Valda texter

Till slut är verkligheten större än konsten – men det kostade människor livet

Foto: Istock

Foto: Istock

Plötsligt betraktas konsten inte längre som något separat från konstnären och tiden verkar ha hunnit ifatt det manliga egot. Därmed faller också de manliga artisterna som furor. Men vad händer med deras konst?

Avdelningen texter jag inte trodde att jag skulle skriva. Manliga författare som super. Eller ja, uppför sig som manliga konstnärer. Vad som nu hör till den benämningen.

I ett anteckningsblock har jag skrivit: det manliga egot, oavsett kulturgenre.

Få saker har väl genom tiderna varit så omhuldade som konstnärliga fyllskallar, genier med pennan i ena handen och drinken i den andra, när de inte passat på att svinga högern mot någon väl vald människa i närheten. Man eller kvinna. Ja, eller barn för den delen.

Först kommer jag bara att tänka på det där skimret som alltid omgav Hemingway, Faulkner, Kerouac och … ja, Bukowski, så klart. Drinkarnas drinkare, som helt suddade ut linjen mellan sin litteratur och sitt eget missbruk, i långa försvarstal, som kanske egentligen bara försökte förklara vad han egentligen höll på med när livet gick honom om intet.

Att han dessutom gjorde sitt bästa för att odla myten, och kopplingen mellan kreativitet och sprit, är förstås ingen hemlighet. Eller som han sa: ”Att dricka är att tillfälligt kunna ta livet av sig, och sedan återvända till livet. Att dricka är klistret som håller ihop mina armar och mina ben och min kuk och mitt huvud och allt det andra.”

Att han sedan ägnade det mesta av sitt liv åt att försöka ta livet av sig blir en helt annan historia. Flera gånger var han dessutom nära att lyckas. Redan 1955 föll han omkull på golvet på ett mindre bemedlat sjukhus och blödde ur både arslet och munnen.

Med allt det svart på vitt – varför älskar vi honom? Och borde vi ens göra det? Till saken hör ju att han målade upp sig som det fyllo han var, och som det svin han gärna uppförde sig som, men samtidigt påtalade att han ändå vann till slut. Han var bäst på att supa, han var bäst på att spela på hästar, han hittade alltid en kvinna att somna hos … som han sedan svek. Frågan som hänger kvar i luften är om det här fortfarande är bra litteratur 2019?

Svaret är förstås ja. Det är väl klart att det fortfarande är bra litteratur. Ibland omvälvande. Men. Däremot hade vi inte sett mellan fingrarna angående allt det där andra som han bar med sig ur böckerna och liksom fortplantade i livet: kvinnor som lämnas, bedras, och som sällan blir mer än häck och pattar, för att citera honom själv, välj valfri bok. Hans kvinnosyn var bedrövlig, och vad gör vi när vi vet att han påtalade exakt samma saker också i verkligheten, när han gick på gatorna som Charles Bukowski?

Problemet uppstår när författaren, artisten eller skådespelaren avslöjas i offentligheten, och publiken plötsligt måste välja sida och sedan göra avkall på konsten – vad ska man göra? Vad förväntas man göra? Fortsätta läsa böckerna, se filmerna, köpa tavlorna … eller bara kallt konstatera fakta och ta avstånd från konstnären på grund av att han eller hon inte verkar vara en särskilt god människa, och sedan gå vidare till nästa?

I den enklaste av världar hade jag önskat att alla konstnärer som var svin också var dåliga konstnärer. Men så är det inte. Och ja, jag hatar dem innerligt när de gör fantastiska filmer, eller böcker, och låter mig älska verken, men sedan tar dem ifrån mig när de plötsligt blir en helt omöjlig ekvation och deras skit spiller ut i strålkastarljuset.

Vad ska jag göra med alla böcker jag älskat, men som nu känns smutsiga, och vad ska jag göra med alla filmer som nu plötsligt besudlats med den eller den skådespelarens namn, och nu för alltid blir liggande i rännstenens bittra smutsvatten? Musiken som jag växte upp till, som fick mig att vibrera av lycka, och som hördes i bakgrunden när jag kysste min första flickvän (jag minns på sekunden när det hände) … den musiken är nu bara ett nersölat eko efter en artist som byggde ett tivoli i sin trädgård och sedan utnyttjade de svagaste i vårt samhälle. Hur många exempel till? Det finns hundratals.

Alla dessa minnen, hållplatser i livet – plötsligt utan soundtrack. Filmer. Böcker. Tavlor. Och alla dessa människor som råkat i vägen för dem.

Det är mer än sorgligt. Det är nästan omöjligt att ta till sig. Att det finns sådana här människor, som skapar bedårande vackra saker, och sedan demaskeras som genom ett trollslag. Kvar är det ofattbara de gjort. Kolsvarta skuggor. Vad vi vet? Deras övertramp har suddat ut mänskligt liv, förpestat bräckliga själars tillvaro och på tusen sätt bedragit varenda människa i sin omkrets. Det är monstruöst. Och det är nästan alltid män det rör sig om.

Med det är jag väl nästan klar. Men nej, jag avslutar inte det här med Bukowski. Han skrev några av de finaste dikter världen någonsin skådat, men jag tror inte han förutspådde att tiden på många sätt skulle hinna ifatt dem. Till slut är ju ord ändå bara ord, det mänskliga ansvaret något annat. På något annat sätt kan det inte vara.

