte. Men det finns exempel att titta på.

Flera kända konstnärer har använt sin känslighet för att skapa stor konst

Virginia Woolf försökte aldrig dölja att hon hade något som förde en dialog inom henne. När hon debuterade som författare 33 år gammal bröt hon samtidigt ihop vid flera tillfällen och rösterna inom henne blev starkare. Inte för att hon helt och hållet lät det bekomma henne. Istället undersökte hon fenomenet nyfiket under hela sitt liv.

Det fascinerade henne både som författare och människa. Hennes förklaring var de svårt traumatiska händelserna som drabbat henne som barn, som inkluderade allt från övergrepp till dödsfall.

Enligt Patricia Waugh, professor i litteratur vid universitetet i Durham, beskrev Virginia Woolf själv i sina dagböcker hur hon flyttade sig själv när hon skrev. Hur hon flöt ur sitt medvetande, från en plats i nuet till en plats långt bak i tiden. Eller till en annan människas liv. Detta gjorde hon genom att splittra sig själv, som hon sa.

Det här avspeglar sig på ett intressant sätt i hennes böcker, då hon i flera verk lyckas fånga känslan av att driva ur verkligheten och på ett inkännande sätt manifesterar känslan av att förlora sig själv i något man inte riktigt förstår. Hon använde rösterna hon hörde för att sätta sig in i karaktärerna hon skapade och för att hitta nya vägar framåt.

Hur ska man tänka då?

Kanske är det inte så konstigt att just skrivande numera används som verktyg i många terapier. Och för all del - kanske borde vi alla försöka omfamna att vi har olika väsen inom oss, precis som forskaren Patricia Waugh säger.

Intressant är det givetvis också att en sådan udda sak som att höra röster nästan blir exotisk när begreppet hänger ihop med en konstnär.

Det finns flera exempel, och vi har alla hört dem: Vincent Van Gogh skapade några av sina mest spektakulära verk under sina episoder. August Strindberg lät sin psykiska sjukdom flytta in i litteraturen, där han utnyttjade den till att skapa porträtt av kaos.

Nå, vi får väl göra vad vi kan, med vad vi har.

Vi är alla olika. Och tur är väl det. Att omfamna sina förmågor och svårigheter är kanske ett sätt att ta sig fram som konstnär och författare. Ibland har man inget val. Särskilt inte i livets svåra stunder, när allt känns svart och tungt.

Då funkar det kanske att sätta ord på eländet. Då är det kanske enda vägen mot gryningen. Mot det enda ljuset som finns.

Ibland behövs det 162 refuseringar innan en riktigt bra bok möter publiken - här är beviset

De flesta författare skickar in sin bok och ger upp när refuseringen kommer. Men här är ett gäng författare som vet bättre. Läs och låt dig inspireras till storverk!

Som författare är det lika bra att man konstaterar en del saker direkt. En av dem är att man behöver vänja sig vid att bli refuserad. Det krävs rätt hård hud för att uthärda de där små enkelspåriga breven från förlagen, men med lite träning får du upp andningen och fortsätter som om ingenting har hänt.

Men exakt när bör man ge upp, egentligen? Någon gång måste vi väl dra linjen och konstatera att en bok är död. Den var inte bra nog. Eller?

Nja, det är inte så enkelt.

Faktum är att många kända böcker har refuserats många gånger innan de träffade rätt och blev en hit. Ett annat faktum är att många stora författare påbörjat sin resa mot utgivning längst ner i den där högen med refuserade manus.

Sett till siffrorna som publicerades i den här artikeln av Emily Temple på Lithub, så finns det all anledning att gå vidare med vissa manus. Håll i er, för det här är lika nedslående som upplyftande läsning, beroende på om du är en sådan som orkar fortsätta trots att ett par förlag nekat dig inträde eller om du är en sådan som börjar deppa.

Okej, så du har refuserats fyra gånger? Det är ingenting! Tänk på Dick Wimmers, som fick den första boken i sin trilogi refuserad 162 gånger under 25 år innan den publicerades och blev en hit hos kritikerna.

En bok som däremot blev en bästsäljare efter att ha refuserats 144 gånger var Chicken Soup for the Soulav Jack Canfield. Och inte bara det, utan boken ledde också vidare till att han startade en rörelse som säljer just ... soppa.

På sin Facebook-sida skrev han bland annat:

– Om jag hade gett upp efter 100 refuseringar hade jag inte varit där jag är idag. Jag utmanar dig som författare att refusera refuseringarna!

Ännu ett exempel? Jodå, de finns.

Robert Pirsigs Zen and the Art of Motorcycle Maintenance blev refuserad hela 121 gånger, men har kallats brilliant flera gånger efter publiceringen. Den sålde miljoner exemplar och är en av de böcker som många minns flera decennier senare.

En av böckerna på den här lilla listan är också Eddies oäkting, som jag själv minns att jag läste någon gång för många år sedan. Inte anade jag då att den blivit refuserad hela 79 gånger och att den skulle få flera uppföljare.

Faktum är att det också finns storsäljare som James Patterson på listan, och då handlar det ofta om att man refuserat deras debutverk om och om igen. I Pattersons fall hela 31 gånger.

Stephen Kings Carrieåkte på 30 refuseringar.

John Grishams thriller Jurynfick 28.

Det som slår en när man tittar på den här listan är hur svårt det är att veta vad som är säljbar litteratur och inte. Trots alla dessa refuseringar gjorde många av författarna sig rika på samma bok bara något år senare.

Lärdomen?

Låt inte ditt refuserade manus slukas av mörkret i skrivbordslådan.

Inte än, i alla fall.

Fight on.

Sofia Isakssons dikter om sig själv blev en bok som synts i hela Sverige

Sofia Isaksson vet vad hon vill och nu ser hon fram emot att kanske göra en ljudbok.

Sofia Isaksson vet vad hon vill och nu ser hon fram emot att kanske göra en ljudbok.

Hon har alltid skrivit, men det var först för några år sedan som hon samlade ihop sina dikter i en bok. Där skriver hon om hur det är att leva med Downs syndrom.

Jag åker för att träffa 32-åriga Sofia Isaksson på Trumslagaren, som är en öppen verksamhet för personer med funktionsnedsättning. Gruppen är helt inriktad på musik, och sjunger och spelar över hela Sverige. De försöker smitta av sig med sin glädje på alla de möter. Mottot är ”Jag kan, jag vill, jag vågar”.

