Vem får lov att kalla sig författare och spelar det egentligen någon roll?

Få saker har diskuterats så ingående som detta om vem som får lov att kalla sig författare. Men har det egentligen någon betydelse? Nej, antagligen inte, säger Conny, och fortsätter skriva i sin ensamhet.  

Det finns en skiljelinje som många är rädda för att överträda, och det handlar om vem som får lov att kalla sig författare och inte. Debatten har varit rätt infekterad många gånger, och på ena sidan står de som getts ut på stora, etablerade förlag, och på den andra alla de som ger ut böcker själva, eller på mindre, nästan osynliga förlag.

Det känsliga ligger väl i att folk säger sig vara författare, utan att egentligen ha gjort något för att förtjäna det … men hur förtjänar man det, och vad finns det i benämningen som är så värdefullt? Och spelar det någon roll – kan en yrkesbeteckning ens bli devalverad bara för att Börje på andra sidan gatan börjar skriva författare på sitt visitkort, och högljutt proklamerar att han minsann alltid skrivit och varit ordkonstnär till själen. Klart som katten att jag då tänker skriva författare vid mitt namn på Eniro – försök hindra mig om ni kan. Och så blir det.

Så ja, många lär väl känna igen både Börje och sig själva. Många hänvisar till en tidigare regel som sa att man måste ha skrivit (och gett ut) två böcker för att söka medlemskap i Författarförbundet, något som känts rimligt och som verkar ha formulerats med ursprungstanken en gång är ingen gång, men två kanske är det, och får du ur dig fler än ett verk med text från början till slut så är du värdig att få sitta med vid det runda bordet. Och jag förstår att man kanske använt sig av det rätt mätbara exemplet, eftersom författarskapet då känns konkret och får en given linje som inträder mellan dem och oss, mellanförfattare och icke författare. 

Fast vad ska man då göra med folk som skriver två urusla böcker, enligt alla kriterier, eller som trycker upp dem på kopiatorn där hemma och sedan plågar nära och kära med dem under tio års återkommande julklappsutdelningar? Är antal böcker verkligen en godtagbar ribba och behövs det ens en regel för vem som får kalla sig vad, mer än när ett förbund ska ta in medlemmar? Att de behöver sålla hör ju liksom till sakens natur, men för oss andra, som till vardags ska gå runt och presentera oss för människor vi träffar?

Jag tror att de flesta som har skrivit ett par böcker känner igen sig i diskussionen, och att vi allihop har funderat över om vi är författare nu, eller om vi fortfarande tvivlar. Kortast sträcka till dilemmat blir det ju om jag tittar på mig själv, och jag kan då bara krasst konstatera att jag efter min första och andra bok kände ett stort behov av att säga att jag var författare, antagligen för att varenda fiber i min kropp tvivlade på att det var sant, men att jag senare, efter romanerna fem och sex, helt tappade begreppet bakom mig och glömde fundera över det.

Sanningen är nog att jag först nu, efter nio böcker, på sju olika förlag, känner att jag kommer fortsätta på den här banan och vet vad jag håller på med. Det jag häller ner i mixern kommer att komma ut i andra änden som en bok, utan att jag bävar för det, och jag har lärt mig bli mer förutseende och slipper känna mig kastad mellan tillfälligheter.

Med det sagt: Jag skriver på tre böcker nu, och samtliga är kopplade till bra förlag. Jag vaknar på morgonen, går upp ur sängen, sätter mig för att skriva. Jag vet med andra ord på något sätt att jag antagligen är en sådan där … författare. Åtminstone för det mesta. Men trots det skruvar jag oroligt på mig ibland när någon frågar var jag sysslar med. När jag försöker säga att jag är författare stockar sig ordet i halsen, och när jag väl får det över läpparna får jag upprepa det ännu en gång för att liksom pröva dess värde. Ordet ekar mellan väggarna. Folk höjer på ögonbrynen, nickar. Själv tänker jag: Sa jag att jag var författare? Det måste ju ha låtit konstigt. Jag är väl inte författare? Jo, det är jag ju. Eller, jag var det igår, och kanske imorgon, men just idag …

Fast i allt det ligger kanske också sanningen. Folk tycks gilla författare. Kanske inte så konstigt då att alla vill vara det. Och för att avrunda den tesen kan jag väl återberätta vad som hände mig för en fem-sex år sedan när jag sprang på en barndomskompis och hans flickvän på ett fik här i Helsingborg. Jag hälsade på min vän, var glad att träffa honom igen efter femton år, om det nu inte var mer än så. Men hans flickvän lyfte knappt blicken. Fnös faktiskt ointresserat åt mig. Jo, det är sant. Gud, vilken tröttsam blick jag fick. Men jag är väl helt enkelt inte en så spännande individ på det hela taget, tänkte jag. Fast sedan harklade sig min vän och sa: ”Du, killen har skrivit fyra romaner, han är FÖRFATTARE …” Hans flickvän, som inte är hans flickvän längre, släppte besticken rakt ner på tallriken och såg mig i ögonen, med tindrande blick. Jo, hennes ögon fan i mig tindrade, i ordets rätta bemärkelse, när hon sa: ”Författare? Nu blev det hela plötsligt mer intressant.”

Jag svär på allt jag äger – det är vad som hände, hur absurt det än tycks låta. Så, ja. Kanske är det inte så konstigt att varenda kotte vill få stämpla sitt livspass med ett så attraktivt yrke, och kanske är just det något vi borde vara glada över, för hur illa kan det egentligen vara om alla vill vara som oss och säger att de också är författare, oavsett om de är det eller inte, och deras publik bara består av moster Edna och barnbarnen, katten Ernst och filuren Nisse Algot på hörnet.

Det finns kanske olika sorters författare, som arbetar på olika plan? Ja.

Men med tanke på hur hårda ord som fällts under de här diskussionerna i olika grupper kan jag bara konstatera att för min del spelar det ingen roll över huvud taget. Vill du vara författare? Var en författare, om det känns fint för dig, för i min bok gör det bara ordet vackrare och starkare och jag litar helt på att folk i allmänhet kan avgöra vem som är vad och hur de vill värdera ordet.

Till sist måste det ju ändå vara våra böcker och gärningar som avgör hur vi förvaltar vad vi tar med i begreppet, och precis som det finns bra och dåliga hantverkare finns det bra och dåliga författare. Författare är man ändock, så länge stjärnorna tänds och solen går upp och allt börjar om igen, oavsett vad surkatterna på olika internetforum tycker.

Skriver du så lever du, och har du en författare i hjärtat, låt henne leva. 

Fast den definitionen lär nog inte få så många supportrar … men jag gillar den.

Halleluja.