Idag blir det bara ett stilla ljus, som får brinna på skrivbordet, mellan nio och fem. En tänd låga för att minnas en eller tusen, som fallit offer för de här manliga genierna, med sprit i blodet och djävulens dans i blicken. Ljuset får brinna tills det slocknar.

Till slut är verkligheten större än konsten.

Tacka fan för det.

Bokrecension: En tyst minut av Siegfried Lenz

Författaren Siegfried Lenz. Foto: Ingrid von Kruse

Författaren Siegfried Lenz. Foto: Ingrid von Kruse

En sommar, en ung man, förälskelsens bitterljuva ankomst. Och alltings slut. Romanen En tyst minutav Siegfried Lenz är så vacker att det mesta bleknar i jämförelse. Stor litteratur, och en sann klassiker. 

En tyst minut
Författare: Siegfried Lenz
Förlag: Thorén & Lindskog

Det finns något i de där särskilda böckerna som sveper med dig. Som får dig att lyfta blicken. Väl där upptäcker du att du befinner dig på en helt annan plats än där du precis satte dig ner för att läsa. Du är upplyft, bortsvept, insvept. Förtrollad. Och det är då du börjar skruva på dig där du sitter i bästa läsfåtöljen, och plötsligt drar du dig till minnes något som hände för flera år sedan, när du såg solen spela mellan tallkronorna i en liten skog nära kusten i Skåne, sommartid, blomstertid, brisen från Skälderviken, och hur ytan bakom kullarna gnistrade som ett band av ädelstenar, ljusblå solkatter och det höga strandgräset längs benen, bin och humlor och en kanin som kommit på avvägar och snabbt försvinner in i skuggorna igen.

Men sedan. Åh, ja. Sedan känslan av förlamning, när kärleken cyklar förbi på grusvägen i en skogsglänta, med håret svallande och skrattet på väg upp ur strupen, och sedan är hon försvunnen igen, men du står kvar och kommer hela livet att minnas exakt vad du kände. Kroppens förfall, lutning, den torra tungan mot gommen. Känslan, den känslan, från förr, och den känslan i boken, i texten, i dina händer, den unga kärleken … du sitter kvar i fåtöljen och läser, och ändå inte. För när du upplever allt detta är du inte alls utanför boken, som man först kan tro, utan snarare ännu mer inuti den, som om den slutit sin egen berättelse om din egen, genom komposition, ordval, stycken, stämning.

Nej, det går verkligen inte att uppföra en sorts bedömning av Siegfried Lenz och hans En tyst minututan att lägga korten på bordet omedelbart. Här finns ingen anledning alls att försöka dra ut på omdömet, eller maskera den styrka som finns i de drygt hundra sidorna ren och skär läsglädje, om nu glädje är rätt ord, för det är sorgen som är så vackert framskriven, så som den ser ut i unga Christians ögon.

Han är arton år gammal, och möter som genom en slump sin lärare en sommardag på badorten vid kusten. Pojken arbetar tillsammans med sin far i hamnen, och Benny Goodman och Ray Charles strömmar ur restaurangernas radioapparater, som en ljudkuliss till händelserna som långsamt vecklas upp i ett nästan stillastående kammarspel om två människor som förvånat börjar titta på varandra på ett helt nytt sätt. Och ja, Lens penna skriver fram kärleken lika varsamt och försiktigt som bara en riktigt ödmjuk iakttagare kan göra, när pennan vässats en hel livstid, hjärtat brustit gång på gång, och man stirrat ner i minnenas brunn tillräckligt länge.

Det är verkligen vackert, som en tyst minut. Och det är med en tyst minut alltihop börjar. Christian står i aulan på skolan och stirrar på sin rektor, en minneshögtid som hålls för Stella. Alla vet att hon var en älskad lärare, men bara Christian vet att hon också älskats av honom, både fysiskt och känslomässigt, och att alltihop började samtidigt som sommaren slog ner i den lilla badorten.

En dans, en förlupen kommentar, en inbjudan som kanske gjordes innan tanken hann ifatt, och medan ljuskäglorna från dansbanan slocknar håller Christian redan på att falla för sin lärare. Hans hand i hennes, inte är hon så många år äldre heller, bara … annorlunda. Och hans lärare, så klart, vilket gör att deras relation spelas upp med stora kärleksförklaringar från honom, och en mer sansad och förvirrad tvekan ifrån henne, allt medan sommaren lindas runt dem. Till slut drabbas också hon. Elden får fart. Deras möten, deras nästan-möten, och sedan hennes plötsliga resa bort på semester.

Hon kommer inte tillbaka, och att hon har gått bort förstår vi redan på första sidan, och hela bokens handling vävs fram genom pauser och passager på den tidigare nämnda minneshögtiden, där vi kastas tillbaka i tiden och sedan får återvända till den fyllda aulan där både elever och lärare sörjer sin förlorade vän, kollega, älskade. Det är en annorlunda kärlekshistoria med solen flämtande på himlen och där både havet och badorten finns i bakgrunden, som en ständigt glödande fond. Sommarkärleken, från ungdomen, som den bara kan vara då, men också tabut runt deras relation.

