Pojken som flydde

Helsingborg/världen

”Jag var fem år gammal 1943. Mina föräldrar hade lämnat mig till ett par vänner när tyskarna påbörjade aktionen mot de danska judarna. De gav sig iväg på en farlig flykt medan jag bodde kvar hos den danska familjen, som ett av deras barn. De hade två döttrar. Jag minns inte att jag var rädd, men jag förstod ju inte vad som hände heller. Det tydligaste minnet jag har av den tiden är att jag hade ett modellplan som tappat propellern i gräset i trädgården och att vi allihop låg på knä och letade efter den.

Ett par veckor senare knackade det på dörren sent en natt. Utanför stod två män i rockar, nerdragna hattar. De skulle hämta mig för en illegal transport till Sverige. För att distrahera mig gav de mig en serietidning. Det var Karl-Alfred. Jag minns tidningen som i går, hur jag satt i baksätet på en bil som körde genom ett nattsvart Danmark på väg mot kusten i Snekkersten. När vi kom fram lämnades jag över till en annan man, som väntade på en klarsignal ute från havet. En blå lykta. Den kom och då tog han mig i handen och vi sprang ner mot en brygga, som låg där nere i skuggorna. Hela landet var mörklagt om nätterna under ockupationen. Tyskarna fanns överallt, jagade oss allihop.

Framme vid båten mötte jag en skrockande kapten, som skrattade och lyfte ombord mig. Och sedan sa han: ”Om du spyr på min båt kastar jag dig överbord.” Men han sa det på ett vänligt och kul sätt, så jag skrattade bara. Som en kompis som pratar med en annan kompis. I båten fanns också en brittisk flygare, som störtat över Danmark och nu skulle till Sverige. Det var bara vi tre, och sedan åkte vi rakt ut i Öresund. Vågor slog upp över relingen, jag satt hukad med serietidningen hårt kramad i handen. Hur lång tid tog det? Jag vet inte. Men när vi närmade oss kajen i Helsingborgs hamn såg jag en figur luta sig in över båten, letande efter någon. Det var min pappa, Harry.

Jag viserades av polisen här i stan. En sorts förhör, där jag fick uppge min ålder. Skriftprov kunde jag inte lämna, så den ruta är tom. Min ålder uppges till fem.

Det blev en lång tågresa till Stockholm, där jag bodde med mina föräldrar fram till våren 1945. Jag gick i svensk skola, fick svenska vänner. Men strax innan kriget tog slut vaknade jag åter mitt i natten och den här gången var det min farbror och faster som kom. De hade anlänt från Tyskland med de vita bussarna, hade suttit i ett dödsläger.

Jag minns att jag stod och såg på bordet som dukades i köket mitt i natten. Hur de satte sig allihop. Efter en stund ropade min mor till förskräckt och sa: ”Herregud, det där smöret är ju inte färskt.” Hon sträckte sig efter det, men då hejdade min farbror Ben henne. Han sa: ”Det där är det vackraste smöret jag någonsin har sett i hela mitt liv. Det är gott nog åt mig.” Det var som om två världar möttes där i natten, de som suttit i läger och de som inte gjort det.

Flera år senare arbetade jag för CBS tv-produktioner i USA. 1961. Jag fick frågan om jag ville följa med till Danmark och vara tolk under en dokumentär om personer som räddat folk under kriget. Jag sa ja. Och allt gick bra, tills vi kom till en bokbindare som hette Kjaer. Han hade visst skrivit en bok också, om sin insats under kriget. Jag tror han och Syklubben räddade 1400 personer.

Men. Han var på dåligt humör den här dagen och rejält sur, ville inte prata med amerikanerna. Det blev svårt för mig eftersom jag var anställd som tolk. ”Se till att de jävla amerikanerna försvinner”, sa han till mig. Bad mig översätta. Precis då steg en man steg in i bokbinderiet. Mannen som kom stirrade på mig, frågade vad jag hette. Jag sa mitt namn. Han sa: ”Benni?” Han tittade på bokbindaren och log, sa: ”Du Kjaer, det var du som räddade den här pojken över sundet. Det vet jag, eftersom det var jag som organiserade det.”

Jag stirrade på honom, sedan på bokbindaren, som nu såg hur glad ut som helst. Han som kommit in i butiken var polis, hette Thormod. Han tog fram ett cigarettetui ur fickan. Det fanns ett ingraverat tack, signerat av min far. Thormod hade fått det efter kriget. Dagen slutade med smörrebröd och öl, och många skratt.

Innan vi skulle hem åkte jag till Köpenhamn och hamnade på en bokloppis. Där fanns säkert hundra tusen böcker. Raderna var oändliga. Jag gick ett par varv, men orkade inte ens ge mig på att börja leta efter något. Jag gick fram till ett bord, sträckte mig ner och lyfte upp en bok på måfå. När jag läste titeln på den skälvde marken till. Det var boken som bokbindaren hade skrivit om räddningarna över sundet. Erling Kjaer.

Jag har aldrig glömt honom, eller när jag steg upp på kajen i Helsingborg.”

Intervju, text och bild av Conny Palmkvist