Och jag är lite nervös på vägen dit, faktiskt. Jag vet inte om jag kommer att ställa rätt frågor till Sofia, om hennes dikter. Det är inte varje dag man träffar en så framåt tjej, som dessutom gett ut en bok för att visa hur det är att leva med Downs syndrom. Hon har redan medverkat i våra största dagstidningar och tv.

När jag kommer fram till Trumslagaren bjuder hon glatt in mig och presenterar mig för personalen på plats, och sedan får jag en kopp kaffe.

– Vi ska göra intervjun i källaren, säger hon självsäkert. Där är det lugnt.

Väl på plats slår vi oss ner i den mysiga miljön och Sofia börjar genast berätta om varför hon tycker det är så viktigt att skriva om sitt liv. Hon tycker inte alls att det är skrämmande att prata om sig själv längre. Jag är stark nu, säger hon och läser upp ett par rader ur en ny dikt hon skrivit (se längre ner).

– Från början handlade det mest om att jag ville skriva för mig själv, säger Sofia. Men sedan så läste andra och tyckte att det var viktigt. Jag höll med om det.

Hennes första bok Sofias längtankom till med hjälp av vännen Linda Fastén, som på den tiden jobbade med barn- och ungdomsfrågor inom kommunen. Många av texterna belyser hur det är att leva i världen när man ibland känner att folk tittar på en och tycker att man är annorlunda.

Just det har Sofia känt i hela sitt liv – en sorts ensamhet som till slut har gjort henne både modig och kreativ. Som gjort henne till författare. Och grundtanken är inte komplicerad. Bara genom att förklara hur hon känner och vad hon tänker på, så vill hon att människor ska lyfta blicken och se henne som människa. Inte bara som någon med Downs syndrom.

– Jag tycker inte om när folk stirrar på mig, säger Sofia. De vet inte vem jag är. Man ska inte bara tro saker om andra.

Den känslan återkommer hon ofta till i sitt skrivande. Att folk dömer och drar slutsatser bara för att hon har Downs.

Hela sitt liv har hon fått kämpa med situationen. Och visst var det därför hon började skriva när hon var liten.

– Jag började skriva när jag var tolv år, säger Sofia. Det fanns starka känslor. Min första dikt handlade om vänner.

Hon blev retad i skolan och tyckte det var jobbigt att gå dit. De andra barnen var inte alltid så snälla mot henne. När jag frågar Sofia om hon blev arg, visar hon genast hur mycket klokare än mig hon är. Hon skakar på huvudet och säger:

– Nej, jag blev inte arg. Jag blev bara ensam.

Ett svar som berättar precis hur jobbigt hon tyckte det var. Men sedan blev det ändå bättre. Hon fick kompisar och upptäckte hur annorlunda allting kan vara. I den upplevelsen finns också hjärtat i hennes berättande. Det är om det hon skriver.

– Jag har fyllt nästan 17 skrivböcker med texter, säger Sofia.

[caption id="attachment_20439" align="alignnone" width="562"]Dikten som heter Jag är starkare nu. Den är ny.[/caption]

Man ska också vara medveten om att Sofia mycket väl vet om att hon sticker ut lite. Redan tidigt fick hon veta att hon var speciell. Hennes föräldrar förklarade hur det låg till och Sofia förstod skillnaden mellan sig själv och andra. Men hon förstod också att det kanske inte var så stor skillnad, inte egentligen. 

– Jag vet om att jag har en kromosom för mycket, säger Sofia. Ibland känns det jobbigt, så klart. Jag skulle gärna vilja få barn, men det kan jag inte.

Hon lyser av klarsyn kring sig själv och sitt liv.

– När jag skriver om ensamhet är det för att jag känt mig ensam, säger Sofia.

Ofta är det när hon går på stan eller är ute och roar sig, som hon känner att man dröjer lite för länge med blicken vid henne. Som om man undrar och är för nyfiken. Men det har aldrig hindrat henne från att gå vidare med sina dikter. När boken släpptes så hade man en stor fest på stadsbiblioteket, då Sofia läste sina dikter för alla som kommit dit.

När hon säger det till mig minns jag plötsligt att jag var på den tillställningen för att gratulera henne och ge henne en av mina böcker. Vi kände inte varandra då och jag hade helt glömt händelsen. Jag minns också hur imponerad jag var av henne. Av hennes styrka.

Kanske var det också därför författaren Björn Ranelid tog sig tid att kommentera hennes bok, som han fick skickad till sig. Han sa bland annat att han läst Sofias Längtan och blivit starkt berörd.

Bland favoritförfattarna nämner Sofia själv Astrid Lindgren, Hjalmar Gullberg och Tove Jansson. Men det händer att inspirationen kommer från musik. Sofia inte bara skriver låttexter också, utan sjunger dem med bandet på Trumslagaren. Favoriten är låten Om mitt liv, som hon författat texten till.

Så livet är bra nu. Det märker man när Sofia berättar om allt hon är med om. Och så har hon träffat den stora kärleken, som heter Benny.

Strax innan vi skiljs åt frågar jag henne vad man ska tänka på här i livet.

– Det viktigaste är hur man bemöter människor, säger hon. Man ska göra människor glada.

Sedan säger hon att hon kommer att skriva hela livet. Det är hon helt säker på. Nästa steg blir att försöka göra en ljudbok av hennes första diktsamling Sofias längtan. Då kan ännu fler få ta del av hennes poesi, eftersom den tryckta boken är slutsåld.

– Jag ska bara hitta någon som kan läsa in dikterna till mig, säger hon fundersamt.

När jag är tillbaka på bussen och lämnar Trumslagaren bakom mig sitter jag tyst och tittar ut genom fönstret. Jag är genuint lycklig över mötet med Sofia. Men jag är också mycket mer berörd än jag trodde att jag skulle vara. Hemma har jag en dotter med autism, som kommer att möta många svårigheter i livet. Det oroar mig.

Men ändå, tänker jag nu, tänk om hon blir som Sofia. Det hade varit fantastiskt.

Vid den insikten får jag nästan torka en lyckotår ur ögat.

Länge ringer Sofias ord kvar: Det viktigaste är hur man bemöter varandra.

Rakt på sak och enkelt, från en författare som vet vad hon vill.

[caption id="attachment_20438" align="alignnone" width="1024"]Boken Sofias längtan.[/caption]

Här är en av Sofias dikter. Den heter När man längtar.