Lenz har precis den balans som krävs för att skriva sig ner i din själ, och på bara hundra sidor har han skapat något som jag skulle vilja tatuera på mitt hjärta. I all den litteratur som skrivs, som fyller våra hyllor, är det just dessa sparsamt komponerade sidor som jag skulle vilja sätta på en alldeles särskild plats i bokhyllan. För att han får mig att minnas livet, och en dag på stranden, i skogen, under en sol jag borde ha glömt bort för länge sedan, och för att han gör det med ett språk som nästan gör mig knäsvag.

Varje komma, varje paus, varje vindling är dessutom översatt med stor känslighet av Jörn Lindskog, som om han legat på knä över ett bräckligt skelett i sanddynerna någonstans, och där varsamt borstat fram beståndsdelarna i den här romanen om att älska, leva, förtvivla och andas den typ av kärlek som bara kan finnas i livets början.

Det är en bok att behålla, det är en bok att ge bort. Att läsa, och att läsa om.

Länge leve romankonsten, när den framträder som här.

Bokrecension: Vem finns? av Stina Wirsén

Stina Wirsén. Foto Maria Annas.

Stina Wirsén. Foto Maria Annas.

Den vackraste sortens litteratur når alla åldrar och monterar ner även de svåraste ämnen - och det är stort att Stina Wirsén gång på gång lyckas skapa en bro som även de små kan korsa för att möta livets svårigheter. Vem finns? är en bok att ta till sitt hjärta. 

Vem finns?
Författare: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen

Barnlitteraturen är en underskattad och ibland missförstådd genre. Ofta hör man felaktigheter uttalas i diskussioner, och det är inte sällan författare som skrivit för vuxna får för sig att det är enklare att skriva för barn, eller att de kan skriva samma historia som för vuxna, men med färre ord.

Sanningen är så klart en annan, och duktiga barnboksförfattare är giganter när det kommer till att förvalta materialet och presentera det på ett sätt som går förbi alla sådana förenklingar av deras verk. De bemästrar både den där nästan osynliga och vackra lekfullheten som verkligen når fram, och konsten att göra sig jämställd med barnet och tala rakt till det, istället för ner till det, eller via en vuxen medlare.

Och av de som lyckats allra bäst är Sina Wirsén kanske en av de mer kända. Som småbarnsförälder råkar jag på henne dagligen, och då främst via Vem-böckerna, som är så väsensskilda och fina att man efter några veckors läsande till slut inser att man själv och barnet, i det här fallet två och ett halvt år gammalt, läser historierna med lika stor behållning och längtar lika mycket efter att plocka upp dem. Min son har önskat sig alla i serien, och därmed läser vi också alla i serien varje vecka. Ibland varje dag. Allihop.

Den senaste boken i den serien är Vem finns? och den tar precis som de tidigare böckerna upp stora ämnen och frågor som man kanske inte alltid förknippar med barn. Exempel på tidigare verk i serien är Vem bestämmer?Vem är arg?Vem är stor? och Vem stör? Genom böckerna sätter Wirsén ord på saker som människor i alla åldrar kämpar med och funderar på i sin vardag. Orden är få, men skurna med en poetisk lyster som på ett exakt och lättförståeligt sätt fångar det ibland oförståeliga, oavsett kön, ålder eller kontinent.

Nya Vem finns?närmar sig även den en mycket svår passage i människans liv, nämligen döden, och då det ofödda barnets död. Varför blev det inte någon bebis av barnet i mammas mage och går det ens att diskutera en sådan sak med lilla Mjau och Pip, de två syskonen som bor tillsammans med sina föräldrar och älskar att höra historien om hur det gick till när de skulle kläckas.

Duvmamman och Kattpappan berättar gärna, och långsamt får vi den typiskt stilsäkra berättelse som Wirsén gjort till sitt signum. Byggd av motsägelser och kontraster (Kattpappan och Duvmamman), och oväntade grepp som både roar och oroar och tar sig tätt inpå betraktaren utan att vi egentligen förstår hur det går till.

De får tre ägg och en dag ska de kläckas. Det blir bråttom till sjukhuset. Doktorn lyssnar och pratar. Men så konstigt. Ett av äggen är tyst. Flera doktorer kommer in i rummet och vi ser de två syskonen kläckas. När det sista ägget öppnas ligger det bara en ensam fjäder inuti, och därifrån svävar historien vackert mellan den oerhörda sorgen som den vuxna läsaren känner och de många frågorna som uppkommer hos barnet i knäet, som undrar varför bebisen inte kom. Sorgen får ta plats på ett sätt som även små barn klarar av, och även om Duvmamman gråter så får vi på något sätt ändå förstå att livet går vidare. Det ledsna syns, men är också abstrakt och ibland mer en känsla i bilden, än vad som sägs rakt ut. Som det ska vara.

När vinden tar tag i fjunet som legat ensamt i det tomma ägget och lyfter det mot himlen så kompletteras de sparsmakade orden av ett uppslag som kanske är det finaste jag sett på många år: fjädern i vinden, och föräldrarna och barnvagnen på väg hem från BB, vinkandes efter det svävande fjunet som lyfter över hustaken och landar hos stjärnorna där det stannar.

Och frågorna från barnen blir fler, de vuxna nickar.

För oss har hon funnits, så svarar dom stora. Först som en liten gåta i ett ägg. Sen som en dröm om hur det hade kunnat vara. Om ni hade varit tre.” 

