Jag har ett fåtal gånger i livet suttit alldeles stilla vid ett bord på ett anonymt café och stirrat på mina händer. Som nu. Vid varje sådant tillfälle har jag just avslutat ett telefonsamtal, haft sorgen på tråden. Jag svarar som om allt är som vanligt, men lägger på som en fattigare människa. Och sedan, ja. Jag bara betraktar mina händer. Jag gör det för att se om de skakar.
Jag fick precis veta att min kära vän Hanne är död. Nittioåtta år gammal. Det är en ansenlig ålder och hon fick ett långt liv, men samtidigt vill jag vara tydlig med att hon inte var gammal. Snarare gjorde hon alla i sin omgivning yngre bara genom sin närvaro. Låt dig inte luras att tro att det där är floskler – hon lärde mig meditera, skratta högre och spela kastanjetter. Små genvägar till hur man suger märgen ur livet oavsett var man befinner sig.
Vi möttes som genom ödets försorg, och det var kanske den enda gången något sådant har hänt mig. Av misstag fick jag hem en bok om den danske frihetskämpen Kim Malthe-Bruun och kunde läsa hans brev från åren 1941–1945. De flesta breven skrev han till sin flickvän, och de började alla med orden ”kära Hanne”. Det var vidunderliga brev, som tycktes reflektera delar av tillvaron som nästan ingen av oss ser. Sedan togs Kim av tyskarna i Danmark och sköts till döds 1945. Jag läste allt i boken om honom en vårdag 2018.
Ungefär samtidigt som jag slog ihop boken kom min vän för att hämta mig. Vi skulle till en releasefest i Höganäs. Efter trettio minuter där ombads jag gå att tala med en kvinna i hörnet - kanske var hon intresserad av mina böcker. När jag kom fram till henne förstod jag att hon var till åren kommen, men ögonen gnistrade när hon presenterade sig. Hon sa:
”Jag heter Hanne. Det var jag som var Kim Malthe-Bruuns flickvän.”
Detta skedde en timma efter att jag för första gången läst boken om Kim och alla hans brev till … ja, Hanne. Och där stod hon nu. Vi pratade länge. Hon fortsatte:
”Kom hem till mig och prata, så ska jag baka kakor till dig.”
Så blev det.
Jag fick hennes dagböcker och brev och skrev en bok där inte bara Kims röst hördes, utan även hennes. Där hon fick komma till tals och avsluta historien om deras kärlek. Men det var inte bara en kärlek, som vi ofta använder ordet. Jag minns att jag under alla våra möten satt som lite lättare i stolen, fascinerad av hennes syn på åren utan Kim. Åren efteråt. Och jag minns hur jag efter den sista intervjun om boken blev stående i hennes farstu, liksom famlande efter orden. Nu var arbetet avslutat. Ändå var vi inte klara med varandra. Vi hade blivit nära vänner. Sedan dess träffades vi nästan varannan vecka, vår som höst.
Hur ofta får man nya vänner som vuxen? Vad har en 49-åring och en 98-åring gemensamt? Ofta ingenting. Ibland så mycket, så mycket. Jag gick aldrig med tunga steg hem till Hanne, för jag visste att jag skulle vissla när jag gick därifrån. Hon var en gåva som jag högaktade vid varje möte och jag känner hur det svider i ögonen nu, trots att jag sitter på det anonyma caféet och tittar på mina händer. På tangenterna. Orden tycks meningslösa. Varför skriver jag ens?
Hon upplevde kriget, och förlorade sin stora kärlek, men hon älskade sitt Danmark. Brevet hon och jag fick från den danska drottningen för några veckor sedan gjorde henne så lycklig.
Jag dricker mitt kaffe, men inget i rummet intresserar mig. Vinden håller på att riva stadskärnan och rådhuset tycks vibrera i grunden. Jag kan bara få mig själv till att blinka hårt igen. Hon var en så storartad och vacker människa. Det är ändå en underdrift.