Jag har vandrat från natt till dag
Natten var kall och trist,
men jag vandrade länge
och sökte dig när du inte var med mig

Och jag tänkte när kärleken skulle komma,
när man längtar så mycket
och inte vill vänta mer.
Och jag fann dig

Vi ska gå genom mörkret tillsammans
och det svåra som vi har varit med om,
några dumma saker,
ska vi glömma när vi går

I mörkret ser jag dina ögon som lyser upp
Vi håller varandra i hand
Vi var ett par som blev rädda,
men vi håller varandra i hand

Jag längtar tills vi har varandra

Jessica Jarlvi gick från refuserad i Sverige till internationell succé med sin debutroman

Jessica gick direkt på den internationella marknaden med sin debut When I Wake Up.

Jessica gick direkt på den internationella marknaden med sin debut When I Wake Up.

Thrillern When I Wake Up har fått uppmärksamhet i flera länder och legat högt på topplistor över hela världen. Möt en författare som vägrade ge upp sin dröm om skrivandet.

Det är sällan man hör okända historier om författare som gjort fantastiska resor internationellt. Men ibland händer det, och ibland händer det utan att många i Sverige märker av det. Jessica Jarlvi växte upp i byn Jonstorp i Skåne och har under hela livet skrivit på bokprojekt som egentligen aldrig blivit avslutade. Inte förrän hon 2004 skulle ha barn kom hon till skott.

– Då hade jag bott utomlands i nästan 10 år, men skrev fortfarande alla texter på svenska. Jag skickade iväg manuset till ett par förlag här hemma, men ingen nappade. Du vet hur det kan vara … man hoppas och hoppas och sedan står man där med en handfull refuseringsbrev.

Men också ett brev från ett förlag som tackat nej kan betyda något. Hon pratar varmt om hur särskilt Piratförlaget lade lite tid på att uppmuntra henne och ville att hon skulle skriva något mer.

Jessica skrattar till vid minnet och ler.

– Det höll igång den här författaren, säger hon. Jag skrev helt enkelt ett manus till, som jag skickade in till alla som kunde tänkas vilja titta på det här i Sverige.

Refuseringarna var ännu mer positiva den här gången och särskilt en redaktör var nära att nappa, men till slut blev det ändå nej. Orsaken var enligt flera av förlagen att de inte visste hur de skulle marknadsföra det.

Okej, vad ska jag nu göra, tänkte Jessica och flyttade hem till Sverige under några år. Då började hon också på författarskolan i Lund, som fick henne att ta sitt eget material mer på allvar.

– Trots att det blev ännu ett manus under de åren så nådde jag inte ända fram hos förlagen. De var väldigt intresserade, men jag kom ändå inte vidare.

Hon försvann utomlands igen. När hennes äktenskap gick i kras fanns det heller inte mycket mer att göra än att lägga skrivdrömmen på is – hon behövde försörja sina barn och fick ha flera jobb samtidigt för att få det att gå ihop.

– Jag skrev bara dagbok, säger Jessica. Och ja, en barnbok till mina barn. Den sistnämnda behövde jag för att hålla modet uppe och inte gå under. De började fråga efter nästa kapitel hela tiden och det sporrade mig.

En ny kärlek trädde in i hennes liv och plötsligt började allt falla på plats. Hon fortsatte på barnboken, men kände någonstans att hon ville tillbaka till att skriva skönlitteratur för vuxna. Och sedan hände det som förändrade allting som genom ett trollslag: Hennes man undrade om hon inte kunde skriva på engelska istället, så att han också kunde få läsa texterna.

– Den supporten jag fick av honom går inte att sätta ett pris på, säger Jessica. Det var så fantastiskt. Att ha någon som stöttade på det viset och hela tiden ville att jag skulle ta min författardröm vidare … det var otroligt.

Det var också därför hon nu skrev ihop ett par kapitel på engelska och skickade in dem till en manustävling i Dubai. Texterna där skulle bedömas av en engelsk litterär agent och man utsåg fem vinnare. Glädjen över att hon var en av dem slog till med full kraft hos Jessica.

– Jag fick knappt luft när jag insåg vad jag lyckats med, säger Jessica. Allt gick så fort. Jag rusade iväg för att träffa agenten, som vägledde mig i processen. Nu var det bara att skriva klart boken och hoppas på det bästa.

Sju månader senare fanns ett färdigt manus som ledde vidare till ett kontrakt med agenten och ett stort glas bubbel för att fira. Från att ha varit refuserad och refuserad igen satt Jessica nu med en agent, mitt ute i stora världen med sin thriller. Boken I Wake Up är en mörk berättelse om en ung kvinna som hamnar i koma efter ett överfall. När hennes man börjar nysta i händelserna upptäcker han både hustruns hemliga liv och en stad i sönderfall av svek och svartsjuka. Snart inser alla inblandade att den enda som har svaret ligger tyst i en sjukhussäng.

– Där och då var jag uppe i det blå, men sedan vände det under en kort stund när vi började skicka ut manuset till förlag. Flera tackade nej och jag började känna modet svikta igen.

Men hon skulle inte ha misströstat. Den 1 december 2016 skrev hon kontrakt på två böcker med Aria/Head of Zeus. De ville ge ut manuset, först som ebok och sedan i hårdpärm, och bara någon vecka efter lanseringen låg hon plötsligt på topplistor i både USA och Australien. Bland annat toppade hon Kindles lista i Australien.

– Det var som en dröm när jag stod i en stor bokhandel i Australien och plötsligt såg min egen bok bland alla de stora titlarna. Men där var den. When I Wake Up. Jag började nästan gråta.

[caption id="attachment_19824" align="alignnone" width="960"]Boken When I Wake Up finns numera i flera länder över hela världen.[/caption]

Det slutade inte där – en dag fick hon dessutom veta att den internationellt bästsäljande Sophie Hannah kommenterat att Jessica var en fantastiskt begåvad författare att hålla ögonen på.

Ett par månader senare fick hon ett meddelande från en vän på andra sidan världen. Kompisen stod i en bokhandel i Zürich och stirrade på en bok med Jessicas namn på. Den låg vid sidan om en ny titel med Stephen King.

– Jag kunde knappt tro det, säger Jessica. Hur gick det här till?

Snart är det dags för roman nummer två, men innan dess släpps hennes första roman som pocket under april 2018.

Och hon säger det gärna igen och igen.

– Man skriver av olika anledningar, men det enda man ska komma ihåg är att aldrig någonsin ge upp. Hade jag gjort det hade When I Wake Upaldrig blivit utgiven. Jag skriver för att jag älskar att göra det och det var skrivandet jag höll fast vid när allt såg som mörkast ut. Och ja, det ledde vidare till resten av mitt liv. Man kan inte säga det bättre än så.