Genom historien får vi möta döden i fler former, och det görs balanserat och finstämt, med styrkan hos en världsförfattare som inte väjer för svåra ämnen ens när målgruppen är så ung. Att det även finns en sorts allmännytta med böckerna, som samtalsämne för de som behöver, är egentligen bara en bonus, för till skillnad från genreböcker som oftast sätter ämnet före kvaliteten är det här precis tvärtom. Svårigheterna har kokats ner till sin essens och når vart hjärta som kommer i vägen, och just därför hamnar Wirséns böcker i favorithyllan gång på gång.

Det är på riktigt, presenterat med den kreativa och strålande fantasi som få författare når upp till, när bild och ord möts på samma planhalva och får betraktare i alla åldrar att vilja ta upp böckerna igen och igen, trots att de inte är varken lättsinniga eller glättiga.

Och från min son, den lilla pallevanten, kan jag bara säga tack till Wirsén, även om han inte skulle formulera det just så. Han skulle snarare säga: Igen, pappa. En gång till.

Barnlitteraturen i Sverige lever, och är ibland bäst i världen.

Bokrecension: Call me by your name av André Aciman

Call me by your name - fantastiskt vacker bok, enligt Boktuggs recensent.

Call me by your name - fantastiskt vacker bok, enligt Boktuggs recensent.

Boktuggs recensent känner bokstavligen marken skälva under fötterna när André Aciman fångar två mäns möte i romanen Call me by your name. 

I André Acimans roman Call me by your name, förlorar man sig nästan omedelbart i allt som ryms mellan det stillsamt vackra som kärleken kan vara, och den fullständigt burdust hjärtskärande smärta som kan uppstå både i väntan på det första mötet, och efteråt, när dimman lättar och två människor går åt varsitt håll. Och, i värsta fall, när den ena av dem går bortåt till ljudet av ett lättvindigt ”senare”, som i amerikanskans slarviga ”later”, där senare kan antyda att man ses om en timme eller om trettio år, och den andra står kvar under ett nästan trollbindande månsken och försöker att inte falla i bitar på grund av den livslånga saknad som redan gör sig tydlig. Later kan nämligen också betyda: "Vi ses kanske aldrig någonsin igen". I en bok som Call me by your nameanalyseras varje rörelse, varje ord och uttryck, så att varje dubbeltydighet och bakomliggande orsak satts på pränt när vi kommer till slutet av passionen.

Inte gör Aciman det lätt för sig heller när han väljer terräng. Den sjuttonårige Elio Perlman bor med sina föräldrar i ett hus i Toscana, och allt som finns runt omkring dem är så italienskt att man känner dammet från den lantliga grusvägen i näsan mellan bladvändningarna. Rivierans stilla värme bultar som ett helt eget hjärta, och miljön blir så ur-italiensk att man börjar leta reseguider långt innan sista sidan. Men så ter sig kanske inte platsen för Elio - det är hans liv, det är där han lever. Hans pappa är forskare med lingvistik som specialitet, och varje sommar bjuder han in en doktorand som får bo gratis i huset mot att han hjälper till med en del administration.

Och den här sommaren har precis börjat, varje steg genom gräset framför villan känns som fördröjt av hettan och det nästan eviga sommarlovet väntar på Elio, men under bråkdelen av en sekund förändras allt på ett sätt som han aldrig kunnat föreställa sig. Årets doktorand stiger ur bilen, och tar sina väskor, lutar sig fram mot en medpassagerare och kastar ur sig sitt ständiga ”Senare!” och börjar gå mot huset med den lätthet som bara gudar kan tillåta sig, eller de som är typiskt överdådiga i sitt sätt att dölja den osäkra kärnan de bär inom sig. I vilket fack hör den här amerikanen hemma? Elio är osäker. Mannen heter Oliver, och är i trettioårsåldern.

Mötet mellan honom och Elio Perlman blir författarens katalysator för allt som ryms i romansernas och erotikens rum, och han monterar ner de stora känslorna skruv för skruv tills han blottlagt det allra innersta i oss alla: människans verkstadsgolv, där allt är hudlöst och beroende av kärlekens framgångar och förluster, där allt kan göra förrädiskt ont och varje nick, ovarsam blick eller omedveten beröring kan vara på liv och död. Men Elio vet först inte vad han ska tro om den nyanlända amerikanen, och inledningsvis drivs han mellan hopp och förtvivlan i den omedelbara passion han kände så fort han såg Oliver gå upp för trapporna i huset.

Vi får se varenda sten lyftas på när texten flödar fram i nästan drömskt tillstånd, när den unge Elios tankar och begär blir till lika delar sorg och glädje. Tiden tycks ju stå nästan stilla den här sommaren, över tennisbanan vibrerar luften av hettan. Nattliga bad, möten på puberna inne i stan. Frukostarna hemma i huset, tillsammans med resten av familjen, och de långa samtalen om kvällarna när vinet tycks serveras i en aldrig sinande mängd. Men kärleksaffären kommer inte genast över de två unga männen, det dröjer. Det väntas. Och väntas. Bågen spänns.

Mellan dem kommer kvinnor, som de dras till och som de spenderar de ljumma nätterna med, och mellan dem kommer även det försiktiga tvivlet i vilket Elio nästan går under i den våldsamma åtrå han känner till Oliver. Han har så svårt att tro på att han snart ska få kyssa de där läpparna han studerat in i minsta detalj, och han har svårt att uppbringa det där slutgiltiga modet som krävs för att ta steget från sina drömmar till den hårda verkligheten.

