Att samla med hjärtat

Helsingborg

”Jag minns inte mycket från barndomen. Den är som bortblåst. Jag tror det har att göra med att det var så tufft. Att mycket var en kamp. Min storasyster fick tidigt sin diagnos autism, och barnen i vår närhet gjorde det inte enkelt för henne. Nästan dagligen fick hon ta emot glåpord. De slängde saker efter henne. Spottade på henne. De stal hennes glasögon, tog sönder dem.

Hon blev ledsen, så klart. Förstod inte varför de gjorde så. Och mitt jobb blev att stå upp för henne. Inte för att någon sa det till mig, men för att orättvisan i det som hände var så fruktansvärd. Jag kunde inte tolerera att hon blev behandlad på det viset. Så ja, jag slog tillbaka. Jag slogs för min syster när de gjorde henne illa. För att någon behövde göra det.

Sedan hjälpte det inte att vi var en udda familj. Min syster med sin diagnos, och min pappa som var svårt njursjuk. Det stack ju ut. Han var sjuk hela min uppväxt och jag ville göra allt för att ta hand om honom. Ville hjälpa till. Flera dagar i veckan var han tvungen att åka på dialys nere i Lund, för att överleva. Sedan fick han en ny njure ett par år senare och blev lite bättre. Men det var tillfälligt. 1999 gick den nya njuren åt skogen, och då lade jag min tid på att finnas där för honom. Handlade till honom, kontaktade läkarna. Följde med till sjukhuset, städade, såg till så att han hade vad han behövde.

Inte förrän på senare år har jag upptäckt att det blev hela min tonårstid. När jag inte var hos honom tänkte jag på honom, hur han skulle klara sig när jag inte fanns där. Gång på gång sa han till mig att jag borde leva mitt eget liv, tänka på mig själv. Men jag ville inte. Vägrade. Om en människa håller på att gå under, lämnar man väl dem inte bakom sig? Jag mådde inte dåligt av det. Inte det minsta. Han var min pappa, jag älskade honom.

Femton år senare hade han fått amputera båda benen och vi insåg att han höll på att dö. Jag var tjugoåtta och min pappa var borta, efter så lång kamp.

Jag tror att allt sånt har satt sina spår i mig. Det ena ledde till det andra. Jag började involvera mig i Brottsofferjouren. Sedan i Värmestugan, dit hemlösa går. Jag var stödcoach, försökte hjälpa folk att bryta sin hemlöshet. Det handlade om att vara ett stöd i svåra situationer. Ibland följde jag med dem på möten och sånt. Man bara fanns där, helt enkelt. Och sedan involverade jag mig i suspended coffée här i stan. Man kan sätta in pengar, som går oavkortat till folk som inte har råd att köpa en kopp kaffe själv. Då kan de be om en sån kaffe, och slipper betala.

De sista åren har jag gjort rätt mycket insamlingar, bland annat till just suspended coffee. Men det var en kille också … jag såg honom på Faktums sida här på Facebook. Jag kände inte honom, men när jag läste hans historia gick jag sönder. Han höll på att dö i en hjärtsjukdom. Han hade en dröm om att få åka en sista gång till Spanien och spela Boul. Han var hemlös, sjuk, hade ingenting.

Jag har svårt att förklara det, men jag tog kontakt med honom och förklarade att jag inte var helt dum i huvudet. Jag ville bara hjälpa. Får jag ordna pengar till en resa? Han sa ja, och sedan blev det så. Jag fick ihop sex tusen kronor till honom och sedan satte jag mig på tåget ensam upp till Göteborg, lämnade över resan på stationen. Tyvärr blev han sedan allt sjukare och dog precis innan avresedatumet. Någonstans tänker jag ändå, att han var en av alla dem som tillvaron gått emot under hela livet, och en av de sista sakerna han upplevde var att en okänd människa såg honom och vill ge honom en resa, den sista önskningen. Jag tänker att bara det var värt något. Det måste vara värt något.

Rätt ofta får jag frågan om varför jag involverar mig. Vad får jag ut av det? Får jag betalt? Vad är din baktanke? Men det finns ju ingen baktanke. Ska man bara lämna människor som behöver hjälp, bara gå förbi? Jag vägrar. Jag kommer aldrig någonsin att göra det.

Det finns så många som är ensamma, som samhället och världen inte kommer överens med. Som blivit svikna, som inte klarar att resa sig upp. Men de finns ju här i världen. De är helt vanliga människor som hamnat på en ovanlig plats. De förtjänar en chans. De förtjänar någon att prata med, en varm måltid. Eller bara den där koppen kaffe när det är kallt ute. Det är bara att sträcka ut handen och göra sitt bästa.”

Text och bild: Conny Palmkvist