Stipendier och fonder att söka för svenska författare

typewriter.jpg

Varje krona räknas och kan ge den där drömmen om det skrivande livet en skjuts framåt. Här är en lista på (nästan) alla svenska stipendier som författare kan söka.

Det är inte alltid så mycket pengar det rör sig om, men även små tillskott kan göra stor skillnad för en författare som kämpar för att få tid att skriva.

Och för den delen - en del av stipendierna är rejält tilltagna och kan ge dig skrivro under flera månader, ibland år. Ett drömscenario? Det kan bli verklighet.

Vi har försökt skapa en heltäckande lista över alla de stipendier och fonder som finns att söka för författare, men om vi saknar något blir vi glada om du hör av dig till oss via tips@boktugg.se.

Lycka till med din ansökan!

Arbetarskrivares stipendium

Arbetarskrivares Stipendium har delats ut sedan 1995. Stipendiesumman, på 5000 kronor, delas ut en gång om året, alltid på föreningens årsmöte i mars. Stipendiet är tänkt att gå till en lovande skribent som ännu inte kommit ut med någon egen bok. Bidragen kan vara noveller, dikter eller utdrag ur något större verk som inte varit publicerat tidigare. Det sammanlagda omfånget får inte överskrida 6 A4-sidor, med dubbelt radavstånd. Stipendiekommittén önskar texter som skildrar: Dagens samhälle, Arbetsliv och Sociala sammanhang.

De som söker stipendiet måste vara anonyma när texterna sänds in. Namn och kontaktuppgifter bifogas i ett slutet kuvert, med titeln på utsidan, och får inte öppnas förrän vinnaren är utsedd. Insända texter returneras ej.

Läs mer om det här

AIR Litteratur Västra Götaland

Kulturnämnden i Västra Götaland har beslutat att ge Strömstad i uppdrag att under tre år etablera ett författar- och översättarresidens med satelliter i Västra Götaland. Satelliterna är Åmål, Alingsås och Partille. Huvudort och satelliter kommer att ta emot svenska och utländska författare och översättare under kortare perioder och ge dem möjlighet att bo och arbeta i en lugn och inspirerande miljö. De kommer också att ges möjlighet att knyta kontakter med kollegor på lokal, regional och nationell nivå. Residensen kommer att samarbeta med fristäderna i regionen för att ge ytterligare möjligheter till kulturella utbyten.

Läs mer här

Artur Lundkvist-gården

Artur Lundkvist-gården ligger i Hagstad, Oderljunga, Perstorps kommun. Artur Lundkvist och Maria Wines stiftelse fördelar årligen 5-7 stipendier som omfattar minst 1 månads hyresfri vistelse på gården.

Läs mer här

Byggnads kulturstipendium

Stipendierna ges till yrkesverksamma kulturarbetare med en viss etablering inom sitt område. Stipendienämnden tar hänsyn till om det konstnärliga perspektivet är att bryta ny mark, om det finns en kombination av socialt engagemang och kulturellt uttryck och om viljan är att nå en bred publik för att sprida kunskap i en viktig fråga eller inom ett viktigt ämne. Vidare tar nämnden hänsyn till om kulturarbetaren uppvisar en särskild talang där vi vill stödja fortsatt utveckling.

Läs mer här

Elin Wägners Lilla Björka

Elin Wägners Lilla Björka ligger i Berg, en liten kyrkby belägen 3 mil norr om Växjö och 1,5 mil söder om Lammhult.

Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka och Elin Wägnersällskapet utlyser årligen ett stipendium för fyra veckors boende på Lilla Björka för dig som skriver eller forskar i Elin Wägners anda inom områdena jämställdhet, fred eller miljö. Det tillkommer en stipendiesumma på 15 000 kr.

Läs mer här

Helge Ax:son Johnsons stiftelse

Helge Ax:son Johnsons stiftelse har till ändamål att bland annat stödja litterär och konstnärlig verksamhet.

Läs mer här

Jubileumsfonden

Stiftelsen Sveriges Författarförbunds Jubileumsfond utlyser stipendier om totalt 19 000 kr till svenska författare som har ekonomiska svårigheter till följd av bristande publiceringsmöjligheter, sjukdom, arbetslöshet, avtagande krafter eller hög ålder. Beslut om bidrag fattas av Jubileumsfondens styrelse.

Det finns ingen ansökningsblankett utan du skriver ett brev där du redogör för varför du söker understöd. Ange vilken/vilka stiftelser och fonder som din ansökan avser. Ange gärna kontonummer redan i din ansökan så påskyndas handläggningen. Bifoga en kopia av din senaste slutgiltiga inkomstdeklaration samt även läkarintyg i de fall där sjukdom åberopas som skäl för ansökan. Ansökningar där ekonomiskt behov är styrkt med nämnda dokument kommer att prioriteras.

Läs mer här

Författarnas Fotokopieringsfond

Författarnas Fotokopieringsfond har till uppgift att fördela ersättning för undervisningsverksamhets (skola, högskola, universitet) fotokopiering av litterära verk till enskilda upphovsmän.

Sökande kan vara författare och översättare av facklitteratur, skönlitteratur och barn- och ungdomsböcker samt författare och översättare av utgivna dramatiska verk vars verk kan ha blivit fotokopierade i undervisningsverksamhet i Sverige.

Läs mer här

Klas de Vylders stipendiefond för invandrarförfattare

Stiftelsen Klas de Vylders Stipendiefond för Invandrarförfattare utlyser stipendium vartannat år. Stipendiet kan sökas av behövande författare som invandrat till Sverige och som påbörjat ett författarskap i Sverige.

Stipendiet kan sökas av behövande och verksamma författare som invandrat till Sverige. För att juryn skall kunna behandla ansökningarna så rättvist som möjligt krävs texter på svenska, i original eller översättning.

Läs mer här

Kulturfonden för Sverige och Finland

Kulturfonden för Sverige och Finland är den största bilaterala fonden i Norden och har till syfte att främja de kulturella förbindelserna mellan Sverige och Finland genom att ge stöd till ökad kännedom om och kontakt mellan de båda ländernas kultur, näringsliv och folk. Fonden delar ut aktivitetsbidrag och vistelsestipendier. Därutöver initierar och driver fonden egen projektverksamhet.