Så ja, han väntar. Bara lite till. Bara en kväll, en natt, en morgon till, snart så sker det, om han bara hittar rätt stund … I all denna väntan torterar han sig själv med kärlekens mest plågsamma attribut, med svartsjuka och döende hopp, tanken på att det aldrig kommer att bli de två. Men så fort hoppet släcks, så tänder Oliver det igen, genom att ägna honom en gnutta uppmärksamhet, genom att fråga om de ska bada, spela tennis, gå på bio eller bara snacka om något intressant i solens stilla kvällsljus. En ung grabb, en något äldre man, som drivs allt närmre varandra och långsamt förvandlas till en metafor för kärlekens dubbla ansikten; de lever mellan avgrundsdjupa plågor och förtrollade ögonblick. Böljar där i osäkerheten. Och de accepterar ambivalensen de måste bära - risken att bli lämnad är något man måste ta för att komma åt kärlekens innersta väsen.

Det är en fantastisk roman, så överrumplande att det inte går att värja sig mot hur Aciman förmedlar historien om två vilsna män, en sommar i Toscana där alla regler satts ur spel och kärleken kan få vinna mark under ett par ödesdigra veckor, men sedan får återgå till att bli en önskan eller dröm hos åtminstone Elio. Man kunde förstås gjort det enkelt för sig och sagt att det bara handlar om sexuella uppvaknanden, men även om passionen är ramen som rymmer tavlan, så handlar det om storslagen kärlek, som den ser ut när varje mekanism och känsla plockats ner och analyserats, på samma sätt som Ian McEwans gjorde i På Chesil Beach. Det är detaljerna som leder väg, som blir den där historien om den allra första kärleken, minnen som kan färga av sig på ett helt liv.

Solen steker och vattnet i den lilla poolen är alldeles orörligt när vinden lagt sig för dagen, och Elio sitter med sin gitarr och spelar bara enstaka toner medan Oliver vilar en bit bort med kepsen över huvudet och den brunbrända kroppen utslagen i sommarens onådiga hetta, allt är tyst, kanske en fågel gör sig hörd och försvinner, men allt annat hör till den sortens tystnad som bara kan finnas en riktigt vacker sommar när vad som helst kan ske. Elio sneglar mot amerikanen, har lärt sig hans kropp utantill, betraktat honom i smyg i timme efter timme, och när han sluter ögonen upptäcker han att det han ser är så upphetsande att han måste fortsätta spela på gitarren och hålla blicken på sina fötter i poolen. Hjärtat slår, kroppen protesterar.

Och stämningen runt poolen vibrerar, så som hela boken vibrerar, och det är vackert och tvunget, och du ska läsa den här romanen. Om du ändå vrider på dig och protesterar, så säger jag att Peter Samuelssons översättning är värd läsningen bara den, fullständigt övertygande ner till varje kommatecken. Där har du då något att förhålla dig till, det vackra språket, som fångar det vackra innehållet.

André Aciman har skrivit en roman som handlar om passionen mellan två män, i början av livet, och han gör det så skickligt att det blir en spegel av vilken kärlek som helst, vart den än uppstår eller vart den än lever vidare, och det är ett betyg som är det högsta möjliga. Vi drunknar i glädje, i sorg, i förtvivlan och otyglad passionerad närhet. Ja, hur hjärtat än går i sönder, och hur åren än passerar, och ensamheten försöker säga oss att det är för sent, nu är det till slut för sent för den kärlek som varit, så säger det här mästerverket oss att så är det kanske inte alls, kanske lever fröet där inne i hjärtat bara för att till slut blomma ut igen.

Kanske behöver det inte ens blomma ut, kanske räcker bara tanken på att det kan hända. Den kärlek som har varit slutar nämligen inte finnas till, den är fortfarande vacker och full av gnistor och minnesbilder som kommer att flamma upp tills dagen då vi säger farväl till jorden och det heliga omkring oss. I all min ärlighet: Jag saknar redan karaktärerna och boken, som vore de mina bröder eller vänner. Det kan bara bli full pott för den här boken som är tillägnad alla som älskar den sortens litteratur som får själva marken skälva under fötterna på oss.

Bokrecension: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Fotograf: Pierre Björk

Fotograf: Pierre Björk

När Boktugg läser Khemiris Pappaklausulen blir recensenten tårögd av lycka och vill dra igång ett fyrverkeri till romanens ära redan innan han nått sista sidan. Om en bok kan vara en på miljonen, så är det den här. 

Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Du är en son som är en far som är en läsare. Du plockar upp böcker som du tror du ska älska, men ibland bär du också hem romaner av författare som du en gång älskat men sedan lyckats glömma bort när livet fortsätter framåt med ljusets hastighet, och du behöver gå och storhandla en gång om dagen, och lägga barnen, väcka dem, lägga dem igen, och sedan försöka hitta en stund att äta, börja jobba igen, och kanske följa upp den där tv-serien som du gillar att slappna av till på kvällarna innan du diskar och tvättar fönstren och försöker få barnen att sova till längre än halv fyra på morgonen.

