Författaren och kulturprofilen Mikael Rudesjö är död. När hans vän Conny Palmkvist porträtterade honom i vidstående bild sa han: ”Du har fångat min poetsjäl i den bilden”.
Bild: Conny Palmkvist
KULTUR Helsingborg
Conny Palmkvist
Mikael, med en vän som du jublar själen
6 januari 2024
I litteraturen tycks något alltid ske innan samtalet kommer. En kall vind slår upp balkongdörren eller så faller en vas från bordet. Så klar blir sällan verkligheten, tänker jag. Trots det flyger en koltrast in i köksfönstret på vår gavel bara en minut innan jag får beskedet om att min vän Mikael Rudesjö har gått bort. Under mer än ett helt år har jag fördröjt ett telefonsamtal, som aldrig blev av. Nu är det för sent. Vad hade jag sagt?
Jag hade sagt förlåt, vi borde pratat mer i slutet.
Du borde hört mig säga allt detta.
När jag mötte dig, Mikael, arbetade vi båda på Helsingborgs stadsbibliotek och du drev flera kulturprojekt som fick genklang här i stan. På bokförlaget Bläckfisken gav du ut poesi, även din egen. En av de andra författarna du publicerade var Carl Einar Häckner.
Så fort tillfälle gavs uppträdde du ihop med parhästen Mikael Rasmusson i gruppen RuRa. Ni framförde dikter och musik. Finns det en skånsk scen ni inte stått på? Kanske var det din dröm om att bli en ny Lundell, som levde kvar från den där sommaren 1989. Men RuRa arrangerade också stadsvandringar runt Helsingborgs statyer, även det med lyrik. En dag sa du att du skulle vara med i Poetry slam.
Jag tänkte: Du är så modig som bara gör.
Och så startade du Poetisk Plattform.
Och tidningen Flanören.
Du vägrade förringas till den progressiva muskelsjukdom som du fått besked om under ungdomsåren, Beckers muskeldystrofi. Om den pratade vi ofta förr, du och jag. Din inställning var kristallklar.
”Man måste finnas i nuet och inte bara säga det. En gång i tiden kunde jag gå. Det kan jag inte längre. Men att tänka på att jag blir sämre och sämre vore som att dö varje dag. Det går inte. Jag älskar livet.”
Jag sparade citatet, och bar det med mig när jag lyssnade till den föreläsning du höll för att ge andra hopp. Du kallade uppsättningen ”Stark utan styrka”, och du skrattade ofta och stort när du talade. Du fann kärleken och höll fast vid den, som en poet.
Det skira ljuset fick då sippra in i texterna.
Jo, det fanns alltid eld, och glöd och du brann även för den lokala kulturscenen. Krävde att folk med rullstol skulle kunna komma in. Var fan har ni rampen?
När jag nu åter läser dina diktsamlingar slås jag av att det inte bara är orden. Det är också att vi andra ibland glömde vad som krävdes av dig för att älska litteraturen och skriva medan kroppen trilskades.
Dagen då Tranströmer dog minns jag att du helt öppet berättade om den sorg du kände. Han var en av dina stora idoler. Du skrev: ”Vi ses, Thomas, på en vit strand när jag seglar vidare.”
Då är ni där nu, tänker jag.
Men om jag avundas någon av er så blir det Tranströmer, som nu får diskutera liv och dikt med dig. Med en vän som du jublar själen. Så mycket vet jag.
Och det vackra måste få finnas i alla stunder.
Du skrev det själv.
I de dödas stad
går jag genom tysta kvarter
– hör viskande minnen
från landet bortom ljusets gräns
Här finns spår av liv
som aldrig nådde fram
Här finns också långa liv
som hittade sin plats
fann sin väg genom dagar och nätter – tog farväl med lugna ögon
