Från Helsingborgs Dagblad: Mikael, med en vän som du jublar själen

Författaren och kulturprofilen Mikael Rudesjö är död. När hans vän Conny Palmkvist porträtterade honom i vidstående bild sa han: ”Du har fångat min poetsjäl i den bilden”.

Bild: Conny Palmkvist

KULTUR Helsingborg

Conny Palmkvist

Mikael, med en vän som du jublar själen

6 januari 2024

I litteraturen tycks något alltid ske innan samtalet kommer. En kall vind slår upp balkongdörren eller så faller en vas från bordet.  Så klar blir sällan verkligheten, tänker jag. Trots det flyger en koltrast in i köksfönstret på vår gavel bara en minut innan jag får beskedet om att min vän Mikael Rudesjö har gått bort. Under mer än ett helt år har jag fördröjt ett telefonsamtal, som  aldrig blev av. Nu är det för sent. Vad hade jag sagt? 

Jag hade sagt förlåt, vi borde pratat mer i slutet. 

Du borde hört mig säga allt detta.  

När jag mötte dig, Mikael, arbetade vi båda på Helsingborgs stadsbibliotek och du drev flera kulturprojekt som fick genklang här i stan. På bokförlaget Bläckfisken gav du ut poesi, även din egen. En av de andra författarna du publicerade var Carl Einar Häckner. 

Så fort tillfälle gavs uppträdde du ihop med parhästen Mikael Rasmusson i gruppen RuRa. Ni framförde dikter och musik. Finns det en skånsk scen ni inte stått på? Kanske var det din dröm om att bli en ny Lundell, som levde kvar från den där sommaren 1989. Men RuRa arrangerade också stadsvandringar runt Helsingborgs statyer, även det med lyrik. En dag sa du att du skulle vara med i Poetry slam. 

Jag tänkte: Du är så modig som bara gör. 

Och så startade du Poetisk Plattform.  

Och tidningen Flanören.  

Du vägrade förringas till den progressiva muskelsjukdom som du fått besked om under ungdomsåren, Beckers muskeldystrofi. Om den pratade vi ofta förr, du och jag. Din inställning var kristallklar.  

”Man måste finnas i nuet och inte bara säga det. En gång i tiden kunde jag gå. Det kan jag inte längre. Men att tänka på att jag blir sämre och sämre vore som att dö varje dag. Det går inte. Jag älskar livet.”

Jag sparade citatet, och bar det med mig när jag lyssnade till den föreläsning du höll för att ge andra hopp. Du kallade uppsättningen ”Stark utan styrka”, och du skrattade ofta och stort när du talade. Du fann kärleken och höll fast vid den, som en poet.  

Det skira ljuset fick då sippra in i texterna.  

Jo, det fanns alltid eld, och glöd och du brann även för den lokala  kulturscenen. Krävde att folk med rullstol skulle kunna komma in. Var fan har ni rampen? 

När jag nu åter läser dina diktsamlingar slås jag av att det inte bara är orden. Det är också att vi andra ibland glömde vad som krävdes av dig för att älska litteraturen och skriva medan kroppen trilskades. 

Dagen då Tranströmer dog minns jag att du helt öppet berättade om den sorg du kände. Han var en av dina stora idoler. Du skrev: ”Vi  ses, Thomas, på en vit strand när jag seglar vidare.”

Då är ni där nu, tänker jag. 

Men om jag avundas någon av er så blir det Tranströmer, som nu får diskutera liv och dikt med dig. Med en vän som du jublar själen. Så mycket vet jag.  

Och det vackra måste få finnas i alla stunder.  

Du skrev det själv. 

I de dödas stad 

går jag genom tysta kvarter 

– hör viskande minnen 

från landet bortom ljusets gräns 

Här finns spår av liv 

som aldrig nådde fram

Här finns också långa liv 

som hittade sin plats 

fann sin väg genom dagar och nätter – tog farväl med lugna ögon

Min dystopi Vintern analyseras i en ny avhandling från Umeå universitet

Doktorand Malin Löf Nyqvist. Fotograf: okänd.