Men ja. När du väl hinner, när du lyckas köpa dig fri ur livets fiskegarn för bara några timmar, så tar du till slut upp boken av författaren som alla talar om. Som du haft span på ett tag. Den heterPappaklausulenoch du bär den med dig till stolen där du har en billig massagedyna som underhåller din rygg samtidigt som Jonas Hassen Khemiri underhåller dina ögon, din hjärna, ditt hjärta, och du undrar varför du dröjt med att påbörja den här recensionen. Redan på sidan åtta har boken vridit om något inom dig. Vridit om nyckeln till skåpet du har inom dig, det lilla svarta skåpet, där du förvarar själen och små minnen som du bara tar fram när något verkligen knastrar och når igenom livsbruset och livsstressen. Du är fångad. Du är fast.

Vi möter en familj, som inte är helt på det klara med vad de tycker om varandra, de är mer en familj som en gång var en familj och nu försöker vara en familj genom att tänka på hur de var förr i tiden. Saker rullar på av gammal vana. Den åldrade pappan kommer till Sverige en gång var sjätte månad för att slippa betala skatt i landet där han befinner sig, och samtidigt besöka sin läkare och se till sina affärer här i Sverige. Men vi får aldrig veta vad han heter. Khemiri gör det inte så enkelt för oss, utan distanserar sig från sina karaktärer när han låter dem betecknas av sin relation till människorna omkring sig. ”En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig lämnat. Han står i kön till passkontrollen. Om polisen bakom glasrutan ställer misstänksamma frågor ska pappan som är en farfar hålla sig lugn. Han ska inte kalla polisen för grisen.”

Kvar här i Sverige lämnar han sina tre barn, nej två barn. De var tre, men en förlorades. Gick under. Han vill inte tänka på det. Kvar här i Sverige har han också lägenheten som han lät sonen ta över för att det var tvunget, och där bor han nu när han kommer och hälsar på som gubben i lådan, den tillfällige besökaren som sveper in i rummet och sedan försvinner igen. Han är en vind, en naturkraft, en osalig ande som säger och gör precis som han vill utan att ägna en sekund åt hur det drabbar någon annan. Det är så vi möter honom och sonen som är en pappa har tröttnat på oron han kommer dragande med. Vad har egentligen pappan gjort för honom genom åren - var han någonsin en pappa som var något att ha? Hur många år har det här egentligen pågått, denna tvungna kontakt dem emellan som sker bara när pappan vill ha något, eller behöver stöd? Nej, nu räcker det. Han har tillräckligt med press i sitt eget liv, han orkar inte. Han vill bryta pappaklausulen. Det får vara nog.

Han bor med sin flickvän, som jobbar när han själv är föräldraledig, och tar han om de långa nätterna med sina barn, ett och fyra år gamla, och det är han som torkar bajs, lagar mat, städar, går till dagis, som håller sig vaken när barnen vill höra en saga, eller sjunga en sång, och sedan är han ändå uppe vid fyra för sambon kan ju inte gå upp, hon ska jobba och behöver sin sömn. Hon går ut genom dörren varje morgon, pysslar med sitt jobb hela dagen, och kommer tillbaka varje kväll en timme senare än vad hon sagt att hon ska göra och då är maten kall och sonen som är en pappa är sur och besviken. Relationen håller på att kapsejsa och Khemiri styr skeppet så mästerligt att vi aldrig tröttnar, utan istället ställer oss på led för att få veta hur de ska kunna klara sig ur problemen som uppstår.

Ett styng av humor här och var, men skrattet fastnar i halsen, för även om det på ytan ser ut som en sketch med lika delar sorg och slapstick i sonens liv, så slutar det varje gång med att läsaren känner boken vibrera i händerna och tårarna nästan välla upp i ögonen när man inser hur nära han är att gå sönder. Sonen som är en pappa som är en sambo. Är det här hans liv, pappaledig ekonom, med en sambo som verkar ha glömt honom och en pappa som bara återvänder när det passar? Han provar sina vingar, försöker bli musiker. DJ. Komiker. Författare. Famlar och faller, famlar och faller, och hans liv blottläggs i en kaskad av text som är så varsamt och snyggt frammejslad att Khemiri tycks tala till mig både som läsare och författare. Jag hör det mellan raderna, budskapet frammanas steg för steg: Det här, Conny, är den måttstock som all litteratur borde mätas efter.

Så förbannat omtumlande och bra är det när han målar upp karaktärerna och sedan långsamt får oss att inse att ingen människa bara är vad vi tror vid en första anblick. Vi glömmer och förvillar oss - livet händer och får oss att tappa fotfästet och tro mindre om människorna omkring oss. Kanske har de också förändrats, men kanske inte. Kanske är det bara vardagen och de förlorade målen som får oss att sucka tungt och titta snett på våra medresenärer … innan vi inser att det finns något där under. När vi skrapar på ytan framträder något mer. Vi minns att vi älskade dem. En gång var de också andra människor, unga drömmare som gick genom eld för vad de trodde på.

Och ja. Sonen som är en pappa har en syster. Hon är en dotter som är en mamma som har bra kontakt med sin bror. Men även hon drar sig undan pappan. Hon har egna problem. En pojkvän som inte är en pojkvän, och en son som inte vill vara hennes son längre, och sedan börjar hon plötsligt spy om morgnarna samtidigt som pappan återvänder till Sverige och vill träffas och låtsas som att allt är bra och fint - som han gör varje gång. Hon tvekar dock mer än sin bror, ser mer än honom. Kanske känner hon att pappan som är en farfar håller på att förlora mot livet, att han knappt orkar lyfta fötterna längre. Ögonen sviker honom. Drömmarna har tynat bort, som urblekta frimärken på ett kuvert.