Läs mer här

Nordisk kulturkontakt

Nordisk kulturkontakt är kontaktpunkt för det nordiska kultursamarbetet. Institutionen etablerades 2007 och är en del av Nordiska ministerrådets organisation. Nordisk kulturkontakt skall i första hand ha ansvar för information och rådgivning samt fungera som sekretariat för de nordiska kulturministrarnas program och sakkunniggrupper. Kulturkontakt Nord skall också profilera nordiskt kultursamarbete i och utanför Norden.

Läs mer här

Lars Ahlin-stipendiet

Lars Ahlin-stipendiet inrättades av Sundsvalls kulturnämnd 1991 och balanserar mellan att vara stipendium och pris. Pengabeloppet är på 50 000 kronor och dessutom ingår en plakett utformad av Ulf Linde.

Stipendiet delas ut till författare vilkas verk har frändskap med Lars Ahlins diktning eller till författare med klar anknytning till Sundsvalls-området. Stipendiet kan även delas ut som stöd till forskning om Lars Ahlins liv och diktning. Lars Ahlin-stipendiet har delats ut vartannat år sedan 1992. Stipendienämnd är Sundsvalls kultur- och fritidsnämnd. Juryn, som bereder nämndens beslut, består av två representanter för Sundsvalls stadsbibliotek och två representanter för Lars Ahlin-sällskapet.

Läs mer här

Lars Salviusföreningen

Har du författat vetenskapliga texter som kopieras för undervisningsändamål på högskolenivå? Då kan du ansöka om stipendium på 30 000 kronor.

Planerar du att genomföra något projekt som i vid mening kan underlätta eller stimulera kommunikationen mellan forskare och allmänhet? Då kan du ansöka om projektbidrag på 25 000–100 000 kronor.

Sista ansökningsdag är 30 september varje år.

Läs mer här

Lasse O´Månssons naturastipendium

Lasse O'Månssons naturastipendium instiftades 2010 av dåvarande Kultur- och fritidsnämnden. Stipendiet avser fritt sommarboende för skapande personer i Drängstugan vid Sala silvergruva.

Stipendiet kommer årligen att delas ut till författare, översättare, tecknare, komiker, stå-uppkomiker, musikjournalist, radio- eller tv-förnyare. Under perioden juni-augusti ges tre stipendiater möjligheten att bo en månad vardera invid Salas kulturborg, Silvergruvan.

Läs mer här

Lilly och Tage Fridhs stipendium för unga författare

Stiftelsen Kummelnäs delar årligen ut Lilly och Tage Fridhs stipendium för unga författare. Välkommen att söka är du som är född tidigast 1983 och skriver skönlitteratur eller sakprosa för vuxna och/eller barn och ungdomar. I din ansökan, på högst en A4-sida, vill vi att du berättar om pågående projekt och eventuell utgivning, både digital och i pappersform. Ange din årsinkomst för 2017.

Läs mer här

Längmanska kulturfonden

Såväl enskilda personer som organisationer kan söka bidrag. Bidrag ges främst till särskilda ändamål, däremot inte till löpande verksamhet, periodiska skrifter o dyl. Kulturella samfund, institutioner eller föreningar kan tilldelas bidrag endast för viss uppgift eller publikation som inte kan tillgodoses genom deras ordinarie verksamhet.

Bidrag ges inte till finansiering av egen utbildning. Bidrag ges heller inte retroaktivt, vilket innebär att arbeten som är avslutade vid utdelningstillfället inte kan få bidrag.

Beviljade belopp är i regel i storleksordningen 15 000 – 50 000 kr.

Läs mer här

Natur & Kulturs arbetsstipendier

Natur & Kulturs litterära arbetsstipendier har delats ut sedan 2011. Vår ambition är att arbetsstipendiet ska bidra till en höjd litterär nivå och ska gå till inläsning och forskning för kvalificerat litterärt arbete inom sakprosa eller skönlitteratur. Arbetsstipendierna är personliga och är på vardera 100 000 kronor.

Läs mer här

Nordiska Kulturfonden

Tillsammans för ett nytt Norden. Genom kultur som spränger gränser. Nordiska kulturfonden arbetar för ett förnyat och dynamiskt konst- och kulturliv i Norden, som präglas av mångfald, är tillgängligt samt av hög kvalitet.

Läs mer här

Norrländska litteratursällskapets naturastipendier

Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr är en förening där författare arbetar tillsammans med litterärt intresserade personer för att främja litteraturen och det litterära skapandet i Norrland.

Det här gör vi:

  • Författarförmedling.

  • Medverkar i olika litteraturprojekt för att främja litteraturen och det litterära skapandet i Norrland.

  • Arrangerar seminarier, uppläsningar och författarturnéer av olika slag.

  • Framhåller den norrländska litteraturen i den egna tidskriften Provins.

  • Delar årligen ut Norrlands litteraturpris i kategorierna vuxen och barn/ungdom.

  • Erbjuder våra medlemmar att söka naturastipendier, dvs att ges möjlighet till rekreation eller skrivro i naturnära miljö eller vid folkhögskola.

Läs mer här

Radiostipendier

Radiostipendier avser medel från Copyswede-ersättningar som inte har kunnat betalas ut till individuella upphovspersoner. Beloppen varierar och fördelas av en stipendienämnd tillsatt av Författarförbundets styrelse.

Berättigade att söka stipendium är alla fritt arbetande litterära upphovsmän såsom skön-, fack- och barn- och ungdomsförfattare, översättare, kulturskribenter och journalister vilkas texter eller egna radioinslag sänts i Sveriges Radio (P1, P2, P3, P4). Dramatiska verk omfattas inte. Medverkan som fast anställd eller projektanställd kan inte åberopas. Stipendiesökande behöver inte vara medlem i Sveriges Författarförbund.

Läs mer här

Rittners stipendiefond

Stiftelsen Karin och Gösta Rittners stipendiefond har till ändamål att genom stipendier till studerande ungdom, författare och konstnärer främja deras utbildning. Resestipendium ur Karin och Gösta Rittners fond utlyses vartannat år enligt stiftelsens stadgar, till yngre, lovande författare.

OBS! Nästa ansökan först 2020.

Läs mer här

Sara Lidman-gården

Sara Lidmans födelsegård ligger i byn Missenträsk i Skellefteå kommun i Västerbotten.

Gården består av två hus som hyrs ut under hela året. I stora huset finns fem sängplatser, ett stort kök och ett arbetsrum samt två toaletter, dusch och tvättmaskin. På övervåningen finns en glasveranda. Lilla huset är anpassat för funktionshindrade. Huset innefattar fem sängplatser, ett stort kök samt en toalett med dusch.