Hennes vänskap var en av de största gåvor jag någonsin fått.
Vila i frid, och håll Kim hårt i handen – nu är ni tillsammans.
Sjuttiofem år senare har cirkeln slutits.
Tack för allt, för lärdomar och kakor.
Jag glömmer dig aldrig.
Från Helsingborgs Dagblad: Mikael, med en vän som du jublar själen
Författaren och kulturprofilen Mikael Rudesjö är död. När hans vän Conny Palmkvist porträtterade honom i vidstående bild sa han: ”Du har fångat min poetsjäl i den bilden”.
Bild: Conny Palmkvist
KULTUR Helsingborg
Conny Palmkvist
Mikael, med en vän som du jublar själen
6 januari 2024
I litteraturen tycks något alltid ske innan samtalet kommer. En kall vind slår upp balkongdörren eller så faller en vas från bordet. Så klar blir sällan verkligheten, tänker jag. Trots det flyger en koltrast in i köksfönstret på vår gavel bara en minut innan jag får beskedet om att min vän Mikael Rudesjö har gått bort. Under mer än ett helt år har jag fördröjt ett telefonsamtal, som aldrig blev av. Nu är det för sent. Vad hade jag sagt?
Jag hade sagt förlåt, vi borde pratat mer i slutet.
Du borde hört mig säga allt detta.
När jag mötte dig, Mikael, arbetade vi båda på Helsingborgs stadsbibliotek och du drev flera kulturprojekt som fick genklang här i stan. På bokförlaget Bläckfisken gav du ut poesi, även din egen. En av de andra författarna du publicerade var Carl Einar Häckner.
Så fort tillfälle gavs uppträdde du ihop med parhästen Mikael Rasmusson i gruppen RuRa. Ni framförde dikter och musik. Finns det en skånsk scen ni inte stått på? Kanske var det din dröm om att bli en ny Lundell, som levde kvar från den där sommaren 1989. Men RuRa arrangerade också stadsvandringar runt Helsingborgs statyer, även det med lyrik. En dag sa du att du skulle vara med i Poetry slam.
Jag tänkte: Du är så modig som bara gör.
Och så startade du Poetisk Plattform.
Och tidningen Flanören.
Du vägrade förringas till den progressiva muskelsjukdom som du fått besked om under ungdomsåren, Beckers muskeldystrofi. Om den pratade vi ofta förr, du och jag. Din inställning var kristallklar.
”Man måste finnas i nuet och inte bara säga det. En gång i tiden kunde jag gå. Det kan jag inte längre. Men att tänka på att jag blir sämre och sämre vore som att dö varje dag. Det går inte. Jag älskar livet.”
Jag sparade citatet, och bar det med mig när jag lyssnade till den föreläsning du höll för att ge andra hopp. Du kallade uppsättningen ”Stark utan styrka”, och du skrattade ofta och stort när du talade. Du fann kärleken och höll fast vid den, som en poet.
Det skira ljuset fick då sippra in i texterna.
Jo, det fanns alltid eld, och glöd och du brann även för den lokala kulturscenen. Krävde att folk med rullstol skulle kunna komma in. Var fan har ni rampen?
När jag nu åter läser dina diktsamlingar slås jag av att det inte bara är orden. Det är också att vi andra ibland glömde vad som krävdes av dig för att älska litteraturen och skriva medan kroppen trilskades.
Dagen då Tranströmer dog minns jag att du helt öppet berättade om den sorg du kände. Han var en av dina stora idoler. Du skrev: ”Vi ses, Thomas, på en vit strand när jag seglar vidare.”
Då är ni där nu, tänker jag.
Men om jag avundas någon av er så blir det Tranströmer, som nu får diskutera liv och dikt med dig. Med en vän som du jublar själen. Så mycket vet jag.
Och det vackra måste få finnas i alla stunder.
Du skrev det själv.