Och detta, alla dessa saker, lägger Khemiri varsamt ner i sin magiska maskin, och får berättelsen att lyfta långt bortom det som vi lärt oss att litteratur kan vara, och sedan, när han lett in oss på en stig där vi tror att marken håller, bryter han sönder ramverket och reglerna och låter en omöjlig röst tala till oss mitt i boken. Den påtagliga, om än vackra och drabbande, diskbänksrealism som vi tror är det vi ska förhålla oss till lyfter från asfalten och vi svävar över pappan som är en farfar, likt en ängel eller ett barn som dött för tidigt och nu vill försöka påverka det som finns kvar på jorden. Du kommer att hålla andan. Någonstans på vägen kommer boken att nå dig.

Det är en roman om en familj, och en bok om människor, där detaljerna faller som hagel omkring oss, och kvar är en lika vacker som trotsig verklighet vi bara måste stiga in i när Khemiri bjuder in oss. Kom, komsäger han och lockar, här inne i värmen, bakom gardinerna kommer ni att få titta djupt in i själen på människor som kan vara era bröder och systrar, som kunde varit er bästa kompis, och sedan klistrar vi glittrande stjärnor i taket och låter dem blinka som fyrljus när vi går genom den labyrint som det vanliga livet är, men som i det här fallet känns outsägligt kul, drabbande, vackert och omistligt.

Du är en son som är en far som är en läsare. Du plockar upp böcker som du tror du ska älska, men ibland bär du också hem romaner av författare som du en gång älskat men sedan lyckats glömma bort när livet fortsätter framåt med ljusets hastighet.

Du läser Pappaklausulen. Du förundras. Du vill genast läsa om den från början igen.

Du vill se fyrverkeriet gnistra en gång till.

Och det säger du med en tår i ögonvrån.

Tack, Khemiri. Vilken bok.

Stridsrop för författare som är på väg att ge upp - sluta inte skriva

Ge inte upp författardrömmen - du kan klara det. Foto: Istock

Ge inte upp författardrömmen - du kan klara det. Foto: Istock

Det kommer att finnas många svåra dagar, och det kommer att ta emot många gånger. Men håll blicken på de goda exempel som finns. Det finns alltid ett ljus någonstans.

Få yrken är så svåra att få ihop som författarskapet. Vi kämpar på, skriver flera timmar om dagen, under månader, och reviderar sedan dygnet runt bara för att få iväg manuset till förlagen, som oförståeligt tackar nej till vårt tredje mästerverk i rad. Vem av oss har inte varit där, eller är där, eller kommer att vara där inom en snar framtid? För saken är att det inte räcker med att bli utgiven en gång – det betyder inte att du är inne i värmen för all framtid … Nej, du måste så klart fortsätta prestera och bli antagen av de som antog dig från början.

Som tur är finns det hoppingivande historier om människor som kämpat ännu hårdare än vad vi gör, men som vägrade ge sig. Och, om ni nu är som jag, så kan det ibland räcka med en liten antändande gnista hopp för att få fart på tangenterna igen. Bland alla er som vägrar ge upp finns nämligen minst ett par som till slut kommer att bli antagna av det där drömförlaget, om ni bara ger er katten på det.

Tricket är att ta sig igenom de där passagerna av hårt arbete, när man inte vet vad som kommer att hända med materialet, om någon bryr sig över huvud taget. Du måste i blindo sitta där på stolen och kämpa tills fingrarna är stumma, och vara helt säker på att det du gör är viktigt och att det inte spelar någon roll om de första tio förlagen refuserar dig. Om bevisen säger något, så är det nämligen att envisast vinner. Du kan aldrig någonsin tro på en annan sanning än att det du gör är nödvändigt. Och du måste vara din egen fanclub i början. Förlita dig inte på någon annan.

Varför? Det är inte ens säkert att förlagen refuserar dig på ett vänligt sätt. Enligt en god källa, så ska en amerikansk förläggare ha skickat tillbaka ett refuseringsbrev som bestod av bara två meningar:

”Jag läste de första styckena i din bok för min guldfisk. Den dog.”

Jomen, man tackar. Och nu råkar det vara så att meningen ovan inte skickades till vilken författare som helst, utan till Dan Brown, bara åren innan han skrev sin stora hit. Sanningen är att han kämpade i åratal för att ta sig förbi det där första hindret, och under tiden riskerade han både sin egen och sin familjs tillvaro. Livet var hårt.

”Jag förstår det inte riktigt”, säger han nu efteråt, ”men en del människor hatade verkligen vad jag skickade in till förlagen. Jag menar att det var som ett blint raseri, som är nästan omöjligt att förstå sig på.”

Slutade han skriva? Nej. Bryr han sig numera om vad man tycker om hans böcker? Nej.

Lyckades han? Ja.

Och han är så klart inte den enda. J. K. Rowling tog en liknande omväg från fattigdom till storartad succé, och det skedde inte över natten. Hon klassade sig själv som på gränsen till hemlöshet, och hade ett barn att tänka på. Ensamstående, arbetslös, levde på a-kassa. Dessutom kämpade hon med en svår depression. Gav hon upp? Nej, hon tog med sig sin dotter och satte sig på caféer och skrev, bara för att känna att hon gick någonstans och jobbade, istället för att sitta hemma. Hon beställde det billigaste på menyn, satt sina timmar medan barnet sov. Gick ut en runda, satte sig någon annanstans.