Ingen bredbandsuppkoppling finns i husen. Den boende tar själv med lakan, handdukar, toalett- och hushållspapper. Husen har full städutrustning så den boende städar själv vid avfärd.

Läs mer här

Sigtunastiftelsen

Sigtunastiftelsen har ända sedan 1937 delat ut naturstipendier till författare. Stipendiet ger fritt tillträde till Sigtunastiftelsens gästhem under fyra veckor. Sökande ska vara medlem i Sveriges Författarförbund eller Finlands svenska författareförening. Stipendiet delas ut till fem författare varje år.

Läs mer här

Skandinaviska föreningen i Rom

Skandinaviska föreningen i Rom (Circolo Scandinavo) utlyser vistelsestipendier till nordiska konstutövare. Det finns fem rum i det centralt belägna 1400-talshuset i Rom.

Läs mer här

SKAP:s stipendiefond till Evert Taubes minne

Stipendium ur SKAP:s stipendiefond till Evert Taubes minne tilldelas upphovspersoner och andra eller organisationer som verkar i Evert Taubes anda. Du söker stipendiet genom att skriva till SKAP och förklara varför just du eller din organisation skulle vara en lämplig mottagare av årets stipendium om 40 000 kr.

Läs mer här

Sten K Johnsons stiftelse

Sten K Johnsons stiftelse delar ut stipendier inom sju områden. Storleken på stipendierna är från cirka 15 000 kronor till maximalt 300 000 kronor.

Stipendium kan sökas för konkret, noggrant definierat projekt med specificerad och tydlig projektplan, ett konkret formulerat mål, tidplan och budget. Ansökningarna kommer även att bedömas utifrån kriterier såsom nytänkande, samhällsnytta och gränsöverskridande.

Läs mer här

Stieg Larssons Stiftelse

Stieg Larssons Stiftelse delar ut stipendier och bidrag som avser att stödja fri journalistik och författande, arbete mot främlingsfientlighet och rasism samt jämlikhetsarbete och stöd för utsatta kvinnor.

Ändamålet ska främjas genom att bidrag kan lämnas till forskning och utbildning. Stiftelsen har även till ändamål att stötta personer som utsatts för kvinnovåld, rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Stiftelsen lämnar företrädesvis bidrag till organisationer som i sin verksamhet stödjer dessa individer.

Stipendier kan beviljas enskilda personer; studerande och journalister, som med fara för sitt eget och/eller sin familjs liv och säkerhet belyser de frågor som omfattas av stiftelsens ändamål.

Läs mer här

Stiftelsen Villa Vingarna

Stipendier ur fonden ska enligt stadgarna gå till förtjänta svenska författare, i behov därav.

Stipendiet innebär att stiftelsen ger ett bidrag motsvarande hyran för ditt arbetsrum (dock max 3000 kr/mån) i tre år.

Du som söker ska antingen ha ett befintligt arbetsrum, eller vara beredd att hyra ett arbetsrum inom ca tre månader efter tilldelat stipendium.

Stipendiet utbetalas mot uppvisande av hyreskontrakt eller hyresavi. Stiftelsen kan tyvärr inte bistå med förmedling av lämpliga arbetsrum utan det åligger stipendiaten.

Rummet kan ligga var som helst i Sverige, men kan inte ligga i den sökandes/sökandens familjs bostad (där sökande har sin hemvist) eller i annan egen fastighet (t ex sommarstuga).

Läs mer här

Stipendier Albert Bonniers förlag

Gemensamt för Bonniers stipendier är att de inte kan sökas, men vi tar med dem ändå för informationens skull. Kan vara intressant att känna till.

Läs mer här

Stockholms stads kulturstipendier

Stockholms kulturnämnd delar varje år ut 20 kulturstipendier inom bildkonst, teater, dans, film, foto, illustration, konsthantverk, musik och litteratur. Stipendiet är på 25 000 kronor och kan sökas av enskilda personer.

Läs mer här

Stora Psalmförfattarstipendiet

Anders Frostenssons stiftelse har som uppgift att stimulera skapandet av ny psalm – detta sker genom att årligen utdela stipendier och att driva en 2-årig Psalmskola. Stipendiet består av 30 000 kronor och särskilt unga psalmförfattare uppmuntras att skicka in en ansökan.

Läs mer här

Svenska Kyrkans kulturstipendier

Kulturstipendierna ska uppmuntra till nyskapande arbeten om tro- och livsfrågor, och utbyten mellan kulturutövare och kyrka. Stipendierna kan sökas av konstnärer inom alla konstformer, eller av församlingar och institutioner inom Svenska kyrkan i samarbete med kulturarbetare.

Läs mer här

Sveriges författarfond

Sveriges författarfond (som inte är samma organisation som Sveriges Författarförbund) har till huvudsaklig uppgift att fördela den statliga biblioteksersättningen. Ersättningen fördelas dels i form av individuella ersättningar (statistiskt beräknade eller särskilda författar- och översättarpenningar), dels i form av olika typer av bidrag och stipendier till upphovsmän till litterära verk: författare, översättare, tecknare och fotografer.

Utöver biblioteksersättningen fördelar författarfonden också olika statliga stöd och bidrag till författare, översättare, kulturjournalister och dramatiker. Två gånger om året utlyses arbetsstipendiumoch fem gånger om året kan du söka bidrag för resor och internationella utbytenhos författarfonden.

Läs mer här

Sveriges författarfond: resebidrag

För att stimulera till internationell närvaro och främja litterär och konstnärlig utveckling genom olika slags internationella influenser fördelar författarfonden särskilda bidrag för resor och internationella utbyten. Bidragen beslutas fem gånger per år, med följande ansökningsfrister: 1 februari, 1 april, 1 juni, 1 september samt 1 november.Om de infaller på en helg gäller nästföljande vardag.

Beslut fattas normalt inom två veckor efter respektive ansökningsfrist. För att en ansökan ska behandlas då, ska den ha inkommit senast på angivet datum. Ansökan görs på särskild blankett/i särskilt formulär. Bidragen måste sökas före avresan. Normalt räcker medlen till att ca 20-25 % av ansökningarna kan beviljas.

Läs mer här

Sveriges Författarförbunds vistelsestipendium

På följande länkar hittar du information om stipendier som kan sökas av medlemmar i Sveriges Författarförbund. Här rör det vistelsestipendium.