I de dödas stad
går jag genom tysta kvarter
– hör viskande minnen
från landet bortom ljusets gräns
Här finns spår av liv
som aldrig nådde fram
Här finns också långa liv
som hittade sin plats
fann sin väg genom dagar och nätter – tog farväl med lugna ögon
Min dystopi Vintern analyseras i en ny avhandling från Umeå universitet
Doktorand Malin Löf Nyqvist. Fotograf: okänd.
Det är så fint när man inser att det man gjort räknas. Inte är det varje dag precis. Men för några dagar sedan fick jag veta att man i en doktorsavhandling har analyserat min bok Vintern tillsammans med tre andra författares verk. En avhandling, ja. Vilket arbete bakom. Och jag är förstummad över vad hon ser i min bok, doktoranden Malin Löf Nyqvist. Fascinerande, vackert, spännande.
För den intresserade, hela avhandlingen https://www.diva-portal.org/.../diva2:1790438/FULLTEXT01.pdf
Artikel om avhandlingen från Umeå universitet
Klimatkrisen ger syndaflodsberättelsen nytt liv i litteraturen
NYHET Samtidens skildringar av flodvågor, dammbrott och höjda havsnivåer kretsar kring teman som mänsklighetens och kulturens överlevnad i en klimatförändrad värld, maktfördelningen i det moderna samhället samt förhållandet mellan det förflutna och framtiden. Det konstaterar Malin Löf Nyqvist i en ny avhandling i litteraturvetenskap vid Umeå universitet om översvämningen som litterärt motiv i 2010-talets svenska romaner.
Översvämning som litterärt motiv har en lång historia som sträcker sig tillbaka till de första syndaflodsmyterna i olika kulturer världen över, men i samband med klimatkrisen har översvämningsberättelser fått en ny relevans i västerländsk litteratur.
– Kopplingar till den bibliska berättelsen om Noa och arken är fortsatt vanliga i 2010-talets översvämningsskildringar. Den här typen av katastrofmotiv har dock på senare tid främst kommit att kopplas till berättelser om klimatfrågor och andra miljöproblem, säger Malin Löf Nyqvist.
Förankring i svensk tradition
Hon konstaterar vidare att även flera av de romaner som analyseras i avhandlingen dessutom är förankrade i en svensk litterär tradition av översvämningsskildringar som kretsar kring islossningar, vårfloder och de norrländska älvarnas roll i utvecklingen av det moderna, industrialiserade samhället.
– De gråbruna, slammiga, giftiga och våldsamma vattenmassor som gestaltas i böckerna har ofta en egen vilja och gör uppror mot människans försök att kontrollera den icke-mänskliga naturen.
– Genom översvämningsmotivet blir mytologiska och andliga föreställningar om vatten synliga och utmanar synen på vatten som en naturresurs som vi människor kan styra över och utnyttja som vi vill.
Konkretiserar klimatkrisen
Hon berättar också hur skönlitterära skildringar av översvämningar används i dag ofta för att framställa klimatkrisen som något konkret, med påtaglig inverkan på den lokala närmiljön, istället för ett abstrakt, globalt fenomen.
Avhandlingen visar att svenska exempel på översvämningsskildringar inte är något undantag och att många av de trender och mönster som går att hitta i den engelskspråkiga klimatfiktionen även förekommer i den svenska.
I avhandlingen analyseras tre fristående romaner för vuxna och en ungdomstrilogi: Fallvatten av Mikael Niemi, Vintern av Conny Palmkvist, Ödmården av Nils Håkanson och Ättlingarna av Mats Söderlund.
Syftet är att försöka bidra till en djupare förståelse av hur relationen mellan människan och hennes omgivning skapas och förändras i litterära skildringar av vattenkatastrofer.
Om disputationen
Avhandlingen Hundraårsflöden: översvämningsskildringar i svensk samtidsprosa finns publicerad digitalt
Disputationen äger rum fredag 15 september, kl. 13.00-15.00, i Humanisthuset, HUM.D.220
Opponent är Jerry Määttä, universitetslektor och docent i litteraturvetenskap, Historiska institutionen, Stockholms universitet.