Okända hjältar på Sundet

Helsingborg

”En dag på 1980-talet, så pratade jag med ett medium som sa att jag borde träffa en kvinna som varit hos henne. Hon förklarade inte varför. Men vi tog kontakt med varandra och sedan träffades vi bara en kort tid senare. Hon kom hem till mig, för en kopp kaffe. Och hon och mina barn fann varandra direkt.

Det är så konstigt för hon blev den bästa vän jag någonsin haft här i livet. Vi umgicks mycket och fick många fina år tillsammans.

Men så en dag 2003 ringde hon mig och sa att jag borde komma upp och hälsa på henne. Då hade vi inte setts på ett tag. Jag tog bilen och åkte dit och när jag kom in i rummet så jag direkt att något var fel. Hon var tärd av sjukdom. Hennes utseende hade förändrats på bara några veckor. Och ja, det var cancer. Förloppet hade gått rasande fort.

Hon var ledsen så klart. Och jag var chockad.

Vi pratade ett par timmar med varandra och sedan sa hon att, ja nu får du väl ta och åka hem till dig då, Lena. Tack för att du kom.

Jag stirrade på henne och reste mig sedan upp, skakade på huvudet.

Jag sa: ”Jag tänker inte åka någonstans.” Sedan ringde jag hem till mina söner, bad dem komma med saker till mig.

Jag stannade där hemma hos henne, under hennes sista två månader i livet. Lämnade henne inte en sekund.

Jag ska inte ljuga. Det var tufft.

Vi bodde där tillsammans och jag tog hand om henne genom det svåra. Hjälpte med mediciner, toalett, dusch, mat, precis allt. Mina söner kom en dag och monterade bort hennes badkar så att vi kunde duscha henne enklare. Vi hjälptes åt, de var så förtjusta i henne. Vi gjorde vårt bästa.

Men det går nästan inte att prata om. Hon var min vän. Och hon dog. Jag var så ledsen, så ledsen. Men jag hade i alla fall stannat där hos henne. Jag tror det var viktigt.

På begravningen läste min ene son en dikt som hon bett om att få ha med under ceremonin. Han hade lärt sig den utantill och kyrkan var helt tyst medan han stod där framme. Om vi vetat då vad vi skulle få veta sen …

Bara tre år senare var det han som började få ont i kroppen. Han var bara 27 år gammal . Cancer i njuren, som spred sig. Han hade två barn, som var två och fyra år gamla när han gick bort 2008. De fick inte se sin pappa växa upp.

Och för mig. Ja. Att se mitt barn dö, det var … vansinne. Det går inte att sätta ord på. Han gick igenom helvetet och förlorade kampen. Han var borta.

Jag sörjer honom varje dag. Han var en så fin, ung man med livet framför sig. Hans hjärta var stort.

Jag har bara fina tankar om honom och har haft ett tänt ljus här på bordet i nio år, till hans minne. En bild på honom, tillsammans med hans barn. Och en liten blomma som får hålla honom sällskap. Varje dag sätter jag mig här vid köksbordet och tänker på honom. Sedan skriver jag ett kort brev om vad som händer till honom, i en anteckningsbok.

Jag har fyllt sjuttio sådana böcker med tankar till honom. De står här i hyllan. Sjuttio stycken. I dem finns bandet mellan oss, och de blir liksom en hyllning till vår tid tillsammans. Och till vardagen, och livet.

Jag tänker ibland att jag har sett mycket död. Så mycket sorg. Men jag tycker om livet, och jag tänker ofta på människorna som funnits hos mig men som inte finns kvar längre. De får mig fortfarande att må bra, och ta tillvara på varje ögonblick.

Det går inte en dag utan att jag stannar upp ett par minuter vid bilden på min son och tänker på något fint vi gjorde tillsammans. Och jag tänker på min vän, som jag följde ända in i döden, för att hon behövde någon vid sin sida.

Jag tänker att det var rätt sak att göra. Man måste göra det man tycker är det rätta.

Ja, man måste hjälpa de som behöver hjälp. Många tårar blir det. Men tårar är inte farliga. Jag må ha nära till gråten, men det är inte för att jag sörjer. Det är kärleken jag känner till människorna som kommit i min väg.

Det är bara så det är.”

Text, bild och intervju av Conny Palmkvist.