Astrid och Karl Otto Zamores understödsfond

Dagmar och Henning Billstrands fond

Imber Nordin-Grips understödsfond

Vistelsestipendium till Aten, Grekland

Vistelsestipendium till Bursa, Turkiet, för BULT-medlemmar

Vistelsestipendium till Henning Mankells gård, Överberg

Vistelsestipendium till Istanbul, Turkiet

Vistelsestipendium till Kavalla, Grekland

Vistelsestipendium till Runmarö, Stockholms skärgård

Åke och Vera Holmbergs stipendiefond

TV-stipendie

TV-stipendier avser medel från Copyswede-ersättningar som inte har kunnat betalas ut till individuella upphovspersoner. Beloppen varierar och fördelas av en stipendienämnd tillsatt av Författarförbundets styrelse.

Berättigade att söka stipendierna är litterära upphovsmän såsom skön-, fack-, barn- och ungdomsboksförfattare samt översättare inom nämnda litteraturområden. Har du medverkat i program eller om ditt verk nyttjats i Öppet Arkiv, är du behörig att ansöka om stipendium. Dramatiska verk omfattas inte. Medverkan som anställd kan inte åberopas. Stipendiesökande behöver inte vara medlem i Sveriges Författarförbund.

Läs mer här

Vistelsestipendium - Alltidhults skola

Under flera år har Alltidhults skola varit basen för vårt vistelsestipendium. Vi har haft glädjen att vara värdar för många kulturpersonligheter. Alltidhultsstipendiet omfattar 1–2 veckors hyresfri sommarvistelse i den pietets­fullt renoverade lärarbostaden.

OBS! Stipendiet vilar 2019.

Läs mer här

Vistelsestipendium - Nebbeboda skola, lärarbostaden

Olofströms kommuns vistelsestipendium är sedan 2013 förlagd till Lärarbostaden i skolan. Även skolsalen med enrumslägenheten används till detta stipendium under sommaren. Varje år erbjuds 3 – 5 personer som uttrycker sig i bild, skrift, drama eller på något annat konstnärligt sätt och som gärna arbetar i Harry Martinson eller Sven Edvin Saljes anda (två av bygdens stora författare).

Läs mer här

Vistelse på Villa Sarkia i Sysmä, Finland

Unga författare och översättare (under 40 år) kan söka vistelse mellan 1-3 månader på Villa Sarkia i Sysmä, södra Finland. Villa Sarkia drivs av kulturföreningen Nuoren Voiman Liitto och Sysmä stad. 

Kulturföreningen betalar resan till och från Villa Sarkia samt boendekostnader (sängkläder, elektricitet, städning och internetanslutning). 

Inbjudna författare och översättare gör också ett framträdande i samband med vistelsen i Sysmä – föreningen står för kostnaderna för framträdandet och eventuell översättning. Inbjudna ombeds också tillbringa en helg i Helsingfors för ett framträdande och för att träffa unga finska författare och översättare.

Läs mer här

Vistelsestipendium Le Flamant Rouge Guesthouse

Le Flamant Rouge Guesthouse utlyser ett årligt återkommande vistelsestipendium i en rofylld miljö i södra Frankrike. Stipendiet går att söka för författare som skriver skönlitterära verk på svenska för barn, ungdom eller vuxna. Till skönlitterära verk räknas romaner, noveller, dramatik och lyrik.

Läs mer här

Västsvenska Kulturfonden

Kulturfonden har sedan starten medverkat till att drygt 4 miljoner kronor har kunnat delas ut till kulturaktörer som vill utvecklas vidare. Fonden har också genom seminarier bidragit till ökad ömsesidig förståelse för såväl kulturens som näringslivets villkor samt medverkat till kompetensutbyte mellan parterna.

Läs mer här

Åke och Vera Holmbergs stipendiefond

Åke Holmberg (”Ture Sventon”) testamenterade avkastningen av sina framtida upphovsrättsersättningar till en stipendiefond som fick namnet Stiftelsen Åke och Vera Holmbergs stipendiefond. Stiftelsens ändamål är att bereda barn- och ungdomsboksförfattaresamt översättaremöjlighet att vistas i de nordiska länderna för förkovran, studier eller för att vinna arbetsro.

Läs mer här

Östersjöns Författar- och Översättarcentrum

Östersjöns Författar- och Översättarcentrum i Visby är ett internationellt centrum för professionella författare och översättare från i första hand Danmark, Estland, Finland, Island, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland, Tyskland och Sverige. I mån av plats välkomnas också författare och översättare från andra länder.

Författare och översättare kan söka vistelsestipendier för upp till en månad. Det finns också möjlighet att söka ett begränsat antal stipendier för resor och uppehälle. Centret söker varje år stipendiemedel från nordiska och europeiska program och andra fonder – antalet stipendier är därför avhängigt av hur mycket medel centret får från bidragsgivarna. Ansökningstiden är löpande.

Läs mer här

Tio riktigt bra skrivtips från författaren Haruki Murakami

Haruki Murakami. Fotograf: M. Jans.

Haruki Murakami. Fotograf: M. Jans.

Få författare har så trogna fans som Haruki Murakami, och kanske ännu färre har lyckats skapa en sådan aura av mystik kring sig som han. I grund och botten är han en författare som redan satt sitt spår i historien. Här är tio goda skrivråd från honom.

Skrivtips från fantastiske Haruki Murakami är det ont om, så när det nu bjuds på ett par är Boktugg direkt på hugget. Här får du tio snabba tips från en författare som skapat sig en egen stil, och som har fans över hela världen. Och det av en god anledning: Han bryter ständigt ny mark med sin egensinniga stil och går gärna dit ingen annan gått förut.

Språket är bedårande enkelt, men vackert, när han tar sig an vår världs parallella dimensioner och skriver om kärlek och existens på ett så självklart sätt att man inte kan sluta läsa. Intressant är också hur han belyser sitt eget skrivande i de här råden till alla aspirerande författare.

Tipsen, utan inbördes ordning, med hjälp från Lithub:

1. Läs

Det första du måste göra, om du vill bli författare, är att läsa många böcker. Ett vanligt råd, som nästan alla skribenter kommer med, men det av en anledning - det är sant. För att kunna skriva något bra måste du se exempel på exempel på hur en historia kan sitta samman, och hur andra löst svårigheterna de stött på.

Så läs allt du kommer över. Någon viktigare uppgift än så kan du inte företa dig på banan mot storverk - sluka böcker, dagligen.