Det är så fint när man inser att det man gjort räknas. Inte är det varje dag precis. Men för några dagar sedan fick jag veta att man i en doktorsavhandling har analyserat min bok Vintern tillsammans med tre andra författares verk. En avhandling, ja. Vilket arbete bakom. Och jag är förstummad över vad hon ser i min bok, doktoranden Malin Löf Nyqvist. Fascinerande, vackert, spännande.

För den intresserade, hela avhandlingen https://www.diva-portal.org/.../diva2:1790438/FULLTEXT01.pdf

Artikel om avhandlingen från Umeå universitet

Klimatkrisen ger syndaflodsberättelsen nytt liv i litteraturen

NYHET Samtidens skildringar av flodvågor, dammbrott och höjda havsnivåer kretsar kring teman som mänsklighetens och kulturens överlevnad i en klimatförändrad värld, maktfördelningen i det moderna samhället samt förhållandet mellan det förflutna och framtiden. Det konstaterar Malin Löf Nyqvist i en ny avhandling i litteraturvetenskap vid Umeå universitet om översvämningen som litterärt motiv i 2010-talets svenska romaner.

Översvämning som litterärt motiv har en lång historia som sträcker sig tillbaka till de första syndaflodsmyterna i olika kulturer världen över, men i samband med klimatkrisen har översvämningsberättelser fått en ny relevans i västerländsk litteratur.

– Kopplingar till den bibliska berättelsen om Noa och arken är fortsatt vanliga i 2010-talets översvämningsskildringar. Den här typen av katastrofmotiv har dock på senare tid främst kommit att kopplas till berättelser om klimatfrågor och andra miljöproblem, säger Malin Löf Nyqvist.

Förankring i svensk tradition

Hon konstaterar vidare att även flera av de romaner som analyseras i avhandlingen dessutom är förankrade i en svensk litterär tradition av översvämningsskildringar som kretsar kring islossningar, vårfloder och de norrländska älvarnas roll i utvecklingen av det moderna, industrialiserade samhället.

– De gråbruna, slammiga, giftiga och våldsamma vattenmassor som gestaltas i böckerna har ofta en egen vilja och gör uppror mot människans försök att kontrollera den icke-mänskliga naturen.

– Genom översvämningsmotivet blir mytologiska och andliga föreställningar om vatten synliga och utmanar synen på vatten som en naturresurs som vi människor kan styra över och utnyttja som vi vill.

Konkretiserar klimatkrisen

Hon berättar också hur skönlitterära skildringar av översvämningar används i dag ofta för att framställa klimatkrisen som något konkret, med påtaglig inverkan på den lokala närmiljön, istället för ett abstrakt, globalt fenomen.

Avhandlingen visar att svenska exempel på översvämningsskildringar inte är något undantag och att många av de trender och mönster som går att hitta i den engelskspråkiga klimatfiktionen även förekommer i den svenska.

I avhandlingen analyseras tre fristående romaner för vuxna och en ungdomstrilogi: Fallvatten av Mikael Niemi, Vintern av Conny Palmkvist, Ödmården av Nils Håkanson och Ättlingarna av Mats Söderlund.

Syftet är att försöka bidra till en djupare förståelse av hur relationen mellan människan och hennes omgivning skapas och förändras i litterära skildringar av vattenkatastrofer.

Om disputationen

Avhandlingen Hundraårsflöden: översvämningsskildringar i svensk samtidsprosa finns publicerad digitalt

Disputationen äger rum fredag 15 september, kl. 13.00-15.00, i Humanisthuset, HUM.D.220

Opponent är Jerry Määttä, universitetslektor och docent i litteraturvetenskap, Historiska institutionen, Stockholms universitet.