När hon var klar med boken refuserades den av tolv olika förlag. Jag vill att du läser den meningen igen. Det säger något att tolv förläggare i rad kan ha fel, och missa en så storartad serie som Harry Potter faktiskt är. Till sist hade Bloomsbury förbarmande med henne och antog boken, men varnade henne samtidigt för att hoppas på framgång. ”Sluta inte söka jobb”, sa de. ”Du kan behöva det.”

Att vältra sig i framgången som hon sedan fick behöver vi inte göra. Hennes historia är både känd och omtalad, men likväl behöver vi kanske höra den igen: Du. Kan. Lyckas.

Och ja, Stephen King skulle hålla med. Han kämpade tappert under flera år och hankade sig fram som vaktmästare, städare och vikarie i engelska innan han landade på fötterna. Men, det var inte bara så enkelt. Faktum är att han blev så refuserad med Carrie, att han till slut slängde manuset i soporna och lämnade husvagnen de bodde i. Ja, de bodde i en husvagn. Mer pengar än så hade de inte. Men när han lämnat hemmet och försvunnit ut råkade hans fru Tabitha se manuset och plockade upp det ur papperskorgen. Hon läste ett par sidor och gillade vad hon såg. När Stephen kom hem långt senare hade hon läst hela och lagt det på bordet med en lapp ovanpå. ”Jag tror du har något här. Fortsätt jobba på det.”

Inte heller där behöver vi diskutera vilken framgång som senare följde, för varenda läsande människa känner till Stephen King, oavsett vad man tycker om hans böcker.

Nå, det finns så klart en poäng med allt det här. Även om jag hållit det enkelt och bara fångat upp de mest kända exemplen, så finns det faktiskt en sanning här, och den går att bevisa. Jag är skeptiker till själen, och tror sällan på vad jag läser. Men jag gillar inspiration och tror på att dela med mig av livets små fina stunder.

Jag har själv skrivit i hela mitt liv, och när min mor dog blev jag som trettioåring så nerbruten att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag gick till jobbet, som i trans, men var knappt vid medvetande, och varje dag när jag kom hem gick jag in i garderoben och satte mig och skrev på en yta mindre än du ens kan föreställa dig. Jag hade fått montera ner det lilla skrivbordet för att få in det där och montera upp det igen när jag burit in delarna en och en. Jag kunde inte göra något annat. Sorgen hade förlamat mig. Efter sex månader hade jag skrivit klart, och precis printat ut texten och läst den.

Jag minns tanken: ”Nu är jag klar. Det är inget vidare och jag kommer att slänga det i morgon. Men just nu går jag ut och går en runda.” När jag kom tillbaka till trapphuset hade någon tappat ett förfrankerat och vadderat kuvert utanför min port. A4-format. Det bara låg där. Jag tog upp det och gick in och lade mitt manus i det och valde det första förlag jag hittade på nätet. Bokförlaget Forum. Jag skickade in papperna. Kontraktet kom åtta dagar senare. Det är hela sanningen. Åtta dagar.

Sedan fortsatte livet. Tre böcker senare hade jag kämpat mig till lika många kontrakt, men ville ge upp. Det var inte värt det. Jag var pank. Faktum är att min morfar precis hade ringt upp mig där jag stod på stadsbiblioteket i Helsingborg och när han frågade om jag klarade mig ekonomiskt, så ljög jag och sa … ja.

När vi lagt på kontrollerade jag mitt bankkonto. 46 öre. Jag minns att jag stod med telefonen i handen och precis skulle ringa min sambo för att berätta att jag gav upp. Det fick vara med författardrömmen. Jag orkade inte med kampen längre. I samma ögonblick som jag lade handen på mobilen ringde det igen. Det var ett okänt nummer. Jag stirrade på den och dröjde nog länge innan jag svarade. Det var Svante Weyler, som ringde på uppdrag av Umeå novellpris. Juryn med han själv, Per Olov Enquist och ett par andra hade precis beslutat att jag var årets pristagare. ”Du får 60 000 kronor skattefritt.”

Hur som helst. Mina framgångar är så klart blygsamma. Små, så små, om man jämför med människorna som verkligen lyckas, och slår igen. Men kanske handlar det inte bara om att göra succé, utan om att läsa av omgivningens tecken. Att hitta det som talar för att vi ska fortsätta skriva och inte sluta. Att hitta uppmuntran. Att se det positiva.

Jag vet förstås inte var du befinner dig, eller hur du känner inför ditt eget skrivande, men jag säger det från hjärtat: Du ska inte ge upp. Inte idag, inte imorgon. Inte dagen efter det. För om du verkligen är en författare till själen, så är skrivandet din hela livsluft, även om du gör något annat också samtidigt. Du måste ju skriva. Utan skrivandet går du under.

Egentligen är det kanske bara det du är helt säker på här i livet.

Och även om ljuspunkterna ibland tycks oändligt få, så syns de om du bara tittar. När du väl upptäcker dem kommer de att kännas som virvlande tomtebloss i själen.

Du. Ska. Inte. Ge. Upp.

Känner du dig som en författare, var då en författare.

Hela vägen in i mål.

Du kan.

Du ska.