2. Förnya det som redan har gjorts

En av Murakamis favoritpianister är Thelonious Monk, som under en intervju en gång fick frågan om hur han lyckades få ett piano att frambringa det där särskilda ljudet. Han svarade: ”Du kan inte spela några nya toner. När du tittar ner på pianot finns tonerna redan där. Men om du spelar en ton som om du verkligen menar det, så kommer den att låta annorlunda. Därför måste du välja bara toner som du verkligen vill spela.”

Murakami återkommer ofta till just det citatet när han sätter sig ner för att skriva. Precis som vi andra vet han att vi allihop plockar ord ur samma burk. De ord som finns, de finns. Men med lite ansträngning och känsla kan man få dem att betyda något annorlunda och ge dem vad han kallar flageoletter - övertoner. Då förvånar orden plötsligt.

Allt har att göra med hur du väljer dem, och vad du skapar för helheter med dem. Beroende på hur du väljer dina ord kan du också tränga in i det okända med verktygen vi alla delar, men du gör det på ditt eget sätt. Och visst har han en poäng i det - det är ett intressant sätt att lyfta fram att vi alla måste skapa vår egen stilistik för att nå fram till litteraturens kärna inom oss.

3. Skriv tydligt och med klarhet

Murakami själv säger att han ser bilder framför sig, och sedan sammanfogar dem till en helhet, eller om man så vill, en ström av bilder. Filmsekvenser. Av bilderna uppstår historien, hans storyline, och för att varje läsare ska förstå vad han menar försöker han vara glasklar. Att vara arrogant är en av författarens fallgropar - bara för att du som skrivit texten förstår, innebär inte att alla andra greppar konceptet lika enkelt. ”Jag använder enkla ord och bra metaforer.”

I grund och botten: Var noggrann och kristallklar.

4. Skriv för att få veta slutet på historien

Han vet själv inte hur boken ska sluta när han påbörjar den. På så sätt står han och läsaren på samma mark när de får berättelsen levererad till sig. Enligt Murakami själv har han ingen aning om hur historien ska utveckla sig och det är just därför han skriver den: för att få veta slutet. ”Om jag vet vem mördaren är från början finns det ingen anledning för mig att skriva boken.”

5. Samla på dig saker som du kan använda

"Stor litteratur har inte alltid med själva språket eller historien att göra", säger Murakami och menar att han jobbar på samma sätt som E.T. gjorde när han skruvade ihop den där sändaren hemma hos Elliott, för att få kontakt med sin hemplanet.

När du läser och tittar på film, lever livet, så samla på dig information för användning i ditt skrivande. Man vet aldrig vilket skräp man får nytta av längre fram.

Det handlar nämligen inte alltid om att vara bra på att skriva eller ha en bra historia: Vad du behöver är magi. Om du har magin tillgänglig kommer du undan med både enkelt språk och karaktärernas vardag. För det är just det som magi gör: det förvandlar allt som kommer i vägen till sofistikerad litteratur som tycks sväva fritt i luften, av ren viljekraft.

Och det kan ta ett tag att hitta just den där magin i historien, men du underlättar för dig själv om du samlat på dig tankar och idéer från andra stora berättare och lyssnar till hur de gjort för att få vilken enkel sak som helst att glöda av ett trolskt sken.

Så, bunkra upp med goda förebilder, lyssna till dem, samla idéer och tankar och bygg sedan din alldeles egen magiska kommunikationsapparat - som E.T. gjorde.

6. Repetition gör det enklare

När Murakami skriver, går han upp vid fyra på morgonen och arbetar under fem-sex timmar, och senare på dagen springer han en mil eller simmar 1 500 meter. När han är klar med det läser han en stund, och lyssnar på musik. Sedan lägger han sig tidigt och upprepar nästa dag på exakt samma sätt.

Och det är just repetitionen som är det viktiga, eftersom just det upprepade momenten verkar hypnotisera honom och försätta honom i ett djupare medvetandetillstånd. Men, precis som han förklarar, så krävs det nästan en övermänniska för att klara av att hålla ett sådant schema under ett helt år. Han liknar det vid överlevnadsträning i vildmarken - du måste vara fysiskt och psykiskt uthållig för att klara det.

Vidare säger han att det är repetitionerna som gör att du måste vara uthållig. Om du blir trött efter bara en vecka när du skrivit tre eller fyra timmar om dagen kommer du inte att klara av att avsluta romanen. Du måste ha kraft nog att ta dig igenom ett halvår, eller ett år. Två år. Du måste tro på det, och bygga upp krafterna.

7. Fokusera på en enda sak åt gången

Att kunna fokusera är en av författarens viktigaste förmågor. Murakami menar att det kräver övning för att koncentrera sina begränsade kunskaper och talanger till en sak åt gången. Du måste kunna sålla och hitta det du ska göra just nu, och rikta din laserstråle mot just den saken. Om du klarar det kan du kompensera för många svagheter i ditt skrivande, som vi alla måste göra. Eller, som han säger: "Inte ens en riktigt begåvad författare kan skriva bra om han har ett stort hål i tanden som gör ont just då. Han saknar fokus."

8. Tro på dig själv

Få saker är viktigare än att du tror på dig själv under arbetet. Du måste tro på att du klarar det, att du har kraften att berätta historien, och att folk kommer att läsa den.

Att vara författare och skriva böcker är inte annorlunda än att vara boxare och stå inför en motståndare: du måste tro på att du kan, att du vill och att du ska.

Backa inte en centimeter innan utkastet är skrivet.

9. Ta med läsaren på en resa

När han skrev sin roman A Wild Sheep Chaseupptäckte Murakami att historien redan tycktes finnas där inom honom. Han skrev den inte, utan slet den ur kroppen. Lirkade ut den, som om den hela tiden funnits där.

”Du skapar inte berättelsen, du lyfter bara fram den i ljuset.”

För mig känns det sant och verkligt, förklarar han vidare, och det är så du skapar en historia som folk tror på.

Den uppkommer inom dig, spontant, och lever inom dig tills du frigör den.

10. Skriv för att göra människan tydligare

På frågan om varför han skriver svarar han genast:

”Jag har bara en enda anledning till att skriva mina berättelser, och det är att lyfta fram det värdiga hos varje enskild själ. Berättelsens mening är att sätta igång ett alarm, och belysa Systemetoch förhindra det från att förminska oss som individer. Jag tror helt och fullt på att det är författarens jobb att försöka visa att människor är individer, och berätta om liv och död, om kärlek, historier som får folk att gråta och skaka av rädsla och vika sig dubbla av skratt. Av inga fler anledningar än så ska vi fortsätta att skriva historier dag efter dag, med vårt fullkomligt uppriktiga allvar.”