Ett soppkök mitt i staden
Helsingborg
”Jag flyttade till Helsingborg 2007. På den tiden hade jag en hund. Jag har alltid haft hund. Och eftersom jag var ny i stan utvidgade vi våra vyer steg för steg, tog allt längre promenader varje dag. Det blev vinter. Med tiden började vi gå längre och hamnade nere i stan. Jag blev så ställd av att det fanns hemlösa överallt. En av dem låg i en trappa på Drottninggatan, rakt över Systembolaget. Där fanns ett varmlufts-utblås. Ett tak. Där sov han. Men det förvånade mig som sagt, för bilden jag hade av Helsingborg var ju att allt var så fint och bra här. Den välmående staden. Du vet, Dunkers och fina vyer.
Det fick mig att börja tänka. Sedan träffade jag fyra hemlösa i Kärnanparken. De bodde i ett hörn av parken, under plåttaket. När jag gick förbi satte jag mig ner och pratade med dem. En av dem var i min ålder. Hon hade precis tagit heroin, så det var svårt att hänga med. Men samtalet tände något i mig när jag såg hur komplicerade deras liv var. Jag lärde mig rätt snart att det fanns gemensamma nämnare. De äldre var beroende av alkohol, de yngre av amfetamin och heroin. Nästan alla hade ett svårt trauma i barndomen - allt från sexuella övergrepp till misshandel. Det fanns något i bagaget.
Ofta har de levt med det hela livet. Fått familj, sedan barn. När barnen sedan kommer upp i den ålder som de själva var i när de misshandlades och blev utsatta för olika saker, börjar världen slira. De kan inte hantera det. Minnena störtar över dem. Särskilt männen har aldrig talat om det och går runt med sår i själen. Jag glömmer aldrig mannen som så väl mindes en enda sak från sin egen barndom: ljudet när hans pappa drog skärpet ur hällorna, innan slagen. Det ljudet hade han burit med sig varenda dag.
Men oavsett anledning, så bodde de på gatan. Hade lämnat allt. Lämnat familjer, gått ner sig i missbruk. Och jag tänkte: Jag måste väl kunna göra något för att hjälpa dem? Det regnade, jag hade varit nere och prata med några av dem samma dag. Jag bestämde mig för mat var något jag kunde bidra med. Jag funderade, ringde till en kvinna i Malmö som organiserat något liknande. Jag funderade på värmeplattor, mobila lösningar för att värma soppa, till exempel. Jag kontaktade HD, som lade in min uppmaning i tidningen: Alla som vill vara med och diskutera vad vi kan göra, hör av er.
Jag trodde det skulle komma en handfull människor. Som mest. Jag var först på plats och sedan dök det upp sjuttio personer. Diskussionen kom direkt igång. Jag berättade vad jag hade, vad jag ville göra. Folk började skänka saker, hörde av sig och erbjöd sin tid. Jag tänkte: Det här kan bli något. Utanför min dörr stod en dag fler värmeplattor, kläder som skänkts, saker vi kunde ha nytta av. Mailen rasade in. Jag hann inte ens svara alla. Det var då jag fattade vilken vilja som fanns hos folk. Det var som om de suttit hemma och väntat på att få dra igång något.
Vi körde startade direkt. Hämtade möbler, ett parasoll. Kokade 50 liter soppa. Den tog slut på en timma, när folk väl förstått att det var gratis och att vi var där för deras skull. Fler hörde av sig, ville hjälpa. Vi fick bröd från Brödkultur, och det mättade tillsammans med soppan vi gjorde. Någon skänkte grönsaker, och nu hade vi hemlagad soppa, fantastiskt bröd och ekologiska grönsaker. Och det började bli kö när vi dök upp och serverade, många hemlösa kom varje gång. Det var bara en liten sak vi gjorde, men det var ändå något. En början. Vi såg dem. De såg oss. Mat och samtal, en stunds avbrott i det svåra livet. Vi fortsatte med Soppköket i två år, varannan vecka.
Fler människor involverades efterhand, fler kokade soppa. Gjorde kaffe. Vi dök upp, slog upp bordet. Höll soppan varm. Serverade, året om. Vi var ett gott gäng.
Det var inte något vi kände att vi var tvungna att göra. Men ibland måste man. Varför ska man inte hjälpa om man har möjlighet till det? Det var mötena med människorna som gav mig så mycket tillbaka. Historier, öden, sorger. Lycka också. Varje gång fick man lära sig att vi alla är olika och försöker ta oss framåt från platsen där vi befinner oss.
Glädjen när de kom och berättade om att de nu skulle få komma in på avgiftning och hade fått en chans till. När de kvalat in till Bostad först, och skulle få prova på att ha en lägenhet igen. Du ser inte en sådan glädje, och glömmer den igen. Jag bär det med mig, minnet av dem allihop.
Även om du inte har pengar att ge, eller tid att investera i andras liv, så kan du alltid se dem i ögonen när du går förbi – för att visa att de finns. Att du ser att de kämpar. Där sitter en människa och gör så gott han kan."
Intervju, text och bild av Conny Palmkvist